H Maria (Moa) Martinson

2 Martinson, Helga Maria (Moa), f 2 nov 1890 i Vårdnäs, Ög, d 5 aug 1964 i Södertälje (kbf i Sorunda, Sth). Moder: pigan Christina Swartz. Tjänsteflicka o kallskänka i bl a Risinge, Ög, Norrköping o Sthlm, bosatt på torpet Johannesdal i Sorunda från 10, politiskt o fackligt verksam från slutet av 10-talet, bl a som led av kommunalfullm i Sorunda jan 23–26, medarb (sign Helga, Helga Johansson; Moa från 27) i vänsterpress från tidigt 20-tal, deltog i en kurs på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, Julita, Söd, våren 28. Förf. – Samf De nios stora pris 44.

G 1) 23 april 1922 i Sorunda m grundläggaren Karl Johan Leonard Johansson, f 20 nov 1881 där, d 14 jan 1928 där, son till arbetskarlen Johan Peter J o Ulrika Christina Sundström; 2) 3 okt 1929(–41) i Sorunda m förf Harry Edmund M (M 1).

Moa M har givit självbiografiska skildringar i romaner som Mor gifter sig och Kyrkbröllop och även i kortare skisser, samlade till bl a volymen Jag möter en diktare. Berättelsen Fjäderbrevet, som först ingick i Armén vid horisonten, börjar med hennes oönskade födelse och sociala utgångsläge: M var vad som kallades "oäkting" och levde i proletariserade familjer. Hennes mor, som tjänade piga utanför födelsesocknen, fick ta sin tillflykt till det fattiga soldattorpet när hon skulle föda.

Just denna konflikt mellan soldatfamiljen och de fattigvårdsansvariga myndigheterna bildar även upptakt till M:s första roman Pigmamma, refuserad av ett arbetarförlag och endast tryckt som följetong i Brand 1928–29. Här möter för första gången släkttraditionen att M:s far var en gift man och högreståndsperson. Såväl följetongen Pigmamma som de självbiografiska texterna berättar sedan vidare om hur modern försörjde sig och dottern på nya pigplatser och som textilarbeterska i Norrköping. Tidvis bodde M i fosterhem, först hos morföräldrarna. Åtminstone från sin tidiga skolålder hade hon styvfar – en diversearbetare som periodvis tog statartjänst på landsbygden utanför Norrköping. Av M är han beskriven som starkt alkoholiserad. Modern fick flera barn men alla dog. Emellanåt bodde även den av M älskade "farmodern" i familjen. Sammanhållningen mellan släktens kvinnor i olika åldrar skildras som oerhört stark och varm – ja, som en förutsättning för att det gick att överleva i misären.

En jämförelse med kyrkliga och kamerala dokument avslöjar en del tveksamma dateringar, omkastningar och liknande i M:s böcker och uppsatser. Det är knappast förvånande, eftersom hon nästan uteslutande byggde på muntliga släkttraditioner och egna barndomsminnen. Som författare sökte hon givetvis också fylla ut luckor i händelsekedjorna med fantasins hjälp för att kunna ge sina läsare sammanhängande människoöden ur fattigsveriges djup. Men vad helhetsbilden beträffar bär den sanningens prägel och får punktvis starkt stöd av de vittnesmål som samtida källor ibland kan ge. Så framgår t ex moderns svåra situation vid och efter dotterns födelse direkt ur de korta kyrkboksnotiserna.

Sedan modern bildat familj kan man i skilda källor följa de upprepade flyttningarna mellan proletära miljöer: från fattigkvarter i Norrköping till statargods på östgötaslätten och vidare till andra arbetstillfällen och bostadsmiljöer. Det är fråga om en familj som ambulerar mellan industri- och jordproletariat. När det blir överskott på arbetskraft eller strejk i stan slås man ut och får söka sig till statartjänster på landet eller liknande. Denna arbetarkategori har kallats konjunkturstatare (Furuland 1962) och upplevelsen av så osäkra grundvillkor för den materiella existensen torde starkt ha medverkat till den form som M:s arbetarskildring kom att få. En rad av hennes friskt och humoristiskt berättade romaner är ett slags proletära pikareskböcker – men med kvinnor som huvudpersoner och moraliska auktoriteter.

Som ännu ett exempel på M:s socialpsykologiska tillförlitlighet i självbiografiska skildringar av sitt yngre jag kan man peka på hur hennes politiskt-fackliga aktivitet och kurage är bestyrkt i de protokoll (1922–24) från Sorunda lokala samorganisation av Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) som råkat bli bevarade (AA). Protokollen vittnar även om själva startpunkten for autodidakten M:s märkliga bildningsgång; M var en tid vice sekreterare och där ges flera exempel på hennes bekymmer med språk och interpunktion.

Som arbetarhustru och mor till fem barn kom M sent fram till författarskapet: debuten i bokform dröjde till 1933 då hon var fyrtiotvå år. Till att hon överhuvud taget lyckades bli yrkesförfattare bidrog en rad dramatiska händelser på det personliga planet, flera djupt tragiska. Hennes två yngsta barn gick ner sig på isen och drunknade (1925). Några år senare tog maken sitt liv i ett anfall av depression. M:s vänner i den arbetarpress och de kvinnotidningar, där hon emellanåt hade medarbetat, hjälpte henne att rädda torpet Johannesdal där familjen bodde. Plats ordnades också i en kort kurs på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.

