Bror G Markman

Markman, Bror Georg, f 13 febr 1880 i Malmö, S:t Petri, d 3 maj 1937 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: lektorn Adolf Fredrik M o Anna Sofia Charlotta Wetterlind. Mogenhetsex vid Malmö hall juni 99, elev vid statens järnvägars reparationsverkstad i Malmö 12 juni–7 sept 99, ord elev vid KTH 15 sept 99, anställd vid Avesta jernverks ab sommaren 00, avgångsex från fackskolan för maskinbyggn:konst o mek teknologi vid KTH 10 juni 02, studier i praktisk gruvbrytn vid Norbergs gruvfält 19 juni–27 aug 02, avgångsex från fackskolans för bergsvetenskap underavd för bergsmekanik vid KTH 30 jan 04, ritare vid Morgårdshammars mek verkstads ab, Norrbärke, Kopp, 12 maj 04, chef för ritkontoret samt projekt- o reklamavd där 05–16, konsulterande ingenjör där 16–18, vik prof i bergsmekanik med undervisn:skyl-dighet i allm bergsmekanik o gruvmekanik vid KTH 31 maj (tilltr 10 sept) 15, konsulterande ingenjör för gruvmaskiner från 16, tf prof i allm bergsmekanik o gruvmekanik vid KTH 12 dec 17, prof i samma ämnen där från 26 juli 18, medred för TT:s avd kemi o bergsvetenskap 19–21, red för avd bergsvetenskap 23-35.

G 19 maj 1907 i Norrbärke m Kristina (Kerstin) Bergström, f 11 aug 1886 där, d 23 okt 1958 i Sthlm, Engelbr, dtr till fabrikören Erik Reinhold B o Emma Kristina Carlsson.

Yngst i en syskonskara på tio barn blev Bror M tidigt föräldralös. Modern avled på sin 45-årsdag av sviterna efter förlossningen, och fadern gick bort då M var knappt fyra år gammal. Trots denna tragiska början synes M ha växt upp under gynnsamma betingelser. Fadern hade varit lektor i mekanik, maskinlära och mekanisk teknologi vid Tekniska elementarskolan i Malmö, och liksom två äldre bröder kom M att bestås en gedigen ingenjörsutbildning.

Sitt intresse för teknik framför ren naturvetenskap markerade M under läroverkstiden med deltagande i bl a ritkurser. Genom några månaders praktik fick han redan under studieåren viss erfarenhet av yrkeslivet. Denna inhämtades sålunda vid statens järnvägårs verkstäder i Malmö, Avesta jernverks hyttor och valsverk samt vid Norbergs gruvfält. Sedan M utexaminerats vid KTH, föreföll det naturligt att fortsätta på denna industriella bana. Någon högre teknisk forskarutbildning erbjöds nämligen inte i Sverige vid denna tid. A andra sidan hade industrin börjat anlägga laboratorier och ritkontor för egen forskning och utveckling.

Utvecklingsverksamhet bedrevs också vid Morgårdshammar, som alltmer specialiserat sig på tyngre utrustning för gruv- och stålindustrin. Inarbetade produkter var t ex valsverk, svänghjul, gruvspel, hisskorgar, malmhundar, malm- och stenkrossar, kulkvarnar och skaksiktar. I verkstad, gjuteri och smedja sysselsattes i runt tal 150 arbetare. Disponent var sedan 1900 Gustaf Ekman (bd 13, s 58), tidigare överingenjör vid Lesjöfors. Hos honom vann M snabbt förtroende och fick efter ett provar som ritare, blott 25 år gammal, ansvaret för projekt- och reklamavdelningen. Tillsammans utarbetade de ganska omgående den s k Ekman–Markmans trumseparator, avsedd för anrikningsverk vid gruvor. Den lanserades i hård konkurrens med andra separatorer och mötte ingen större framgång. Detsamma kan sägas om en av M vid denna tid konstruerad compoundkompressor.

De stora uppfinningarnas tid var förbi, och det handlade alltmer om vardagliga små förbättringar. För att inhämta nya idéer i den riktningen gjorde M en studieresa till Internationella kongressen i Liége 1905. Där ägnades en sektion åt de senaste rönen inom gruvvetenskapen. Av större betydelse var dock en tre månader lång resa till USA 1907–08. Under detta besök gjorde M viktiga iakttagelser beträffande kompressorer, bergborrmaskiner, borrvässningsmaskiner och uppfordringsmaskiner. Vid hemkomsten dokumenterades intrycken i en reseberättelse i Jernkontorets annaler (JKA) och i ett föredrag om bergborrmaskiner inför Falu ingenjörsklubb. Vidare byggdes små experimentverk av olika slag för att pröva nyheterna. Erfarenheterna ledde bl a till att Morgårdshammar upptog tillverkning av krossmaskiner för laboratorier.

Under de följande åren konstruerade M bl a elektriskt drivna gruvspel, spel för motor-eller remdrift, automatiska spel samt transport- och plockband. Han uppgjorde också förslag till hela anläggningar (anrikningsverk och valsverk) och företog resor till de flesta gruvor och järnverk i Sverige samt gruvor i Norge. Patent uttogs i förekommande fall i Morgårdshammars, i medarbetares eller i eget namn. Patenten kunde gälla små men i och för sig väsentliga förbättringar av redan befintliga maskintyper. Exempel härpå är M:s anordning vid bergborrmaskinapparater 1910 (sv pat nr 32319), kulkvarn 1915 (nr 43 340) och kulkvarn 1917 (nr 44 146).

Efter ett decennium vid Morgårdshammar var M väl förberedd för den nyinrättade professuren i bergs- och gruvmekanik vid KTH. Han hade de praktiska erfarenheter och det teoretiska kunnande som fordras för en sådan tjänst. Det är möjligt att han liksom fadern hade en naturlig fallenhet för eller dragning till läraryrket, men framför allt yppade sig här ett tillfälle till fördjupad forskning och en friare konsultverksamhet. Det var emellertid med saknad familjen lämnade Morgårdshammar, och efter flyttningen till Sthlm tillbringades alltid somrarna i ett hus vid Södra Barkens strand.

M:s forskning inriktades nu nästan uteslutande på problem rörande den komprimerade luftens användning som kraftöverföringsmedel. Resultaten publicerades i JKA och ventilerades vid Jernkontorets årliga tekniska diskussionsmöten. Form och innehåll varierar dock i uppsatserna. Somliga är ytterst förtätade, torra, matematiska redovisningar av de resultat som uppmätts vid olika experiment i KTH:s tryckluftslaboratorium eller ute i gruvor och verk. I andra bidrag framträder M mera som teknikhistoriker och kan t ex inleda en av mätresultat tyngd uppsats med tillbakablickar på 1800-talets pionjärinsatser. Någon gång åberopas tom Papins kompressor från slutet av 1600-talet. I sina utmärkta bidrag till Uppfinningarnas bok 1928 fick M tillfälle att renodla detta intresse för det förgångna men allestädes närvarande.

Mot slutet av 1920-talet nedsattes M:s arbetsförmåga. Han hade drabbats av Basedowska sjukan men återvann till synes sina krafter efter en genomgången operation 1929. Denna förbättring var emellertid inte varaktig. Efter en hjärnblödning 1932 kunde han endast tidvis sköta sin tjänst, och han förmådde aldrig återuppta sin forskning. Slutet kom efter en blodpropp i hjärtat.