Willem (Welam) Momma

1 Momma, Willem (Welam), f omkr 1601 trol i Aachen, d 1681 (själaringn omkr 7 april i Nyköpings västra förs). Föräldrar: kopparmästaren Willem M o Sara v Thenen. Köpman, bruksägare.

G 14 okt 1631 i Amsterdam, Nieuwe Kerk, m Maria Bruin från Aachen, f omkr 1609, d 1670 (själaringn omkr 24 aug i Nyköpings västra förs), dtr till Willem B o Rachel Bartels.

Willem M flyttade tidigt från Aachen till Amsterdam, där han etablerade sig som affärsman. Han sökte aldrig medborgarskap där, enligt egen uppgift därför att han efter att ha besökt Sverige för första gången 1621 hade planer på att vid tillfälle flytta dit i stället. I sällskap med den holländske affärsmannen Samuel Loot reste han s å till Gbg i avsikt att undersöka möjligheterna att anlägga ett mässingsbruk i Mölndalsån. Idén blev inte förverkligad trots den positiva inställning till projektet från M och Loot som kom till uttryck i deras gemensamma brev till A Oxenstierna.

Nitton år senare, 1640, omnämns M i ett sv rådsprotokoll, då Arent Toppengiesser (försvenskad skrivning av släktnamnet Düppengiesser), innehavare av Vällinge mässingsbruk, ville överlåta detta på M. Någon överenskommelse kom aldrig till stånd. S å förband sig M genom kontrakt med Jörgen v Emersson att köpa upp hälften av det knipjärn som tillverkades i Torshälla.

M besökte även Sverige s å och närmare bestämt Nyköping. Där gjorde han en överenskommelse med Niclas Notman om att låna ut en större penningsumma mot att bli delaktig av vinsten från bruksrörelsen i Skeppsta i Gåsinge, Söd. M försåg även Johan Notman, bror till Niclas, med kapital för drivande av bruksrörelsen i Morpa i Råby, Söd, och Harg i Helgona, Söd. M blev därigenom medintressent även i dessa bruk.

Att M kom att inrikta sin verksamhet på Nyköping med omnejd berodde förmodligen till stor del på släktskapsförbindelser. Han synes ha varit släkt med bl a borgmästaren i Nyköping vid denna tid, Paul Simons, och även med de ovannämnda bröderna Notman, vilka kallade M kusin. 1644 föranledde de sv affärerna M att sända över sin yngre bror Abraham till Nyköping, och året efter flyttade han själv dit.

M startade i Sverige tillsammans med landsmannen Matthias Römer (svärson till ovannämnde Düppengiesser) en egen bruksrörelse, då de båda 24 nov 1646 erhöll k privilegium på vattenkraften i Storhusfallet i Nyköping och den där belägna Kronokvarnens kraft jämte två hemman utanför staden, rätt att kola i Björkviks kronopark samt vissa rabatter och tullfriheter mot att de anlade ett mässingsbruk. Frihet från arrendeavgifter för vattenkraften och hemmanen skulle utgå under tio år. Som en komplettering erhöll M och Römer 25 mars 1647 även k privilegium på den tidigare kungsgården Väderbrunn i Bergshammars socken utanför Nyköping. Den tvist som ganska snart uppkom mellan M och Römer ledde till att M blev ensam ägare till bruket och gården, vilket konfirmerades av drottning Kristina 20 april 1651.

Även Skeppsta bruk kom av ekonomiska skäl att efter hand övergå från Niclas Notman till M, men denne skulle även komma att intressera sig för bruksrörelse i andra delar av landet. 1647 upprättades ett kontrakt mellan ägaren till Farna bruk i Västmanland, Hans Neuman, och M, enligt vilket M skulle bidra med pengar till driften. Genom kontrakt 1650 blev M:s bror Abraham som faktor ansvarig för skötseln av bl a detta bruk.

Tillsammans med sina bröder Abraham och Jacob fick M 14 jan 1654 även privilegium på anläggande av styckegjuterier. En fjorton år lång process med Johan Notman gjorde honom till ägare av Morpa bruk och slutgiltigt genom k donation 1667 till Hargs bruk. Affärerna med Notman förde även över Hulta bruk i Gåsinge i M:s ägo.

Det största intresset far M förmodas ha ägnat mässingsbruket i Nyköping. Med hjälp av egen driftighet och goda konjunkturer kunde han under 1650-talet bygga upp ett framgångsrikt företag. M:s lånegivning till kronan vittnar om hans solida ekonomiska ställning vid denna tid.

