I Henning Mankell

4 Mankell, Ivar Henning, halvbrors son till M 1 o M 2, f 3 juni 1868 i Härnösand, d 8 maj 1930 i Sthlm, Osc. Föräldrar: gymnastik- o teckningsläraren Emil Teodor M o Sofia Amalia Haeggström. Musikstudier för musik-dir G Lind i Härnösand, mogenhetsex vid hal där juni 87, elev vid musikkonservatoriet i Sthlm sept 87–vt 95, organistex där 27 maj 89, musiklärarex o kyrkosångarex 27–30 maj 91, elev i pianoklassen (för Hilda Thegerström) vid MA jan 92–maj 95, erhöll specialbetyg i pianostämning där maj 94, studier för Lennart Lundberg (piano) o Aron Bergenson (musikteori), musikrecensent i Sv morgonbladet 99–07 o i S-T, led av MA:s styr från 17. Tonsättare, pedagog. – LMA 17.

G 6 maj 1905 i Sthlm, Maria, m Agnes Karolina Lindblom, f 6 febr 1882 där, Nik, d 24 febr 1976 där, Hägersten, dtr till taffeltäckaren Isak August L o barnmorskan Karolina Andersson.

Sin främsta insats gjorde Henning M som tonsättare. Hans kompositioner är ca 200 till antalet, många försedda med opus tal (1–78). Bortsett från en grupp ungdomsverk tillkom de huvudsakligen under tiden 1909–29. De flesta är skrivna för piano solo och av synnerligen varierande format, från centrallyriska miniatyrer till omfångsrika ballader och fantasisonater. Härutöver skrev M elva kammarmusikverk och ett tjugotal vokalverk. Orkester förekommer endast i två av de sistnämnda, i hans pianokonsert och i en fristå- ende Legend. Endast en ringa del av denna produktion har utkommit i tryck. Åtskilliga av M:s pianokompositioner framfördes emellertid av hans elever och andra sv pianister from våren 1918 tom 1940-talet, därefter alltmera sällan utom i enstaka ljudradioprogram.

M hade ett drag av ensamgångare, vilket har satt sin prägel på hans musikaliska produktion. Verken växlar mellan poetiskt fördrömda, halvt impressionistiska klangvisioner och brett upplagda, bitvis eruptiva cykliska kompositioner, som genom sin kontrastrikedom och lösliga storform ofta kan ge intryck av tankeflykt och viss likgiltighet för kommunikation med åhörare. M:s pianofaktur är anmärkningsvärt mångsidig, insiktsfull och lyhörd. Kammarmusiken vittnar mer om hans klangfantasi än om sinne för kontrapunktisk stämflätning. De fa gånger M skrev för orkester skedde det tämligen tafatt.

M:s stilistiska utgångspunkter fanns i den stora europeiska pianorepertoaren från Chopin och Schumann till Liszt, C Franck och Debussy. I hans ganska osjälvständiga ungdomsverk märks inflytande även från Grieg, och i hans sena verk kan man ana intryck från Scriabin, trots att M förhöll sig kritisk mot dennes senare verk. M:s produktion kan indelas i sex perioder: ungdomsverk utan opustal samtop 1–4 från 1892–1905/06, utbildandet av en personlig pianostil i op 5–20 åren 1907/08–1913, en kammarmusikperiod med op 21–30 ca 1914–17, en klangexperimenterande period med op 31–54 ca 1918–22, en mera "motorisk" neoklassicistisk period med op 55–65 ca 1922–24 och en "avslutande och sammanfattande period" med op 66–78 ca 1925–30 med mer uttunnade och subtila uttrycksmedel, en period som ansetts utgöra något av en höjdpunkt (Bengtsson).

Sina genrebeteckningar övertog M för pianomusikens del i påfallande stor utsträckning från Chopin (jfr verköversikten). Som viktig förebild för bl a hans stora fantasisonater tycks Liszts stora h-mollsonat ha tjänat, ehuru M inte tillämpar en lika konsekvent metamorfosteknik. I vissa verk finns även pastischartade inslag av neobarock och nyklassicism, t ex i sviten op 16 och några verk från den femte perioden.

I förhållande till samtida sv tonsättares är M:s musik både självständig och avancerad. Bortsett från några ungdomsverk saknas nästan helt nationalromantiska inslag med anknytning till folkton. Huruvida M musikaliskt anknutit till samiska jojkformler har inte närmare prövats. – Vad som främst kännetecknar hans musik ur kompositions teknisk och stilistisk synpunkt är den för sin tid djärva harmoniken. Den utmärks av flitigt bruk av överstigande treklanger och andra utsnitt ur heltonsskalan samt enharmoniska förvandlingar och överraskande modulationer med tonalitetsuppluckrande verkan. Trots detta fasthåller dock M in i det sista traditionella tonarts beteckningar. Även om hans produktion måste karakteriseras som kvalitativt ojämn, innehåller den flera originella och haltfulla verk, som vore värda att framdragas ur glömskan.

Som pianist uppges M ha varit ganska temperamentslös men i besittning av ett kultiverat anslag och ett känsligt klangsinne. Ehuru tekniskt driven tycks han i mycket begränsad utsträckning ha framträtt offentligt. M innehade aldrig någon fast tjänst utan delade sin tid mellan att meddela privatundervisning i pianospel och musikteori samt att komponera. Som pedagog var han mycket uppskattad, och hans stora engagemang för musikbegåvade ungdomar kom ofta till uttryck i samband med inträdesprov och examinationer under den tid han satt i MA:s styrelse, vilken även hade överinseende över musikkonservatoriet. Som recensent uppfattades han av fackmusiker som rättvis och insiktsfull.

M var en ensam, ömtålig och skygg människa, som skydde alla ytliga former av sällskapsliv. Bäst trivdes han vid pianot i sin kammare och ute i naturen. Sommartid for han regelbundet till sin barndoms trakter. M ägnade sig även åt filosofiska grubblerier om tillvarons mening och högsta värden, vilket bl a framgår av korrespondens med vänner och den bevarade inledningen till en samling kalejdoskopiska minnesanteckningar. Hans naturkärlek finns bl a dokumenterad i enstaka dikter och i teckningar från Lappland. – I dec 1978 tog pianisten Herbert Westrell initiativet till bildandet av ett Henning Mankell-sällskap.