Henrik V Munthe

7 Munthe, Henrik Vilhelm, brorsons son till M 2, f 1 nov 1860 i När, Gotl, d 15 aug 1958 i Sthlm, Osc. Föräldrar: handlanden Johan Magnus M o Elisabeth Charlotta Mathilda Klintberg. Mogenhetsex vid Visby h a l 13 juni 82, inskr vid UU 15 sept 82, FK 14 sept 85, FL 29 maj 89, amanuens vid mineral geolog instit 1 jan 90—1 sept 98, disp 18 maj 92, FD 31 maj 92, doc i geologi 27 juni 92—19 maj 00 (tjänstl från ht 98), tf prof i geologi o mineralogi periodvis sept 92—febr 97 varav sammanhängande från jan 95, allt vid UU, extra geolog vid Sveriges geol undersökn (SGU) somrarna 96 o 97, bitr geolog 1 april 98, vik geolog 19 dec 98, ord geolog 4 maj 99, statsgeolog 31 dec 14-30 juni 26, allt vid SGU, sekr i Geolog fören i Sthlm o red för fören:s förhandhar jan 04—13, prof:s namn 28 sept 17. — VA:s Letterstedtska pris 11, LVA 28, HedL av bl a Sv naturskyddsfören 34.

G 23 aug 1898 i Skara m Tora Ingegärd Walberg, f 30 juni 1875 på Karlsjö, Alseda, Jönk, d 24 jan 1962 i Sthlm, Osc, dtr till godsäg Herman Mathias W o Eva Maria Sofia Drakenberg.

Henrik M kom med enligt egen uppgift släta skolbetyg till Uppsala men bedrev målmedvetet och framgångsrikt akademiska studier i naturvetenskapliga ämnen med tyngdpunkt i geologi och zoologi. Som nybliven FK utgav han de första i en med åren mycket lång rad av tryckta arbeten. Ett av förstlingsverken, som har titeln Om postglaciala aflagringar med Ancylus fluviatilis på Gotland (1887) — redan året dessförinnan hade M i en uppsats behandlat kvartära bildningar på Gotland — kom att bilda utgångspunkt för en huvudlinje inom M:s forskning, som via den stora, på ett otroligt rikt iakttagelsematerial grundade monografin Studier öfver Gottlands senkvartära historia (1910) leder fram till den 80-årige M:s "testamente" Om Nordens, främst Baltikums, senkvartära utveckling och stenåldersbebyggelse (1940). Sitt sista inlägg i den vetenskapliga debatten, kort men med bibehållen polemisk skärpa, gjorde M vid 97 års ålder (1957). Det rörde upptäckten av Ancylussjön och slöt ett vetenskapligt livsverk med ett tidsspann nästan utan motstycke. M:s namn kommer alltid att vara förknippat med utforskandet av Östersjöbäckenets geologiska historia i senkvartär tid. Redan tidigt hade man börjat göra sig föreställningar om den så uppenbara landhöjning, som försiggår utmed Bottenviken. Under 1700-talet var "vattuminskningen" respektive "den svenska vallens höjning" ett återkommande tvisteämne, omhuldat av naturforskare, historiker och teologer. Problemet fick stadga först sedan man vid 1800-talets mitt fått klart för sig, att inte endast Alperna varit nedisade utan att även norra Europa varit täckt av inlandsis. Isens småningom inträffande av-smältning var en komplicerad process, som i Östersjöområdet tog sig uttryck bl a i olikformig landhöjning och växlingar i vattenmassans volym. M var varken den förste eller den ende forskare, som sysselsatte sig med hithörande frågor. Han framstår dock odiskutabelt som en av det slutande 1800-talets och börjande 1900-talets centralgestalter inom sv kvartärgeologisk forskning. Hans originella bidrag till tolkningen av den postglaciala utvecklingen inom Östersjön och Bottniska viken är, såsom ovan antytts, påvisandet av att det Baltiska bäckenet under ett visst skede utgjort en väldig insjö med sött vatten, som efter avlagringar med sötvattensnäckan Ancylus Fluviatilis kallas Ancylussjön, och att de Ancylusförande avlagringarna med hänsyn till deras höjd över havet måste vara äldre än de redan tidigare kända marina Littori-na-avlagringarna men yngre än likaledes marina avlagringar med ishavsmusslan Yoldia (Portlandia) arctica.

I sin verksamhet som tjänsteman vid SGU tillvaratog M varje tillfälle att insamla nya data ägnade att belysa Sydsveriges nivåförändringar i allmänhet och de baltiska kustlandens och öarnas i synnerhet. Oberoende av varandra hävdade M och Lennart v Post att Ancylussjön under ett tidigt skede hade sitt utlopp mot Västerhavet genom den sk Svea älv med Sveafallet, avspeglande sig i väldiga kanjonbildningar och spolningsfenomen söder om Degerfors. Genom överstjälpning mot söder tog Ancylussjön efter hand sitt utlopp genom Öresund och de danska sunden. Mot M har riktats viss kritik för metodiska brister, särskilt i fråga om tidsbestämningar av och höjdvärden för de observerade strandnivåerna. Bakom hans detaljerade men ofta alltför småskaliga kartor med forntida kustlinjer inlagda döljer sig för mycket av subjektiva antaganden, hans talrika nivåförändringsdiagram är vanskliga att penetrera och framställningen bjuder stort läsmotstånd. Oavsett detta kvarstår den storstilade bild, som M tecknade av det Baltiska bäckenets senkvartära utvecklingshistoria, såsom i sina grunddrag oanfrätt men självfallet i många punkter både kompletterad och korrigerad genom den fortsatta forskningen.

