Ivar Månsson

Månsson, Ivar, f 27 sept 1845 i Norrvidinge, Malm, d 23 jan 1911 i Lund. Föräldrar: hemmansägaren Måns Andersson o Sissa Ivarsdtr. Elev vid realskolan i Lund 59—61, genomgick kurs vid Nordvästra Skånes folk-högsk 70—71, hemmansägare i Trää, Norrvidinge, ordf i kommunalstämman o -nämnden där, nämndeman 72 — 79, led av AK 73 — 79 o 85-03 (led av tillf utsk 73, 76 o 85-86, AK:s ensk utsk 79, statsrevisor 88 — 89, led av KU 88-90, särsk utsk 90, bankoutsk 91-94, be-villmutsk 95, statsutsk 96—03 o av talmans-konf 97-03), led av ägodeln:rätt 76-81, av styr för Onsjö härads sparbank 81, av nya lantmannapartiets resp lantmannapartiets förtroenderåd 91-94 resp 95-03, av 1893 års järnvägskomm juni 93 —okt 95, av komm ang ändring i bevilln:lagstiftn sept—dec 95, av styr för ab Skånska handelsbankens avd:kontor i Landskrona 96, av kommunalskattekomm okt 97 —maj 00, av komm ang tidn:arnas postbefordring juni 99—mars 01, av komm ang proportionella val till AK okt 02 — okt 03, t f domänintendent i Kristianstads län 5 dec 02 (tilltr 1 jan 03) -dec 09. G 1) 7 nov 1866(—81) i Norrvidinge m Karna Persdtr, f 10 dec 1845 där, d 9 juni 1888 där, dtr till rusthållaren Per Persson o Elsa Nilsdtr; 2) 5 aug 1881 i Norrvidinge (enl hfl för Norrvidinge) m Sigrid Charlotta Larsson, f 12 maj 1854 i Flistad, Ög, d 3 juni 1924 i Lund, Domk, dtr till rdgm Carl Anders L (bd 22) o Helena Christina Mathilda Wettermark.

M utgick ur en burgen skånsk bondemiljö. Endast 27 år gammal invaldes han 1872 med stor majoritet i AK och omvaldes 1875 och 1878, nästan enhälligt. Han inträdde i riksdagen mycket välklädd "som en liten prins från Onsjö, ung, förmögen och vacker, med mycket frisinnade åsikter, uppträdde i AK friskt oförskräckt, såsom en liten sprakfåle ägnar och anstår" (Bromée).

M anslöt sig till lantmannapartiet och hörde till dess radikala, starkt sparsamhetsivrande falang. Han nagelfor bl a anslagen till kungahuset, försvaret, ämbetsverkens lönestater och pensionsväsendet. Som företrädare för ett landskap där indelningsverket tryckte hårdare än grundskatterna kunde han dock tänka sig en viss satsning på utsträckt värnplikt och anslöt sig i detta syfte 1875 till ett yrkande av länskamraten Ola Jönsson (bd 20). Mot högre undervisning, särskilt "latinväldet", var M kritisk, medan han var positivt inställd till folkundervisning. Gentemot flickskolor och samundervisning var han mera välsinnad än det stora flertalet andra lantmän. 1874 motionerade han om inrättandet av ett folkskollärarinneseminarium i Landskrona. Han var klart antiklerikal och i religionspolitiska frågor relativt tolerant. Han ville bl a ha bort biskopsmössor och mässskrudar (1876). Upprepade gånger krävde han avskaffandet av föreskriften om kyrkoherdes självskrivenhet som ordförande i skolrådet. Han återkom till denna fråga 1889, då han hävdade att självskrivenheten utgjorde ett hinder för önskvärd minskning av utantillläsningen i katekes och biblisk historia.

Under sin vistelse i Sthlm blev M skrivbiträde åt riksdagsveteranen C A Larsson i Maspelösa. Därvid invecklades han, ehuru gift familjefar, i en kärleksaffär med dennes dotter. Tidens moraluppfattning ledde till att M 1879 under pågående mandatperiod måste lämna riksdagen.

