K H Martin Nilsson

Nilsson, Karl Henning Martin, f 23 maj 1890 i Sthlm, Kat, d 21 sept 1963 där, ibid. Föräldrar: arbetaren Nils Abraham N o Anna Charlotta From. Sjöman 1904–07. Konststudier bla vid Althins målarskola i Sthlm. Konstnär, visdiktare, förf.

G 19 nov 1917 i Sthlm, Maria, m pianisten Irma Elisabeth Karlsson, f 19 nov 1891 där, Kat, d 9 febr 1969 där, ibid, dtr till nattvakten Johan August K o Fredrika Albertina Stålhös.

Martin N växte upp i en konstnärlig miljö som styvson till bildhuggaren Carl Emil Fin. Fjorton år gammal, med goda betyg från folkskolan och nyss konfirmerad, fick N sin första hyra på en skonert. Det var början på tre års hårt sjömansliv som gav N många upplevelser och starkt kom att prägla hans konstnärskap. Någon befordran fick han aldrig utan tvingades leva på den urusla hyra som betalades på de sv segelskutorna.

Intresse och talang för teckning infann sig tidigt. "Jag har tecknat sedan jag upptäckte blyertspennan", skrev N i sin självbiografi. Under lediga stunder till sjöss övade han upp sin skicklighet. 1907 begav han sig till Lilla Vattugatan 21, där Söndags-Nisses redaktion låg, med en rulle skämtteckningar under armen. Redaktören Hasse Zetterström insåg hans talang och ordnade en frielevsplats på Althins målarskola.

N debuterade som tecknare i Söndags-Nisse i jan 1907. Året därpå medverkade han med flera bidrag i den kortlivade skämttidningen Pajazzo. Dessa tidiga teckningar saknar den Albert Engström-inspirerade frodighet som senare blev N:s speciella kännemärke. Under början av 1910-talet, den sv skämtpressens gyllene decennium, utvecklades N till en av våra främsta skämttecknare. I den folkliga anekdoten nådde han sin konstnärliga höjdpunkt. Hans teckningar med tillhörande historier publicerades förutom i Söndags-Nisse även i Strix, Kurre, Puck, Kasper, Nya Nisse samt i Naggen, där han deltog synnerligen aktivt. Med tyska Simplicissimus som förebild blev Naggen under Erik Lindorms (bd 23) ledning Sveriges mest radikala politiska skämttidning. Där började N skriva vers och prövade även den politiska teckningen. 1917–19 synes han ha varit den ledande tecknaren och han bidrog med många omslagsillustrationer. Vid samma tid skapade N sin enda seriefigur, Sherlock Svensson, som han tecknade för Hemmets magasin 1918–19.

Från omkring 1917 publicerade N sjömansvisor i skämtpressen. De uppmärksammades av Ernst Rolf som använde många av dem i sina revyer. De första han sjöng var Falska mö och Där gungar ett skepp. Sjömansvisan var då ganska ovanlig som inslag i revyer och N bidrog starkt till att i modernare form göra den känd för en bredare publik. I volymen 24 snygga sjömansbitar finns N:s bidrag till Rolfs repertoar samlade, bl a den välkända Från Frisco till Kap. Flera av visorna finns också utgivna på skiva. Rolf anlitade N även som teaterdekoratör.

Ett nytt skede i N:s skapande inleddes 1924. Han började då publicera egenhändigt illustrerade humoristiska noveller i Social-Demokratens söndagsbilaga. Så började han medverka i Konsumentbladet (från 1937 Vi). Han fortsatte där ända till sin död och hann med åtskilliga noveller, dikter och visor samt illustrerade såväl egna som andra författares bidrag. Från 1920-talet förekom N:s alster flitigt i den socialdemokratiska pressen och i fackförbundspressen: utom "husorganet" Social-Demokraten särskilt Frihet, Folkbladet, Signalen, Metallarbetaren och Skogsindustriarbetaren. Bland övriga tidningar och tidskrifter N medverkade i kan nämnas Familjetidningen Smålänningen, Folket i bild (FiB), The American-Scandinavian Review och sv handelsflottans tidning Ombord. Dessutom var N en ofta återkommande gäst i många jultidningar.