Moräntäckta sedimentära avlagringar, således härrörande från tiden före den senaste (Weichsel-). nedisningen eller åtminstone före dess maximum, är kända från åtskilliga lokaler i Sverige. Sommaren 1889 utförde M kvartärgeologiska undersökningar i det norrländska kustlandet och observerade då i en tillfällig skärning på Härnön i Ångermanland en fossilförande mörk gyttja under moränlera. Han hade därmed gjort det första fyndet i vårt land av en interglacial (eller möjligen interstadial) avlagring. M publicerade sin upptäckt först 1904 och återkom till ämnet ännu så sent som 1946.

Ensam eller i samarbete med andra utgav M inte mindre än 20 geologiska kartblad, bland dem flera efter det att han pensionerats som statsgeolog. Kartor och beskrivningar är av mycket hög klass. I flera fall svarade M för både berggrundsdel och kvartärdel. Berggrunden behandlas habilt, men utvecklingen i kvartar tid och de minerogena jordarterna framställs av naturliga skäl med vida större auktoritet. För torvmarker och pollenanalys hade M mindre känsla och överlät gärna denna avdelning åt andra geologer. Den förklarande texten till kartbladen innehåller självfallet väsentlig lokal information, men därtill kommer ofta iakttagelser och tolkningar av principiellt intresse, gärna vidare utvecklade i särskilda publikationer. Ett i hög grad berikande inslag i kartbladsbeskrivningarna är den frikostiga illustreringen, i stor utsträckning med av M tagna fotografier. Här dokumenteras en nu radikalt förändrad landskapsbild. Som karterande geolog arbetade M i området vid Kalmarsund, i mellersta Västergötland samt på Gotland. Denna ö täckes in av 10 geologiska kartblad, av vilka 9 utgavs av M; det tionde och sista (1940) lades helt visst till hans besvikelse över på en annan bladgeolog. Mera isolerade står bladen Sövdeborg i Skåne och Mjölby i Östergötland. M:s bidrag till den geologiska kartläggningen av Sverige väger tungt, väl motsvarande ett ordinärt livsverk.

Även om M i första hand framstår som kvartärgeolog, bör man inte bortse från att han ägnade ett par väl utförda arbeten (1902, 1910) åt den gotländska silurberggrundens stratigrafi. Vidare kan nämnas de i relativt populär form hållna översikterna över Västgötabergen (1906) och Gotland (1925), den senare tillsammans med J E Hede och L v Post.

M var med starka band knuten till sin fäderneö. Han bestod den ett kärleksfullt studium, inte endast vad angår den rena geologin utan även andra, av denna avhängiga områden. Ett exempel är arbetet Drag ur Gotlands odlingshistoria i relation till öns geologiska byggnad (1913), vilket i någon mån bär prägeln av att vara tämligen hastigt hopkommet som specimen för en professur i geografi i Lund, som M nämnda år sökte men ej erhöll. Innehållet är ganska heterogent. Utom geologi, hydrografi och topografi berörs bebyggelsen från äldsta tid till slutet av 1800-talet, utvecklingen av jordbruk och stenindustri, befolkningsfrågor, kommunikationer m. m. Arbetet utmynnar i en plädering för en allsidig kulturhistorisk inventering av Gotland, inklusive upptecknande av "det säregna gutamålet". I skilda sammanhang dryftade M rent arkeologiska frågor, grundligast i den ovan citerade monografin av 1940. Flera uppsatser ägnade han åt s k sliprännor.

Under de tidiga studieåren hade M fått god skolning i zoologi, något som kommer till klart uttryck i hans skrifter. Särskilt foraminiferer, ostrakoder och mollusker, grupper av stor betydelse för kvartärgeologen såsom vittnesbörd om geologisk ålder, nivåförändringar och miljö, tilldrog sig hans uppmärksamhet. Hans arbeten rymmer även en mängd uppgifter om fynd i kvartära avlagringar av skelettdelar av fiskar, fåglar och däggdjur, bland de senare t ex mammut, uroxe, myskoxe och olika sälarter.

M var en ivrig förespråkare för naturskyddstanken om än i delvis andra termer än senare naturvårdare. Föga överraskande riktade sig hans intresse främst mot de geologiska naturvärdena på Gotland: klintar, rau-kar, grottor, isälvsdalar, flyttblock och glacialräfflor. Hans viktigaste bidrag är de båda naturskyddsutredningar, som han gjorde på uppdrag av K M:t, nämligen Strandgrottor och närstående geologiska fenomen i Sverige (1920) samt Sveriges raukar jämte exempel på pseudoraukar (1921), båda dessutom ett bevis for M:s förmåga till snabb och effektiv handläggning.

M var en kraftnatur både i fysisk och psykisk bemärkelse. Hans flit och arbetsförmåga tycktes vara obegränsade. Han var självmedveten, ej alldeles lätt att samarbeta med, nästan omöjlig att rubba från en en gång intagen ståndpunkt, därtill stridbar, vilket ledde till upprepade kontroverser med kollegor av facket. Han ställde omutliga krav på sig själv liksom på andra, mot vilka han kunde förefalla skoningslös i sin kritik. Men det var sakens bästa han hade för ögonen.