M förblev dock politiskt aktiv. Under 1881 års valrörelse sade han sig hålla fast vid det bud i grundskatte- och försvarsfrågorna som lantmannapartiet hade gett tre år tidigare, dvs avskrivning av bördorna på bondejorden i kombination med utsträckning av beväringens övningstid från 30 till 90 dagar (Nevéus). Vid 1884 års val lyckades M, numera skild och omgift, med klar marginal slå ut den sittande riksdagsmannen C J T Bonde (bd 5). På ett valmöte uttryckte M sympati för den norska vänsterns unionspolitiska och konstitutionella strävanden; det torde ha gynnat honom, att han själv var bonde, medan medtävlaren var aristokrat (Wallin). M omvaldes sedan utan svårighet 1887—1902.

Trots det radikala tonfallet under 1884 års valrörelse visade det sig snart, att M nu var mer konservativ och något mindre sparsamhetssinnad än under 1870-talet. I 1885 års försvarsdebatt gick han på en medlande linje och anslöt sig till den då antagna kompromissen, som innebar 30 % avskrivning av bördorna på bondejorden i förening med en utsträckning av beväringens övningstid till 42 dagar; helst skulle han ha önskat en övningstid på 39 eller 40 dagar. Samtidigt blev tullfrågan högaktuell. M förklarade 1886, att han nu övergått från frihandelsåskådning till protektionism. Många skånska lantmän hade, liksom M själv, börjat inrikta sig på animalieproduktion och var därför tämligen ointresserade av den politiskt viktigaste tullen, nämligen på råg. M vände sig dock mot den i Skåne vanliga uppdelningen av tullfrågan. Det var, förklarade han, fortfarande nödvändigt att beså jorden med råg och annan vintersäd, och det var då inte lämpligt att använda rågen endast till uppfodring av kreaturen, emedan detta skulle ge sämre smörkvalitet. M var själv stor smörexportör och ivrade för förbud mot import och inhemsk tillverkning av margarin. Han förde också fläskproducenternas talan och ansåg tull nödvändig som skydd mot det billiga amerikanska fläsket. Han var i princip även vän av industritullar. Arbetarna skulle enligt hans mening inte lida stor skada genom tullar, medan tjänstemännen — med undantag för de livsmedelsproducerande prästerna — skulle drabbas hårdare. Han kunde dock inte avstå från tullarna, bara därför att prästerna skulle tjäna på dem. M förblev en säker förespråkare för en måttfull protektionism och anslöt sig 1888 till det tullvänliga nya lantmannapartiet.

I socialpolitiska frågor intog M liksom flertalet lantmän länge en njugg ståndpunkt. Han ogillade den 1889 införda fabriksinspektionen, dels av kostnadsskäl, dels därför att den gav inspektörerna för stor makt. Även senare (1895, 1902) uttalade han viss skepsis mot arbetarskyddslagstiftning. Han ville inte reglera arbetstiden för bageriarbetare, som borde få arbeta vilka timmar under dygnet de önskade (1895), och han ansåg att ett förslag om föreskrifter om ventilation i fabrikslokalerna gränsade till fjäsk (1897). Mot kravet på försäkringstvång inom det industriella arbetet ställde han arbetsgivarens ansvarsplikt vid varje enskilt olycksfall (1891).

Den i Skåne starkt växande socialistiska och fackliga agitationen med åtföljande arbetskonflikter väckte oro hos M, liksom hos andra lantmän. Han accepterade 1889 den mot socialisterna riktade s k munkorgslagen, ehuru endast i dess modifierade form. I arbetsavtalsfrågor tog han parti mot fackföreningarna men yppade viss betänksamhet mot 1899 års fackföreningsfientliga Åkarpslag. Däremot biträdde hän 1899 och 1901 vänsterns krav på inrättande av förliknings- och skiljenämnder. Han var oroad av hotande "bolagsvälde", även för Skånes del (1898-99) och förordade 1901 liksom många andra högersinnade lantmän åtgärder mot bolagens förvärv av jord och skog norr om Dalälven.

Inför den stora uppgörelsen i grundskatte- och försvarsfrågorna 1891—92 förklarade M, att han helst skulle ha sett att beväringens övningstid begränsades till 60 eller 70 dagar i stället för föreslagna 90. Han följde emellertid regeringarna Åkerhielm och Boström vid de avgörande voteringarna och kom inom kort att framstå som en säker anhängare av Boströms "rikspolitik". Självklart biträdde han lantmannakravet på den 1894 genomdrivna mandatutjämningen till landsbygdens fördel ("städernas vingklippning"), trots att reformen köptes till priset av en viss förstärkning av FK:s makt.