M såg sig nu inte längre främst som arbetarhustru utan mer som författare och opinionsbildare. Vid ett besök i Gbg hade hon på en redaktion stött samman med en sjöman som levde i en luffartillvaro. Det var Harry Martinson (M 1). Brevväxling inleddes, och lungsjuk och utfattig hittade Harry strax efter hennes Fogelstadkurs fram till hennes torp, där han fick utlovad skrivarro. Ett år senare gifte de sig. Harry var fjorton år yngre men hade obestridligen hunnit längre som diktare än M. Ändå finns det anledning räkna med inte bara att M moderligt svarade för den materiella sidan av samlivet utan även att de ömsesidigt stimulerade varandras diktning, i varje fall fram till mitten av 30-talet. Hösten 1934 reste paret på författarkongress i Moskva, en för Harry negativ upplevelse som bidrog till att sammanhållningen övergick i söndring. Brytningen var total 1939.

Upptäckten av statarklassen "var kanske den största och mest överraskande händelsen år 1933" skrev Ivar Harrie i OoB:s litterära årsöversikt 1934. Han syftade främst på Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord (1933) och Jan Fridegårds En natt i juni (1933) men såg också samma folkgrupp skymta i bakgrunden till Kvinnor och äppelträd – M:s samtidigt utgivna debutroman med bonde- och proletärmiljöer. Det var således kritiken som började tala om en statarskola. Någon "skola" i strikt mening existerade dock aldrig. Även om de tre författarna kände varann gick de fram längs olika vägar och hade var och en sin egenart. Likheterna – som trots allt kan motivera att litteraturhistorien för samman de tre som företrädare för en ny proletär landsbygdsskildring – låg i motiv, miljöer och klassmedvetande, ej i stil och tonläge. M hade för sin del publicerat berättelser om statare redan på 20-talet och återkom till statarlivet i åtskilliga partier av sina senare böcker. Men för henne var detta motiv ett inslag bland andra i den stora väv som hon arbetade med i sina romanserier. Socialhistoriskt sett skildrar hon både självägande allmoge och obesuttna arbetare under den mer än hundraåriga övergångsperioden från agrarsamhälle till industrisamhälle.

I M:s debutbok utgör det berömda inledningskapitlet om kvinnobadet i bykstugan ett primitivistiskt inslag – ett bland många i samtidens litteratur. Men M:s motivbehandling var självständig: hennes kvinnomystik kan sägas växa fram ur livets och arbetets realiteter. Även om Kvinnor och äppelträd inte genomgående når upp till inledningens anslag så framstår den som en av de viktiga 30-talsromanerna. Tillsammans med M:s andra bok, Sallys söner, bildar debutromanen en svit som senare utgivits under titeln Boken om Sally. Redan här, i början av sitt egentliga författarskap, låter M kvinnomedvetande kämpa med klassmedvetande. Att Sally inte klarar denna konflikt leder till hennes undergång. Samma grundproblem möter i den starkt självbiografiska Mia-trilogin: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Den utgör M:s främsta skildring av sin barndom i rader av episoder, ofta groteska eller galghumoristiska. Det har blivit en sv parallell till Maxim Gorkijs självbiografi. Sin berättarkonst lärde M dock – utom från proletärförfattarna Gorkij och Martin Andersen Nexø som hon särskilt beundrade – först och sist från den muntliga berättartraditionen hos arbetare och bönder, främst den egna släktens kvinnor. En bok som Rågvakt, hennes kanske främsta historiska lantarbetarepos, knyter omedelbart an till denna folkliga tradition. Det gäller även den av M:s intresse för myt och saga starkt präglade Drottning Grågyllen med berättartonfall som kan erinra om Selma Lagerlöf.

Under krigsåren utgav M ett stort östgötaepos genom Vägen under stjärnorna och Brandliljor; även den alltför rapsodiska Livets fest anknöt i persongalleriet till dessa två romaner som hör till M:s bästa. Hon följer bonde- och torparsläkter på östgötaslätten och i kolmårdsskogarna från slutet av 1700-talet till första världskriget omväxlande med att hon ger interiörer från Norrköpings arbetarkvarter.

1943 inleddes genom Den osynlige älskaren ännu en romanserie, mer koncentrerad i tiden och med torparhustrun Betty i berättelsens centrum. Till denna svit kan en rad 50-talsböcker föras: Du är den enda, Klockorna vid Sidenvägen och Hemligheten. Det är av allt att döma erfarenheter från sitt första äktenskap som M här gestaltar i fiktionsform.

I den litterära essäistiken och kritiken har M hittills varit jämförelsevis sällan behandlad. Hon är snart den enda betydande författare i sin generation som inte fått någon doktorsavhandling eller större monografi; några avhandlingar är dock under arbete (1985). Först 1970–80-talets kvinnolitteraturforskning har börjat ägna M:s verk ett mer ingående studium (M Bergom-Larsson, E Witt-Brattström och E Adolfsson).

En väl avvägd och allsidig värdering av M:s omfattande författarskap är under dessa förhållanden ännu knappast möjlig att göra. Inte minst är det svårt att nå fram till en rättvis bedömning av hennes insatser för arbetardikten respektive kvinnolinjen i sv litteratur. Omdömena om hennes berättarkonst har också varit motstridiga. I recensioner och handböcker överbetonades länge de kompositionella bristerna. Man förbisåg anknytningen till den muntliga berättarkonstens traditionsbärare med alla deras förklarande inskott och utvikningar. Ä andra sidan är det knappast så att varje okonventionellt berättargrepp i M:s böcker kan ges en positiv förklaring. Rent tekniskt-formellt dröjde svårigheter kvar för henne vad gällde att överföra det flödande muntliga berättandet till bokens form. Svårigheterna kunde dock i allmänhet besegras tack vare hennes starka och genuina talang.

Främst är det kvinnogestalter man minns från M:s böcker – väverskor i textilfabriker, arbetarhustrur, statarmödrar, bondkvinnor som hemmens och familjernas, som själva släktets och livets uppehållare även under de svåraste omständigheter.