M hade planer på att utvidga mässingsbruket med ett valsverk. I frågor rörande uppdämningar kom han därigenom i tvist med såväl Peter och Wilhelm de Besche, ägare till ett stålmakeri, som med Nyköpings stad. Tvisten kom aldrig till avgörande före den stora stadsbranden 1665, då mässingsbruket förstördes fullständigt liksom de Besches anläggning.

23 sept s å fick M förnyade bruksprivilegier med skattefrihet under tio år för vattenkraften och kronohemmanen. Privilegierna gavs mot att han åtog sig att återuppbygga bruket, vilket också skedde. Arbetet bör ha utsatt M:s ekonomi för hårda påfrestningar. Brodern Jacob ställde stora summor till hans förfogande vid återuppbyggandet.

Under åren efter branden försökte M även att omdisponera viss verksamhet till det förfallna bruket i Harg, som han då slutgiltigt övertagit. Han fick bergskollegiets tillåtelse att där anlägga såväl en mässingstrådhytta 1668 som en kittel- och latunhytta året därpå. En latunhytta (latun = mässingsplåt) synes ha uppförts. Det är mera ovisst i vilken utsträckning mässingstråden, den stora exportartikeln från Nyköpings mässingsbruk, kom att tillverkas i Harg.

Under 1670-talet bildades nya maktkombinationer ute i Europa, något som hade ett ogynnsamt inflytande på M:s och hans bröders internationella handelsförbindelser. Sveriges indragande i ett nytt krig 1674 försämrade även det ekonomiska läget. Dessa förändrade konjunkturer får ses som bakomliggande orsaker till de processer som utbröt mellan M och bröderna.

En process gällde äganderätten till Färna bruk. M:s önskan var att få ut sitt i bruket insatta kapital med ränta men inte anses som brukets ägare, vilket bröderna Abraham och Jacob menade att han var, då den tidigare nämnde Hans Neuman inte längre fanns i livet. Processen fick till resultat att M förklarades som ägare och skulle ersättas för sina utlägg av Abraham. Vid tiden för detta utslag var dock M redan död. Den andra stora processen hade en grund i de ömsesidiga ekonomiska åtaganden som gjorts mellan M och brodern Jacob. Denne hade ställt medel till M:s förfogande, då mässingsbruket återuppbyggdes. M hade i gengäld gått i borgen för Jacobs Gotlandsarrende. Jacob presenterade för Nyköpings häradsrätt den obligation som M hade utställt på honom efter mässingsbrukets brand 1665. M hade då satt som pant såväl bruket som Väderbrunns gård. Han hade för övrigt 1674 även blivit tvungen att ta ett större lån ur S:t Nicolai kyrkokassa. För att rädda hans därmed försvagade kredit beslutade K M:t att bruket inte skulle få ingå i Jacobs inteckning. Däremot dömdes M av hovrätten att betala Jacob 120 000 dlr. Tvisten mellan bröderna gick vidare till justitierevisionen.

M förde nu en kamp for att rädda sitt bruk genom att skaffa nytt kapital, främst genom mågen, hovmålaren D Klöker Ehrenstrahl. På denne överlät M bruket 1677. Aret därpå fick M konfirmation av K M:t på alla tidigare privilegier. Han gjorde även en anhållan hos K M:t 1678, för övrigt så som den yngre brodern Jacob avled, att processerna mellan honom och bröderna skulle få ett slut, något som han på grund av sin död inte fick uppleva.

M:s betydelse för den sv brukshanteringen under 1600-talet ligger främst i den roll han spelade som initiativtagare och finansiär och i samarbetet som utvecklades mellan M och bröderna Abraham och Jacob. Under M:s tid i Amsterdam efter faderns död omkr 1631 hade han enligt egen uppgift försörjt sina yngre bröder och så småningom skaffat dem arbete på svärfaderns kontor. Förhållandet mellan de tre ger intryck av att ha varit gott ända till 1672, då processerna inleddes. Under 1670-talet var M fysiskt klen och lät sig ofta representeras av sin son Willem d y, något som har setts som en möjlig bidragande orsak till det försämrade förhållandet mellan bröderna (Sondén).

M var den dominerande industrimannen i Nyköping under sin tid. Vid hammar- och gruvtingen satt han i presidiet och kan förmodas ha åtnjutit respekt, även om rådhusrättsprotokollen kan avslöja att tvister ibland förekom mellan M och stadens borgare, såväl handelsmän som hantverkare.