Olof Nackreii, von

von Nackreii, Olof, f 7 dec 1728 i Filipstad, d 21 juni 1783 i Uppsala. Föräldrar: brukspatronen Lars v N o Catharina Engman. Inskr vid UU 12 mars 44, auskultant vid Svea hovrätt 5 maj 46, i Göta hovrätt juni 52, v häradsh i Östersysslets hd, Värml, 1 dec 52, beständig v häradsh där 30 mars 54, ord 22 sept 56, deltog i riksdagarna 55/56–78/79 (led av SU 65/66), assessor i Göta hovrätt 8 sept 61, hovrättsråd där 22 juni 62, general-auditör 29 juni 62, landsh i Hallands län 29 juli 71, led av kommitterade över lanthus-hållna upphjälpande nov 74–maj 76, landsh i Kronobergs län 30 april 76, frih 27 dec 78, landsh i Uppsala län 15 maj 82. — LPS 75, LVVS 75. - Ogift.

N:s far och farfar var brukspatroner på Edsvalla i Nor, Värml. N valde själv den juridiska banan och gjorde en snabb ämbetsmannakarriär. Vid 24 års ålder blev han vikarierande häradshövding i Östersysslets domsaga i Östra Värmland och 1756 fick han tjänst som ordinarie häradshövding men flyttade redan 1761 till Göta hovrätt som assessor. Året därpå utnämndes han till hovrättsråd. S å blev han generalauditör, dvs chef för den avdelning inom justitierevisionen som ombesörjde militära mål.

N deltog i riksdagarna 1755/56–1778/79. Han tillhörde från 1760-talet mössorna; enligt flera samtida uppgifter var han en av de ledande och föreslogs vid olika tillfällen till justitiekansler och riksråd men skall ha avböjt.

N utnämndes 1771 till landshövding i Hallands län. Efter Gustav III:s statsvälvning året därpå förekom missnöjesyttringar bland frälsebönderna i bl a Halland och Skåne. N rapporterade härom i nov 1772 och framhöll hur "i synnerhet adelens frälsebönder av enfaldighet skola fattat en mera vidsträckt tanka än de borde om den lyckeliga regementsförändringen" (Smedberg s 16). De ville förbättra sin situation och bl a åstadkomma en reglering av den obegränsade dagsverksbördan. Sommaren 1773 förekom dagsverksstrejker på ett antal större gods i södra Halland, samtidigt som bönderna klagade hos landshövdingen och K M:t över sin situation. N försökte lösa konflikten med fredliga medel och uttalade vid flera tillfällen sympati för böndernas krav — han tog ställning mot hoveriet som system — men inte för deras olagliga aktioner. Han fäste uppmärksamheten på nöden och fattigdomen bland frälsebönderna men framhöll att klagomålen skulle lämnas till landshövdingen eller den lokala domstolen, inte direkt till K M:t, samt att strejkerna var olagliga. Av N:s uttalanden att döma ansåg han inte att politiska orsaker låg bakom bonderörelsens uppkomst men att denna kunde komma att utnyttjas i politiskt syfte.

N:s agerande synes emellertid ha lett till missnöje hos de adliga godsägarna. Hans tidigare politiska karriär i mösspartiet användes nu som argument mot honom. Missnöjet fördes fram till Gustav III, som 1774 gav N ett kommittéuppdrag i Sthlm, eftersom det ansågs att något förtroendefullt förhållande mellan honom och adeln i länet inte skulle kunna upprättas inom den närmaste tiden. H H v Saltza utnämndes till v landshövding i Halland; denne använde betydligt hårdare metoder gentemot de halländska bönderna.

N blev 1776 i stället landshövding i Kronobergs län. Han stämplades fortfarande som "allmogevänlig" av adeln. C J Ehrensvärd uppger i sin dagbok att N försökte "ställa sig in hos allmogen", bla genom att befria dem från skyldighet att laga vägarna. N förflyttades åter, denna gång till Uppsala län. Med undantag av anklagelserna för bondevänlighet far N:s ämbetsmannagärning mycket goda vitsord av samtida bedömare.