Caspar Nettelbladh

Nettelbladh, Caspar, f 10 juli 1658 i Rostock, d 1726 (själaringn 23 juli i Ty, Sthlm). Föräldrar: rådsförvanten Johann N o Catharina Elisabet Thurmann. Burskap som klädeshandl i Sthlm 18 mars 85, led av borgerskapets bemedlingskommission där 6 mars 13, av borgarståndet vid riksdagen 20 (led av SU, deputerad till defensionsverket).

G 28 okt 1685 i Sthlm, Ty, m Anna Dorothea Brandenburg, dp 9 dec 1652 i Stralsund, d 25 okt 1732 (Sthlms stads förmyndarekammare; själaringn 26 okt i Ty, Sthlm), dtr till rådsförvanten Baltzar B o Dorotea Buchow samt tidigare g m köpmannen Heinrich Split.

Det var det handlande borgerskapets skattekraft som under 1700-talet gav Sthlms kont-ributioner deras betydelse for statens ekonomi. Därigenom kunde också grosshandlarna göra anspråk på politiskt inflytande.

1719 erlade stadens förmögnaste handelshus, A&C Grill, 1200 dlr smt i ordinarie kontribution. En handfull köpmän betalade mer än 500 dlr. N ingick i den ganska talrika skara som inte nådde upp till mer än 200 dlr, men det var ur detta mellanskikt som de politiskt mest aktiva grosshandlarna framträdde under 1720-talet.

Traditionellt hävdade det handlande borgerskapet inte bara Sthlms exklusiva privilegier och rättigheter. Det sökte också rida spärr mot den merkantilistiska tull- och manufakturpolitik som hade sina mest doktrinära talesmän inom kommerskollegium. Anledningen var enkel: Höga skyddstullar skulle visserligen gynna Sthlms manufakturer men också minska marknaden för importerade manufakturvaror, en viktig del av Sthlms grosshandlares utrikeshandel.

Vid 1719 års riksdag hade debatten stått het kring några av borgarståndets privilegier. Kommerskollegium hade sökt motverka den kraftiga prisstegringen efter krigsslutet genom att verka för en ökad konkurrens inom handeln. Borgarståndet hade visserligen lyckats avvärja förslaget att tillåta både svenskar och utlänningar att driva handel, både i parti och minut, vid Skeppsbron, men hantverkarnas skråmonopol hade brutits genom införande av frimästerskap. Borgarna drabbades dessutom särskilt hårt av riksdagens beslut att skriva ned nödmynten.

Inom Sthlms borgerskap rådde oro. I samband med striderna vid riksdagen tillsatte grosshandlarna ett utskott som skulle hålla överläggningar med stadens representanter i borgarståndet. N ingick i utskottet.

Förutom tre av magistratens ämbetsmän brukade representanter för både köpmän och hantverkare ingå i borgarståndet. 1719 hade riksdagsmännen valts inför magistraten. Men de ansågs inte ha tillvaratagit stadens intressen med tillräcklig kraft. Missnöjet riktade sig främst mot justitieborgmästaren Anders Hylten (bd 19), borgarståndets talman. Inför 1720 års riksdag gick borgerskapet sin egen väg. Tre representanter för de handlande och tre för hantverkarna utsågs vid en sammankomst i stora stadshuskällaren. Av de handlande utsågs N, Mikael Grubb (bd 17, s 342) och Hans Dassau till riksdagsmän. När resultatet förelades magistraten vägrade Hylten att godkänna valet. Bl a fann han N inkompetent: N var en "god ärlig man, men jag vill fråga, om han skulle komma med uti utskottet, om han då skulle veta till att svara" på de frågor som togs upp där. Borgerskapet borde i stället utse riksdagsmän " som väl förstå sakerne" (Boëthius, s 80). Borgerskapet fann sig dock inte i sin borgmästares förmyndarskap utan utverkade drottning Ulrika Eleonoras godkännande av valet.

Vid 1720 års riksdag kom N att höra till de ledande inom borgarståndet och var ledamot av SU. På sthlmsborgarnas, hans "principalers", vägnar hävdade han en radikal uppfattning om borgarståndets sammansättning. Det var borgerskapet, inte magistraten i städerna, som borde utse riksdagsmän och bestämma vilka av magistraternas medlemmar som skulle ingå i borgarståndet. Erfarenheterna från 1719 års riksdag gjorde att Sthlms köpmän och hantverkare inte, som under den karolinska tiden, längre fann sig i att låta sina representanter i riksdagen utses av magistratens ämbetsmän. Den radikala linjen segrade. Som en följd av detta tvingades Hylten lämna riksdagen — efter att ha varit ståndets talman sedan 1710.

Under de följande åren var N kommunalpolitiskt aktiv och deltog bl a i diskussionerna om sjöfartspolitiken. Han hörde till den krets av köpmän som hävdade att endast den långväga sjöfarten skulle understödjas genom helfrihet, dvs en nedsättning av tullen med en tredjedel för import med sv fartyg. N:s egen handel var inriktad på import av spannmål och export av järn och koppar. Sina handelsförbindelser hade han främst med nordtyska köpmän.

N:s son Baltzar Nettelbladt (1691–1769) fick burskap som handelsman i Sthlm 1726 och blev en av stadens större skeppsredare (Samuelsson, s 209). Liksom fadern ägnade han sig åt import av spannmål och export av bl a järn och tjära. Det var emellertid som importör han var betydande. Han var en av stiftarna av sjöassuranskompaniet 1739 och ledamot av konvojkommissariatet åtminstone 1749-57.

Som en av de främsta i Skeppsbroadeln var det naturligt att B N engagerades i kommunal- och rikspolitiken. Han var ledamot av borgerskapets bemedlingskommission och av borgarståndet vid riksdagarna 1746–47 och 1751–52 och redan under den förstnämnda valdes han in i det mäktiga SU.

Bror till Baltzar N var Christian Nettelbladt, 1746 adlad vNettelbla (1696-1775), som 1724 blev professor i juridik i Greifswald och s å jur dr i Groningen. 1743 inträdde han som assessor i Reichskammergericht i Wetzlar, det tyska rikets högsta domstol. Han avsattes därifrån 1774 anklagad bla för försummelse av sina ämbetsplikter och korruption. 1762 hade han upphöjts till tysk-romersk riksfriherre.

C v N är mest bekant som urkundsutgivare. Hans största arbete är Schwedische Bibliothec (1728-36), ett av de första bland de senare under 1700-talet så vanliga sam-melverk, som med ett rikt sortiment av historiska texter vände sig till en större läsekrets. I Memoria virorum in Suecia eruditissimorum rediviva (1728—31) samlade han likpredikningar över sv lärda, och i Themis Romano-Suetica (1729) och Selecta juris Suecici (1736) utgav han bl a juridiska dissertationer. Fasciculus rerum Curlandicarum primus (1729) och Anecdota Curlandia; (1736) vittnar om hans intresse för de baltiska provinsernas historia. Som historiker var N influerad av rudbeckianismen.