Hans Magnus Melin

Melin, Hans Magnus, f 14 sept 1805 i Ö Vemmerlöv, Krist, d 17 nov 1877 i Lund. Föräldrar: kvartermästaren Johan Ulrik M o Brita Catharina Seeberg. Inskr vid LU 9 okt 22, filol kand 15 juni 27, FK 9 maj 29, disp pro gradu 30 maj 29, mag 23 juni 29, allt vid LU, v rektor vid Lunds katedralskola vt 31, doc i exegetisk teologi vid LU 17 juni 34, examinator vid teol fak där 35–43, notarie där 37–44, prästv 14 juni 38, pastoralex 20 juni 38, utg av Theologisk quartalskrift 40–41, teol adjunkt o kh i V Kärrstorp o Glostorp, Malm, 20 maj 44 (tilltr 1 juni), prost 5 juni 44, tf prof i dogmatik o moralteologi vid LU ht 44-vt 45, utn TD 15 okt 44, prom vid UU 14 juni 45, prof i praktisk teologi vid LU o kh i Husie o V Skrävlinge, Malm, 5 mars 47, prof i exegetisk teologi vid LU 9 juli 47, rektor där 52–53, led av bibelkommissionen 61, förste teol prof vid LU o domprost 31 mars 65 (tilltr 1 maj 67). – LFS 59, LVA 66, LSA 66.

G 1) 5 aug 1845 i Lund m Helena Jacobina (Bina) Hellstenius, f 26 dec 1817 där, d 8 nov 1856 där, dtr till domprosten Anders Jakob H (bd 18, s 592) o Petronella Helena Kahl; 2) 14 jan 1859 i Malmö, S:t Petri, m Anna Helena Bååth, f 28 aug 1830 där, ibid, d 24 nov 1859 i Lund, dtr till handlanden Jöns Magnus B (bd 7, s 54) o Ulrica Lovisa Brinck; 3) 30 aug 1861 i Malmö, S:t Petri, m andra hustruns syster Severina Carolina Bååth, f 17 aug 1824 där, ibid, d 11 sept 1908 i Sthlm, Osc.

När M var sju år upplöstes föräldrahemmet och han flyttade med modern och syskonen till Ystad. I skolan där väcktes hans intresse för klassiska språk men som student i Lund fångades han också av naturvetenskapen. Vid den berömda Tegnér-Oehlenschlägerska magisterpromotionen 1829 var M primus och speciminerade därefter för docentur i grekiska. 1834 kallades han emellertid genom H Reuterdahls ingripande till en docentur i exegetik och det var inom detta område han gjorde sin bestående insats.

M såg som sin vetenskapliga livsuppgift att söka åstadkomma en syntes mellan naturvetenskaperna och teologin. Hösten 1841 utkom D F Strauss' bok Das Leben Jesu i sv översättning och den väckte häftig debatt. När M samma höst började sin långa, mot Strauss' åsikter riktade föreläsningsserie, där "Jesu leverne" synoptiskt genomgicks, betonade han hur naturvetenskap och teologi inte skall ses som motsatser utan blott som strömmar ur samma sanningens källa. Jesu underverk stod inte i strid med naturlagarna, eftersom denne på grund av sin gudomlighet stod utanför och över dessa.

Föreläsningarna väckte stort intresse bland studenter av alla fakulteter och M följdes efter inledningsföreläsningen till sin bostad av "hela studentkåren" och hyllades med leverop. När upprepade demonstrationer mot M:s person och verksamhet även förekom förblev han oberörd; en mystiken närstående upplevelse av Guds direkta tilltal hade före föreläsningsserien övertygat honom om dess nödvändighet (brev till Franzén, SA). Föreläsningarna trycktes och lästes i vida kretsar och bidrog, som den främsta motskriften mot Strauss, till att dennes läror fick föga genomslag i Sverige.

M:s namn är framför allt förknippat med det s k M:s bibelverk vilket betecknats som "kronan på vår nya bibellitteratur" (Wieselgren). Under föreläsningsarbetet hade M insett vikten av att en helbibel skyndsamt utkom i "beriktigad översättning" med kommentarer och sakupplysningar. 1856–64 var han uteslutande sysselsatt härmed; ursprungligen synes bibelverket ha planerats som ett samarbete mellan M och C W Skarstedt. Redan 1848 hade dock M haft planer på att, sedan (bd 3) avlidit, fullföja dennes liknande förklaring till NT. M:s bibelverk spreds snabbt i stora upplagor och åtnjöt bland präster och lekmän högt anseende. I en upplaga medföljde det som bilaga till C Gernandts (bd 17) mycket spridda Sv Familje-Journalen, varvid G Dorés berömda illustrationer för första gången återgavs i en sv bibel; utgåvan presenterades som "familjebibel" med plats för släktanteckningar. 1889 utkom bibelverket i Amerika i en praktupplaga, den första av många. För bibelstudiet i Sverige har M:s bibelverk varit av mycket stor betydelse och i bruk långt fram i tiden. Texten var språkligt konservativ och avvek ej onödigtvis från den gamla kyrkobibelns språk. Genom hela översättningen löpte, vers för vers, kommenterande och förklarande noter, ibland mycket utförliga, där M:s tvärvetenskapliga kunskaper kom till uttryck; han blev därigenom banbrytare för den s k tidshistoriska bibelforskningen i Sverige. Också i bibelverket var M:s syfte att visa hur religionshistorien och naturvetenskapen står i harmoni med varandra och bekräftar bibelordet.

1861 invaldes M i den sedan 1773 arbetande bibelkommissionen och han har i 1864–69 års provöversättning haft ansvaret för Josua t o m Ester, Hesekiel, de mindre profeterna och Job. M var textkritiskt konservativ och ställde sig i arbetet med NT avvaktande till de av C v Tischendorf då nyutgivna, numera allmänt vedertagna Codd. Sinaiticus och Vaticanus och menade att den hävdvunna Textus receptus alltfort skulle utgöra grundtext. M.s textkritik ligger till grund för NT 1877 men blev föremål för en omfattande diskussion både då och när den senare övergavs av bibelkommissionen.

M var en av de mest mångsidigt bildade i sin samtid och ansågs vara "en av de lärdaste män som Lunds universitet fostrat" (Tegnér); han var ledamot av såväl SA som VA och tillhörde den berömda s k stora fakulteten. Som akademisk lärare var hans glanstid straussföreläsningarnas tid, medan han som tentator i exegetik ansågs så välvillig att professorn i praktisk teologi förordnades att anställa förberedande rigorösare tentamina i "praktisk bibelkunskap".

M trivdes bäst vid skrivbordet och var till sin läggning tillbakadragen, nästan skygg. Först vid tredje vakansen övertalades han att söka den för honom eljest självskrivna, med domprosttjänsten förenade första teologie professuren. Han var klen till hälsan och besvärad av halta. Med sin svaga röst hade han, ehuru ansedd vältalare, svårt att göra sig gällande i den stora lundadomen, där han också ytterst sällan predikade; i domkyrkorådets sammanträden deltog han aldrig.

Genom testamente upplåts M:s fastighet vid Magle lilla kyrkogata i Lund till en bostadsstiftelse för kvinnliga pauvres honteuses, benämnd H M Melins minne, senare flyttad till Svanevägen 32. Efter sin sista hustru uppkallade M deras lantställe Linero, nu en stadsdel i Lund, där också en Melins väg bevarar hans minne.