Mathias Ouidi

Mathias Ouidi (Övidsson), f omkr 1300 (Carlsson, s 6), d trol 1350 i Sthlm (Henrik Schück, s 5; Piltz 1974, s 33). Magister in artibus o kanik i Linköping senast 33, baccalarius in theologia o kh i S:t Egidii förs i Söderköping senast 43, enl traditionen även magister in theologia (jfr dock Herman Schück). – Själasörjare o biktfar hos Birgitta Birgersdtr (bd 4).

Upplysningarna om M är mycket sparsamma. Hans namn kan inte beläggas i några universitetsmatriklar, men allt talar för att han studerat vid parisuniversitetets såväl filosofiska som teologiska fakultet. Hans tidigaste verk, Poetria, är dedicerat till ärkebiskop Olof Björnsson, vars ämbetstid varade 1318–32. 1333 nämns M fyra gånger i diplom avfattade i Linköping eller dess närhet. Vid tiden för Birgittas makes Ulf Gudmarssons död 12 febr 1344 bör M ha befunnit sig i Sverige. I det honom tillskrivna Copia exemplorum återges nämligen en händelse som inträffat i Tåby utanför Söderköping 24/25 juli detta år.

M fungerade som Birgittas biktfar redan före makens död och hade stort inflytande över henne. Han bevittnade hennes extatiska upplevelser och underverk, var själv övertygad om äktheten i dessa och ställde sig som teologisk garant bakom den första boken av hennes revelationer. Av okänd anledning gick de åtminstone från 1346 skilda vägar: Birgitta förberedde sin Rom-vistelse, M planerade att delta i Magnus Erikssons "korståg" mot ryssarna (juni–okt 1348, hösten 1350–våren 1351), men inget är känt om så också skedde. Birgitta vistades i Rom när M dog i hemlandet.

M är en möjlig kandidat, men ej mera, bland föreslagna författare till den fornsv pentateukparafrasen och Konungaspegeln. Med visshet kan sägas att M författat sex latinska skrifter, som alla vittnar om särskilt intresse för framställningskonsten, de större verken även om hög vetenskaplig ambition, solid lärdom och – vad beträffar Homo conditus – talang som författare.

Ungdomsverken Poetria och Testa nucis (Nötskalet; endast början är bevarad) behandlar diktningens resp talekonstens teoretiska problem och avser att vara kompendier i de antika och i synnerhet de aristoteliska teorierna, men stilen är överlastad och oklar och bär spår av omogen lärdomsdemonstration. Poetria är delvis författad på hexameter. Övriga verk måste ha författats under eller efter M:s teologistudier, och formen är där helt underordnad det andliga budskapet. Prologen till första boken av Birgittas revelationer, Stupor et mirabilia, bör ses som ett teologiskt expertutlåtande om dessas autenticitet. M ger starka uttryck för sin egen övertygelse om denna genom att framställa Birgittas uppenbarelser som en logisk fortsättning eller rent av stegring av Guds självmeddelelse i Gamla och Nya testamentet. Resten av M:s arbeten kan sägas vara homiletiska handböcker.

M:s utan jämförelse mest inflytelserika verk är Exposicio super Apocalypsim (Utläggning av Uppenbarelseboken; tom kap 15:5; slutet saknas), som i vedertagen skolastisk form förklarar den bokstavliga men framför allt den allegoriska innebörden i de apokalyptiska visionerna i bibelns sista bok. M är mera återhållsam när det gäller att identifiera personer, skeenden och perioder i det förgångna, nuet och framtiden och som bibeltexten antas syfta på än den joakimitiska traditionen eller t ex den samtida exegeten Nicolaus av Lyra, OFM. Ett kraftfullt angrepp riktas mot den dialektiska metoden vid de teologiska fakulteterna, dvs sättet att undersöka troslärans innehåll genom att systematiskt granska argument och motargument för en viss postulerad sats med betoningen på dess filosofiska och särskilt dess logiska implikationer. I påfallande kontrast till tidens universitetsteologi orienterar sig M mot en äldre tids bibelutläggning, som i största möjliga, ibland fritt associerande, anslutning till bibeltexten vill frilägga de allegoriska, moraliska och anagogisk-eskatologiska betydelseskikt som ligger dolda under bokstavens skal. En sådan mer existentiell läsning av bibeln skedde enligt de regler som kodifierats av de fyra latinska kyrkolärarna och hindrades av hänsyn till fastslagen tros- och morallära från att bli alltför vidlyftig i sina tillämpningar. – M:s kommentar är bevarad i sjutton kända handskrifter och utgjorde den viktigaste läro-mässiga förlagan för den berömde italienske folkpredikanten Bernardino av Siena, OFM (d 1444), som egenhändigt skrev av den. Även kardinalen Nicolaus Cusanus, 1400-talets märkligaste tänkare, skaffade ett exemplar av texten och vittnade om det starka intryck den gjort på honom.

