Christoffer Myhrman

1 Myhrman, Christoffer, f 5 sept 1712 i Filipstad, d 16 sept 1775 i Gåsborn, Värml. Föräldrar: handlanden o vågmästaren Johan M o Elisabeth Fernell. Elev vid Karlstads gymnasium, inskr vid UU 7 mars 29, erhöll akad testimonium därifrån 7 april 33, auskultant i bergskoll 21 april 33, deltog i riksdagen 46. Bruksägare. G 30 nov 1738 på Rottneros, Sunne, Värml (enl Bratt), m Eva Christina (Stina) Bratt, f 2 jan 1720 i Sunne, begr 8 sept 1752 i Filipstad, dtr till överkrigskommissarien Jonas Larsson B o Eva Herwegh.

Hösten 1733 erhöll M bergskollegii uppdrag att studera inrikes bergverk och han vistades de följande åren på olika ställen i landet, företrädesvis inom Filipstads bergslag. 1737 arrenderade M en del av Björkefors stångjärnsbruk vid övre Frykens östra strand och ungefär samtidigt etablerade han sig som handelsman i Filipstad, där han bosatte sig i egen gård, som han övertagit efter sin svärfars styvfar, Christian v Nackreij. Redan ett år före M:s giftermål hade svärfadern avlidit och M fick genom sin maka arvslott i Rottneros, varför det föll sig naturligt att han inriktade sin verksamhet som bruksidkare till trakten kring Frykensjöarna.

1742 inköpte M strömfallet Stöpan vid övre Fryken i avsikt att där anlägga ett järnbruk. I väntan på myndigheternas tillstånd lät han uppföra den herrgårdsbyggnad som efter vissa ombyggnader ännu är bevarad och anses vara en av de ståtligaste i Fryksdalen. Redan s å som Stöpan förvärvades hade M tillsammans med brukspatronerna H Geijer (bd 17, s 1) och J Dreilich upptagit en järngruva i norra Gåsborn, Fagerbergsgruvan. På denna malmfyndighet sökte M 1743 tillstånd att vid Fjällrämsälven i västra Dalarna få anlägga en masugn och ett järnverk, men projektet strandade på grund av restriktioner mot anläggning av nya järnbruk. Först 1 juli 1747 erhöll M privilegier att vid Stöpan anlägga järnbruket Stöpafors, som senare skulle bli förebild för Lötafors i Gösta Berlings saga.

Trots att det ansågs önskvärt att den sammanlagdajärnproduktionen i riket inte skulle ökas — detta för att behålla en hög prisnivå på världsmarknaden — fick M 1749 tillstånd att utöka driften vid Stöpafors järnbruk, men han fick ej köpa den anslagna tackjärnskvantiteten från det närbelägna Filipstads bergslag utan från de mera avlägsna Nora och Hjulsjö bergslager. På grund av de långa och besvärliga transportvägarna började M återigen intressera sig för trakten kring Fjällrämsälven.

I norra, delen av Filipstads bergslag hade finska nybyggare vid mitten av 1600-talet funnit järnmalm i Rämsberget och anlagt Näsrämshyttan. Produktionen var obetydlig, tidvis ingen alls. 1744 hade J Dreilich, som var gift med en syssling till M:s hustru, börjat köpa in sig i Näsrämshyttan. Han hamnade dock i ekonomiska svårigheter och överlät delar av sin egendom till M och med detta ägarinflytande som grund anlade M 1748—49 ett gjuteri vid hyttan. Han lade därmed grunden till en verksamhet som skulle komma att nydana och förändra en hel bygd.

1749 gjorde Dreilich konkurs, varvid M övertog de övriga delarna av konkursboets egendom i Rämen. S å köpte han en gård i Filipstad och familjen synes aldrig varit fast bosatt i herrgården på Stöpafors. I Näsrämshyttan fortsatte M att skaffa sig andelar och i början av 1750-talet ägde han över hälften av andelarna där. Den gamla masugnen revs och en ny stenugn uppfördes 1753—54. Det blev nu nödvändigt för M att permanent bosätta sig där han hade sin huvudsakliga verksamhet, varför han lät uppföra en herrgård nära Näsrämshyttan vid västra sidan av sjön Näsrämen. 1757 var herrgården inflyttningsklar och vid denna tid börjar den egentliga myhrmansepoken i rämmensbygdens historia.

På den plats vid Fjällrämsälven där M tidigare tänkt anlägga masugn och järnverk inköpte han 1757 vattenrätten och sökte samtidigt tillstånd för att anlägga ett stålverk. Det dröjde dock ända till 1764 innan bergskollegiet utfärdade privilegier härtill. Den då ödsliga platsen och det nya stålverket fick namnet Liljendal efter presidenten i bergskollegium, greve J G Lillienberg (bd 23). I samband med Liljendalsverkets tillkomst sålde M Stöpaforsbruket. Det nyanlagda bruket expanderade snabbt; 1767 tillkom ett järnmanufakturverk och tre år senare byggdes ny stålugn. Även gjuteriet vid Näsrämshyttan fortsatte att expandera och blev känt som en av landets förnämsta tillverkare av järnkakelugnar.

M gjorde sig känd som en av den värmländska bruksrörelsens märkligaste män inte minst på grund av sin vidsträckta bildning och sina kulturella intressen. Under sin uppsalatid höll han en oration på grekiska, han skrev latinsk vers som av samtida bedömdes som mästerlig och han fortsatte under hela livet att vidareutbilda sig i humanistiska och naturvetenskapliga ämnen. M byggde på Rämen upp ett ovanligt omfattande herrgårdsbibliotek och hans sätt att umgås med alla väckte beundran. Mot behövande visade han stor hjälpsamhet. Efter den stora branden i Filipstad våren 1775, som utbröt i M:s halvsysters hus, lät han utdela både pengar och säd till de av branden drabbade.

M tycks inte ha hyst något större intresse för rikspolitiska frågor men deltog som representant för Filipstad i 1746 års riksdag. Han var en av de fyra första som blev riddare av Vasaorden, då denna instiftades 1772.

När myhrmansepoken började i Rämmen, hörde bygden till Gåsborns församling. M hoppades dock att Rämmen skulle få bilda egen församling och han utsåg också platsen för den tilltänkta kyrkogården. Dessa planer blev ej fullföljda under M:s livstid. Hans stoft fördes emellertid inte till Gåsborn utan blev det första som gravsattes på den blivande kyrko- och kyrkogårdsplatsen, sedan en provisorisk invigning dessförinnan skett.