Margareta

Margareta, f 1353, d 28 okt 1412 i Flensburg. Föräldrar: konung Valdemar "atterdag" av Danmark o Heilwig av Slesvig.

G 9 april 1363 i Khvn m konung Håkan (bd 19) av Norge o Sverige, f trol mellan 8 o 17 aug 1340, d i aug eller sept (möjl 10 eller 11 sept) 1380 i Oslo, son till konung Magnus (Eriksson) (bd 24) o Blanche (Blanka) av Namur (bd 4).

M skulle bli det enda av Valdemar "atterdags" barn som överlevde honom, vilket blev av avgörande betydelse för hennes möjligheter att spela en politisk roll. Hon blev vid 6 års ålder trolovad med Håkan, Magnus Erikssons son och kung av Norge. 1363 gifte de sig; Håkan var då 22 år och M 10. Vid denna tidpunkt var Håkan faderns ende son och gjorde anspråk också på Sveriges tron. I och med att Albrekt av Mecklenburg erövrade Sverige 1365, inskränktes det unga parets kungarike till Norge och Vänerlandskapen. M fick emellertid en sv uppfostran, ledd av hovmästarinnan Märta Ulfsdotter, en av den heliga Birgittas döttrar men i motsats till modern trogen den sv kungafamiljen. Det har spekulerats över vilka intryck som M har fått under sin barndom och ungdom, men i verkligheten vet man ingenting om detta. Vi vet inte ens var hon vistades, även om de sydöstliga slotten i Norge, Akershus och Bohus, ligger nära till hands för en gissning.

Den 18 okt 1369 bodde M i varje fall på Akershus och väntade barn: sonen Olaf, som föddes två månader senare. Hon skrev då till sin make, som befann sig på annan plats i Norge, och framhöll att hon och hennes tjänare led stor brist på mat och dryck; hon hade svårt att få kredit för att göra inköp för sin nödtorft, och myntaren hotade att lämna kungens tjänst, om han inte fick gottgörelse. Brevet innebar en indirekt anklagelse för grova försummelser, och den sextonåriga drottningen kände ansvar för att ställa allt till rätta. Det förefaller att vara ett tidigt vittnesbörd om M:s känsla av personlig överlägsenhet gentemot sin omgivning, och det vittnar inte om respekt för den kunglige maken, som var 13 år äldre men inte har lämnat efter sig några vittnesbörd om handlingskraft. Från 1375, då M flyttade till Danmark för att bevaka sonen Olafs intressen, levde de båda makarna i var sitt land, och de fick inte flera barn.

1375 dog Valdemar "atterdag", och det norska kungaparet gjorde anspråk på den danska tronen för den sexårige Olafs räkning. Valdemar hade visserligen givit löfte om tronföljden till en annan dotterson, den yngre Albrekt av Mecklenburg, men M lyckades vinna de inflytelserikaste av de danska riksråden, främst drotsen Henning Podbusk, för sin sak, och följande år blev Olaf i laga ordning vald till Danmarks kung. Utslagsgivande var uppenbart att han var den tronkandidat som hade svagast stöd, och att stormännen därför räknade med att själva utöva makten i landet. M gjorde anspråk på arvsrätt till Danmark men misslyckades. Hon måste vinna hansestädernas välvilliga neutralitet med privilegier i Norge och fick finna sig i att grevarna av Holstein gjorde sig till herrar i Sönderjylland.