M tyckte inte om att lantmannapartiet splittrades 1888 och spelade en aktiv roll vid återföreningen 1895. Sedan O Jonsson (bd 20) slagits ut ur AK 1896 och A P Danielson (bd 10) avlidit 1897, var M partiets mest inflytelserike medlem, dock utan att formellt vara ordförande och utan att nå posten som v talman, till vilken han efter Danielsons död varit aktuell.

M stödde regeringen Boströms unionspolitik och intog 1895 en ganska kärv hållning mot norrmännen. Bla biträdde han uppsägningen av den för tullvännerna förhatliga mellanrikslagen, ehuru han var något mer förhandlingsvillig än det stora flertalet andra protektionister. På ett folkmöte i Nackarpsdalen i Skåne 1899 förklarade han, att han anslöt sig till regeringen, när den inte satte hårt mot hårt beträffande en norsk handelsflagga utan unionsmärke ("det rene flagg"). Han stödde också regeringen vid reformeringen av banklagstiftningen 1897 och vid byggandet av den sk Ofotenbanan 1898, liksom i dess misslyckade försök att införa arbetarförsäkring s å; på denna punkt hade M ändrat åsikt. Som ledamot av statsutskottet stod han däremot i princip kvar på sparsamhetslinjen, när det gällde anslag till krigsfartyg, fästningar, kaserner, universitet och högskolor, stora sjukhus, löner och pensioner.

Under 1901 års riksdag verkade M energiskt och i patriotiska ordalag för genomförandet av det nedprutade och sammanjämkade värnpliktsbeslut som då kom till stånd. Han lät förstå, att utsträckningen av värnplikten "på ett måttligt och förståndigt sätt" borde följas av rösträttsutvidgning. Själv hade han tidigare (1888, 1893, 1896) deklarerat sympati för en viss reformering av rösträtten, men han hade också uttryckt oro för "arbetarevälde" (1899). 1902 vände han sig åter mot det liberala rösträttsprogrammet men verkade samtidigt bakom kulisserna, i nära kontakt med sin stiftschef G Billing i FK (bd 4), för en konservativt färgad reform. Resultatet blev en riksdagsskrivelse, som blev mer allmänt hållen än M önskat men som banade väg för det 1907 segrande högerprogrammet "allmän rösträtt med garantier". Den viktigaste garantin var i M:s ögon övergången till proportionella val, till skydd för bönderna mot stadsbor och arbetare.

M accepterade 1902 posten som t f domänintendent i Kristianstads län men lät likväl omvälja sig till AK, vilket på sina håll väckte en viss förvåning och även irritation (Widén, s 74, 99). Redan följande år lämnade han emellertid riksdagen. Vid ett möte i Simrishamn 1906 förordade han kvinnlig rösträtt och grundlig reformering av FK (Timelin, s 182). M betraktade sig själv som moderat och anslöt sig 1904 helhjärtat till högerns nybildade riksorganisation Allmänna valmansförbundet. Han betonade emellertid vikten av att de kommande rösträttsbestämmelserna utformades så, att "småfolket" fick del i inflytandet över FK:s sammansättning (brev till G F Östberg 1902-06).

För många framstod M som typen för en välmående och jovialisk skånsk lantman, låt vara mycket slug och inte i avsaknad av temperament. Tom i det socialdemokratiska Arbetet hette det 1899, att M privatim var särdeles gemytlig och vinnande. En senare betraktare skriver, att M tack vare sitt gladlynta sätt och sin kvicka tunga lätt fick skrattarna på sin sida; "med sitt vita, vackra hår och sin kraftfulla gestalt drog han alltid uppmärksamheten till sig" (Kronlund). Vid ett samtal om det skånska gåsätandet skall M ha förklarat, att han fann uppfattningen om detta överdriven; för egen del var han fullt nöjd, om han fick gåsastek två gånger i veckan mellan Mårten och jul (Hamilton, s 247 f).

Inom sin generation av lantmannapolitiker var M en av de kunnigaste och skickligaste, med utpräglat sinne för det möjligas konst. Hans utveckling från en ganska radikal till en allmänt moderat grundsyn var tidstypisk. Han förblev emellertid lyhörd för vad som rörde sig i tiden och drog sig inte för ställningstaganden som ibland åsamkade honom klander i det egna lägret. Hans förankring i hemmamiljön var påtaglig: han företrädde en valkrets, som var och förblev dominerad av välsituerade jordbrukare men tillhörde samtidigt en provins som starkt kände den industriella expansionens växande tryck.

En minnesvård över M avtäcktes 1911 på Norrvidinge kyrkogård.