I bokform finns av N två novellsamlingar, Baron och andra berättelser och På heder och samvete. Berättarstilen påminner mycket om Albert Engströms utan att vara någon efterbildning; särskilt tydligt märks likheten i skildringarna av skärgårdsfolkets liv. Liksom i sina teckningar lyckas N med några enkla drag fånga det karakteristiska. Språket är samma mustiga svenska som talades bland den ursprungliga skärgårdsbefolkningen. Figurerna stannar ibland vid typer, men när N är som bäst växer de till i högsta grad levande människor med brister och förtjänster. Böckerna rymmer en stor portion humor, dock inte utan en underström av allvar.

Även som visdiktare var N mycket aktiv, och han utgav flera egna vissamlingar och en i samarbete med Yngve Stoor. Sjömans-och yrkesvisor dominerar hans produktion. När N komponerade fick han hjälp med notskrivandet av hustrun Irma, som var en utmärkt pianist. Texterna var N:s specialitet; rimflätningen är i många fall genial. Musiken är genomgående något svagare men fungerar väl ihop med texterna. N:s Luffarevisa, som ursprungligen publicerades i Frihets julnummer 1926, har blivit en av våra populäraste allsånger och återfinns i åtskilliga sångsamlingar. Calle Reinholdz' grammofonlansering betydde mycket för framgången. Nordsjön, även kallad Gamla Nordsjön, sjöngs första gången i Kooperativa förbundets reklamfilm Vi far till London (1935) och blev i Harry Brandelius' sångversion en välkänd schlager. N uppmärksammades senare av Fred Åkerström, som på grammofonskivan Sjöfolk och landkrabbor (1978) sjöng in tre av hans visor. N själv var inte någon stor sångare, men han sjöng rent och helst inför en liten krets av nära vänner. Han hade en bred repertoar och sjöng lika gärna andras visor som egna. "Martin sjunger sittande, han mumlar sina visor, i början om man inte känner honom kommer man inte alltid underfund om att han sjunger — men plötsligt har han fångat lyssnaren", skrev vännen Eyvind Johnson (FiB 1937, nr 35).

N hade en omfattande verksamhet som illustratör. Vid sidan av många bidrag i tidningar och tidskrifter illustrerade han böcker av bl a Karl Williams, Arthur C Jacobsson och Björn Hodell (bd 19). Trots att N "hade många järn i elden" slutade han aldrig att göra skämtteckningar. Likaså tecknade han hela livet landskap, med förkärlek skärgårdsmotiv. Han var mycket förtjust i Sthlms skärgård och bodde ofta där med sin familj på somrarna. N deltog i flera samlingsutställningar, varav Baltiska utställningen i Malmö 1914 var den första. På 1920-talet var han en av utställarna i Humoristernas salong på Gummesons konsthall i Sthlm. Hans landskap har kunnat beskådas bl a på flera av Sveriges allmänna konstförenings utställningar och i Stockholmssalongen på Liljevalchs 1958 — 60. Vid en separatutställning på Gävle museum 1958 påpekades att hans arbeten var "sakligt exakta noteringar i en mjuk blyertsstil, vilka väl representerar en äldre generations vördnad och romantiska känsla för naturen" (Hökby).

N arbetade i ungdomen tidvis som yrkesmålare men kunde för övrigt försörja sig och familjen på sin konstnärliga verksamhet. På 1910- och 20-talen bodde han i USA under tre kortare perioder. Amerikatiden erbjöd stora möjligheter till konstnärliga uppdrag; bl a arbetade N i reklamstudio och medverkade som tecknare i flera tidningar. Boken Baron och andra berättelser är starkt inspirerad av denna tid.

Större delen av sitt liv bodde N på Södermalm i Sthlm. Han var blygsam och anspråkslös, hade många goda vänner och var en omtyckt sällskapsmänniska. Däremot var han föga road av föreningsliv och sammanträden. Äkta och äkthet är ord som ofta förekommit i recensioner av N:s böcker och visor, särskilt sjömansvisorna. Ungdomsupplevelserna till sjöss var naturligtvis ovärderliga inspirationskällor. En viktig tillgång var mångsidigheten, samtidigt som den kanske hindrade N från att bli ett verkligt stort namn inom någon enskild genre.