Gentemot det mecklenburgska hertighuset fanns det en konstant motsättning efter tronstriden i Danmark, vilket tidvis innebar krig med Sverige. Gradvis lyckades emellertid M göra sin myndighet gällande i Danmarks riksstyrelse, vilket helt måste tillskrivas hennes ovanliga politiska begåvning. Ett huvudproblem för henne var att hansestäderna hade slotten vid Öresund i pant efter sin seger över Valdemar, och det innebar att den danska kungamakten hade stora svårigheter att få ordning på rikets finanser. I och med att kung Olaf blev myndig 1385, reste M i sonens namn anspråk på sundslotten och utnyttjade därvid hänsynslöst de sjöburna yrkeskrigare, vitalianerna, som vid denna tid utövade organiserat sjöröveri i nordiska farvatten, under ledning av danska adelsmän. För att få fred för sjöröveriet, som var ett dödligt hot mot hanseaternas handel, när det bedrevs med danska slott som baser, gick hansestäderna med på att lämna sundslotten mot fred och gynnande av deras köpenskap. Grevarna av Holstein återigen fick 1386 bekräftelse på sitt innehav av Sönderjylland, då detta lämnades som ärftligt län till greve Gerhard, som därmed blev hertig av denna danska provins. Det innebar inte bara fred utan även förbund med holsteinarna, som utgjorde en mäktig faktor i militärt avseende, vare sig de var fiender eller vänner. Från och med nu har M, enligt samtida vittnesbörd, ingjutit respekt och fruktan hos Danmarks adel och raskt disponerat om länsinnehaven så att slott och land kom i pålitliga händer. Det starka kungadöme som M alltid eftersträvade hade härmed etablerats i Danmark.

Det skulle visa sig, att detta skedde vid en för M tursam tidpunkt, ty 1387 dog den unge kung Olaf Håkansson. Kung Håkan av Norge hade dött 1380, och M hade styrt båda rikena i sonens namn, då dennes död plötsligt berövade henne alla statsrättsliga befogenheter att regera. Hon genomförde emellertid snabbt en statsakt, som i verkligheten var en statskupp, då hon en vecka efter sonens död lät hylla sig i Lunds domkyrka av riksrådet i Danmark som fullmäktig fru och rätt husbonde och Danmarks rikes förmyndare. Till denna provisoriska maktställning fogade hon ånyo på eget bevåg titeln arvinge till Danmark och furstinna. Följande år hyllades hon av en norsk stormannaförsamling i Oslo som fullmäktig fru och rätt husbonde, men i detta arvrike erkändes hon också som arvinge till riket och regent på livstid.

M:s officiella regeringstillträde i Danmark och Norge aktualiserade motsättningen till mecklenburgarna och deras arvsanspråk, som gällde både Danmark och Norge. Härtill kom en akut motsättning mellan de ledande stormännen i Sverige och kung Albrekt om makten över län och rike efter den mäktige drotsen Bo Jonssons död 1386. Efter mötet i Oslo sammanträffade M med kärnan av denna aristokratiska konfederation på slottet Dalaborg i Dalsland och slöt en överenskommelse, i vilken de sammansvurna lovade att erkänna M som fullmäktig fru och rätt husbonde också i Sverige mot att de behöll två av Bo Jonssons viktiga pantlän och löfte, att M skulle förfara med länen enligt landslagen. M skulle ge väpnad hjälp mot Albrekt, och de sammansvurna skulle ta till kung den som hon föreslog. Denna överenskommelse bekräftades av en större stormannaförsamling i Söderköping 1389. Så föll det militära avgörandet mellan Albrekts tyska adelsrytteri och den härsmakt, som hade satts upp av M:s riken och leddes av en mecklenburgsk kondottiär, Henrik Parow. I ett slag vid och på Åsle mosse på Falan i Västergötland blev Albrekt totalt besegrad och själv tillfångatagen tillsammans med sin son och utvalde efterträdare Erik. M behärskade därmed Sverige sånär som på de sjöstrategiskt viktiga orterna Sthlm och Gotland. Det mecklenburgska hertighuset fortsatte emellertid kriget och tog en stark sjökrigsmakt av vitalianer i sin tjänst, baserad på hansestäderna Rostock och Wismar. Först genom en fredsuppgörelse på Lindholms slott i Skåne 1395 under hanseatisk förmedling blev striden bilagd och Albrekt och hans son Erik frigivna mot att de de facto om än inte de jure avstod från Sverige. De behöll emellertid Gotland, medan Sthlm neutraliserades med en hanseatisk besättning.