M:s till omfånget största verk är ett arbete, som tidigare gått under namnet "bibelkonkordans" men som rätteligen och i anslutning till terminologin i dess nyupptäckta prolog bör kallas Alphabetum distinccionum. Den utgör dels en selektiv konkordans till bibeltexten, dels en teologisk encyklopedi, som innehåller sk distinktioner mellan textens olika betydelseskikt med tyngdpunkten på den moraliska tillämpningen. Understundom ges mycket koncisa och pedagogiska sammanfattningar av särskilda problem (bl a angående den heliga skrift, teodicéfrågan och treenigheten), där författaren uppenbarligen är beroende av den helige Bonaventura, OFM (d 1274). I anslutning till traditionen från Pseudo-Dionysius Areopagita behandlas naturkunskapen som en väg till kunskap om andliga förhållanden. En stark kritik av kyrkoledningen och ordnarna gör sig också gällande.

För församlingsprästerna i Linköpings stift författade M Homo conditus (efter inledningsorden), som är en handbok med utförlig sammanfattning av hela trosläran från skapelsen till de yttersta tingen, dvs samma ämnen som i samtidens teologiska Summor men skriven så långt möjligt utan teologisk terminologi. Strukturen är bestämd av den apostoliska trosbekännelsen, dygd- och lastkataloger, de sju sakramenten, de fem sinnena, dekalogen, Herrens bön, Ave Maria samt föremål för hopp resp fruktan i det hinsides. Till huvudframställningen är fogad en serie predikoinledningar med vilkas hjälp predikanten under loppet av kyrkoåret allsidigt kunde belysa kyrkans lära. M:s strävan att motverka religiösa och filosofiska villfarelser (tex rester av hedendomen, vidskepliga bruk och ödestro) ger värdefulla kulturhistoriska upplysningar. Verket har en bild- och bibelmättad, otvungen och vital latinsk prosastil, även om det var avsett att användas i extemporerad översättning. – Kanske som ett supplement till Homo conditus sammanställde M en alfabetisk samling anekdoter, Copia exemplorum, som på ett åskådligt sätt skulle illustrera ett antal begrepp (Absolucio-Vxor). Verket har tillkommit efter mönster från franska mendikanter (framför allt Arnolds av Liége, OP, Alphabetum narracionum).

I de teologiska verken framstår M som buren av ett starkt förkunnarpatos. I likhet med Birgitta uppfattade han världen som "åldrad" och nära sitt slut, och i ett kristet samhälle där laglösheten tilltagit och kärleken svalnat (Matt 24:12) ville han framför allt understryka den också bland franciskanerna omhuldade grundtanken att Kristi självutblottelse i inkarnationen och hans lidande måste bli handlingsmönster för alla som kallar sig kristna. – En notis i det birgittinska källmaterialet är av särskilt intresse för bilden av M:s personlighet. Han skall i yngre dagar haft en troskris, då samtliga villfarelser hade visat sig för honom och med en mun ropat: "Vi är sanningen!". M skall ha övervunnit denna frestelse och därefter begåvats med exceptionell bibelkunskap. Uppgiften har säkert samband med de olika heterodoxa uppfattningar som M brännmärker i sina verk och som han bekämpar under åberopande av den "sanna teologien", dvs genom att hänvisa till de bibliska texterna i deras eget sammanhang.

Enligt traditionen avled M i Sthlm och skall av kungen själv ha lagts i sin grav vid Helga lösens altare i dominikanernas klosterkyrka. M åtnjöt helgonrykte, och ännu långt efter hans död omtalas underverk tillskrivna hans förbön. I samband med reformationen utplånades hans grav. – M var den sv katolicismens främste teolog och den mest mångsidige och produktive sv författaren före Birgitta.

Med sin profetiska ton och starka bibelanknytning blev M även internationellt uppmärksammad i en tid som präglas av universitetsteologins stagnation i skolbildningar och formallogikens blomstring.