Under tiden hade M utsett sin kung och efterträdare. Det var en hennes systerdotterson, som vid sju års ålder presenterades under namnet Erik 1389, och som var son till hertig Wartislav av Pommern-Stolp. Genom detta val fick hon stöd av Wartislav, som var en mycket företagsam östersjöfurste med begränsade resurser, och via honom anknytning till den gruppering, som samlades kring Polen-Litauen mot den växande stormakten Tyska Orden. Det är möjligt men osäkert att M siktade till att vinna tillbaka Estland, som hade varit danskt till 1346, då hennes far hade varit tvungen att avstå det till Orden. Denna makt, som behärskade de preussiska och baltiska hansestäderna, utövade ett besvärande tryck mot omgivande makter och gav under senare delen av 1396 mecklenburgarna uppmuntran att samla en sjömakt av vitalianer och återta Gotland, som med undantag av Visby hade hållits besatt av M:s krigsfolk. Detta år hade Erik av Pommern blivit myndig och hyllats som kung i M:s riken, i Sverige med en lojalitetsförklaring av riksrådet, som innebar en nästan total underkastelse under kungamakten. Men samtidigt innebar Ordensstatens framstöt att M:s riken befann sig under latent hot av en stormakt, som gav mecklenburgarna stöd. Detta motiverade att det förbund, som de facto rådde mellan rikena, behövde få en fastare utformning med tanke på ömsesidig krigshjälp.

I juni 1397 samlades de tre rikenas råd och män i Kalmar för att bevista Eriks av Pommern kröning till kung över samtliga riken, vilken ägde rum på trefaldighetssöndagen. Att Kalmar för första och sista gången valdes till kröningsstad berodde på miljöns propagandistiska värde just då, eftersom två skepp från Kalmar föregående år hade blivit tagna av preussiska krigsskepp och deras besättningar mördade. Från överläggningarna i Kalmar har bevarats två dokument av största politiska betydelse: en rättsgiltig trohetsförsäkring från de närvarande stormännen, grupperade så att de utgjorde en enhet utan nationell åtskillnad, och ett fördragsutkast, som aldrig har fullbordats. I trohetsförsäkringen har rikenas råd och män lovat att förfara med slott och län efter drottning M:s och kung Eriks önskan såväl under deras livstid som efter deras död. I fördragsakten, som slöts mellan å ena sidan M och Erik, å andra sidan undersåtarna i varje rike för sig, lovade de kungliga att respektera varje rikes rättsordning, vilket innebar att i valrikena Danmark och Sverige vid varje tronskifte länen skulle ställas till den nyvalde konungens förfogande utan villkor från företrädaren. I gengäld avgav rikenas råd och män en serie löften om ömsesidig hjälp mot fiender och en lojalitet i konfliktsituationer. Detta dokument har tolkats på många olika sätt under tidernas gång, men det kan knappast råda något tvivel om att det har inneburit en framstöt av krafter, som har försökt begagna M:s tillfälliga utrikespolitiska trångmål till att sätta en gräns för hennes och Eriks maktutövning. Det har emellertid inte lyckats, men dokumentet har arkiverats i sitt ofullbordade skick först efter långvariga förhandlingar. Vad som avgjorde dess skrinläggande efter det att tio stormän hade tryckt sina sigill på papperskonceptet, vet vi inte – det är mycket möjligt att man mer än hittills har att räkna med tillfälliga konjunkturskiftningar i det utrikespolitiska läget. Kvar står att något fördrag om ömsesidigt bistånd mellan de nordiska rikena aldrig slöts under M:s livstid och att det av allt att döma var de ledande sv stormännen, som stod bakom den misslyckade konstitutionella framstöten i Kalmar 1397.

Konflikten vid Östersjön utvecklades emellertid och förenklades såtillvida att den ledande av de mecklenburgska fienderna, "den unge kungen" Erik på Gotland, dog 1397, och Tyska Orden släppte alla hämningar och ockuperade Gotland med vapenmakt 1398. M:s motdrag blev att gifta bort Erik av Pommern med den engelska prinsessan Filippa och forsöka förmå Henrik IV av England till förbund mot Orden 1402. Förbundet gick dock inte att genomföra, och M tog ensam upp kampen genom att sända en invasionsstyrka till Gotland. Inte heller detta ledde till framgång, men Orden fann det dock säkrast att inför det växande hotet från Polen-Litauen avveckla den icke föraktliga motståndare, som de förenade nordiska rikena utgjorde, genom att sälja Gotland till M och Erik för en kontant penningsumma 1408.

Alltifrån återförvärvet av öresundsslotten och skånemarknaden från hanseaterna hade M:s finansiella ställning förbättrats. Till detta bidrog den hårda beskattning som hon utsatte sina riken för. Hon bemödade sig om att bringa ordning i både myntväsen och skattesystem. I Sverige hade hon under sin sista regenttid genomfört en systematisk återvinning av gods från frälset till kronan, den s k M:s räfst. Denna drabbade i främsta rummet den världsliga adeln och inte i samma utsträckning kyrkan, som drottningen gynnade på flera sätt, trots att hon utan hänsyn till kanonisk rättsordning ingrep i tillsättning av kyrkliga ämbeten.

Kronans goda ekonomiska ställning mot slutet av M:s liv gav möjligheter till återvinning av förlorade landområden. Äterköpet av Gotland var ett exempel på detta. Ett annat var den infiltration i Sönderjylland, som M började efter hertig Gerhards död 1404 genom att förvärva pantlän mot penninglån. Det kan knappast råda något tvivel om att hon syftade till att återta hertigdömet i dess helhet, och så uppfattades det också i Holstein, där grevefamiljen tog till vapen för att behålla sitt län. Kriget fördes 1410 med växlande framgång, avbrutet av förliknings- och skiljedomsförsök. På hösten 1412 hade M goda förutsättningar att lyckas och mottog staden Flensburgs hyllningsed den 24 okt detta år. Fyra dagar senare dog hon av pest ombord på sitt skepp i Flensburgs hamn.

M måste anses som en av de mest betydande regenter, som funnits i de nordiska rikena. Hennes eftermäle var blandat. Hon var i världsliga ting lyckosam, står det i Vadstena klosters diarium. Det var ett kloster, som hon speciellt hade omhuldat, men minnesanteckningen innebär en antydan om tvivel på vart hennes själ tog vägen efter döden. I Sverige var hennes eftermäle mörkt, men också i Danmark var hon beryktad för att plundra dödsbon efter betrodda adelsmän, som troget hade tjänat henne. Hänsynslöshet i förening med försiktig och långsiktig planering är utmärkande drag i hennes verksamhet som regent. Det finns ingen anledning att tvivla på den lübske krönikören Detmars ord att man fruktade henne. Hennes suveräna självkänsla har fått tydliga uttryck i den instruktion, som hon gav Erik av Pommern inför en resa till Norge 1405, och där hon inte tilltror någon annan än sig själv förmåga att bedöma svåra frågor. Samma instruktion vittnar om ett annat utmärkande drag hos henne: avskyn för att lämna skriftliga bevis på löften, som hon har givit. Frånvaron av brev på förläningen av Sönderjylland och unionsfördragets öde 1397 torde vittna om den praktiska tillämpningen av denna princip.

En episod i M:s liv vittnar om vad samtiden tilltrodde henne. 1402 sändes från Preussen en man, som påstod sig vara den döde kung Olaf, som hade flytt efter ett försök av modern att förgifta honom. M var tvungen att anordna en offentlig rättegång för att avslöja bedragaren, som därefter blev bränd på bål. Hon var uppenbarligen ingen moderlig typ. Trots att hon inte var äldre än 27 år när hon blev änka, är det inte känt att det någonsin skulle ha varit tal om att ingå nytt gifte. Hon levde för sin maktutövning.

Ett skulpturhuvud, bevarat i S:t Annen-Museum i Lübeck, visar en kvinna med kraftig nacke och ett neurotiskt känsligt ansikte. Hon kan, utom allt annat, ha varit en attraktiv kvinna.