Adolph Fredric Munck

1 Munck, Adolph Fredric, f 29 april 1749 i S:t Michel, Finland, d 18 juli 1831 i Massa-Carrara, Italien. Föräldrar: överstelöjtn Anders Erik M o Hedvig Juliana Wright. Volontär vid Savolax infanterireg 22 juli 60, page vid hovet 16 april 65, kammarpage hos konung Adolf Fredrik 12 juli 67, kornett vid livdragonreg 13 nov 71, förste kammarpage hos Gustav III 6 juni 72, hovstallmästare 30 dec 72, löjtn vid livdragonreg 14 febr 75, ryttmästare vid adelsfanereg 22 maj 75, sekundmajor där 22 okt 76, förste hovstallmästare 3 okt 73-88, deltog i riksdagarna 78, 86 o 89, ceremonimästare vid alla K M:ts ordnar 27 dec 78, ståth på Drottningholms slott 24 jan 81, senare även vid Svartsjö slott o Ventholmens kungsgård, överstelöjtn i survivance vid adelsfanereg 20 april 82, ståth över Drottningholms o Svartsjö slott o län 86–4 okt 90, led av utredn:kommissionen för krigsrustningarna 23 maj 88, landsh i Uppsala län 27 maj 88 (tilltr ej), frih mellan 27 maj o 20 juni 88 (frih:brev antedaterat till 27 dec 78; Odhner 3, s 69 f; Nordin), president i kammarrevisionen 3 juli 88–92, greve 4 juli 88, förordn att vårda o förvalta Ulriksdals o Karlbergs slott o kungsgårdar 11 febr 89, tf överståth 11 febr–4 maj 89, led av regeringen under konungens vistelse i Finland maj 89, ordf i hemliga krigsberedn 10 maj 89, ordf i komm ang örlogsflottans förbättrande 14 nov 89, erhöll av K M:t "ett års tjänstledighet ifrån början av nästkommande år till att i enskilda angelägenheter företaga en utrikes resa" 4 okt 90, avsked från samtl ämbeten senast 7 juli 92, bosatt i Italien, natural greve i Parma o Piacenza 16. – Serafimerriddare med rätt att bära ordens insignier i briljanter 22 nov 90. – Ogift.

Ungefär två månader före statskuppen 1772, hade M utsetts till förste kammarpage. Att han var beredd att tjäna sin konung behöver man inte betvivla. Gustav III uppgav själv i en hemlig instruktion för E W Taube att han 18 aug på aftonen av M fått veta att mössorna ämnade fängsla honom. M hade av sin far, som var närvarande vid riksdagen, fått upplysningar om dessa planer. Då konungen 21 aug med några av sina förtrogna begav sig till Skeppsholmen för att förvissa sig om att den där förlagda galäreskadern var under kontroll, åtföljdes han bl a av M. En belöning för sina tjänster fick M, då han utnämndes till hovstallmästare och då han hedrades med riddartecknet av Svärdsorden.

För M:s förhållande till Gustav III spelade det en viktig roll att han delade det intresse som konungen och hans hovmän hyste för tidens mer eller mindre hemliga sällskap. M hade skaffat sig ett betydande bibliotek av böcker med kabbalistiskt, mystiskt och alkemistiskt innehåll. En viktig roll spelade han i det s k Metatronsällskapet, där han slutligen synes ha blivit stormästare. Utmärkande för dettas verksamhet var den fysionomistiska forskningen. Som stormästare förfogade M över en universalmedicin för alla sjukdomar och över en talisman. I själva verket passade mysticismen med alla dess utsvävningar inte Gustav III. Från 1783 betraktade han mera kritiskt dessa företeelser. Detta kan ha bidragit till att konungen från denna tid förhöll sig mera reserverad till M.

För Gustav III blev det ett problem att lösa tronföljdsfrågan. Äktenskapet med Sofia Magdalena hade ingåtts 1766, men inga barn föddes under de följande åren i den kungliga familjen. Drottningen var blyg och otillgänglig. Konungen trodde sig säkra tronföljden, då han genomdrev ett äktenskap mellan hertig Karl och Hedvig Carlotta (bd 8). Då också detta äktenskap föreföll att bli barnlöst, återstod för konungen att finna en väg till sin maka.

Som förmedlare beslöt konungen att anlita M, ett bevis för hans tillit till denne. M förmådde makarna till en uppriktig diskussion, där de erkände sina fel och förlät varandra. I aug 1775 inleddes deras samliv. Kungen hade tydligen en lindrig missbildning i könsorganet, medan drottningens var så trångt, att samlaget för henne blev plågsamt. M måste följa konungen in i sängkammaren för att bistå honom. Han har efterlämnat en skriftlig redogörelse för förloppet (i utdrag i Ögonvittnen om Gustav III). Avsikten med skriften var att rentvå sig från beskyllningar för att ha varit drottningens älskare. Sådana riktades mot honom i den samtida memoarlitteraturen, men det finns ingen anledning att tro på dem.

I sept 1775 fick drottningen missfall, men i febr 1778 kunde konungen meddela sin familj, att Sofia Magdalena väntade barn. Glädjen byttes i förtvivlan, då det visade sig att änkedrottningen och hertig Karl hade tagit på allvar de illasinnade ryktena om M:s andel i det k äktenskapets fullbordan. Hertigen gick så långt, att han försökte förmå M att erkänna faderskapet. I nov 1778 föddes tronföljaren, Gustav Adolf, och 25 aug 1782 det andra barnet, Karl Gustav, hertig av Småland.

Drottningen tackade M med rika skänker. Bl a fick han ett ur med drottningens porträtt. I samband med tronföljarens födelse blev M ceremonimästare vid alla K M:ts ordnar. Konungens tacksamhet för M:s tjänster mot honom och riket bestod även under 1780-talets starka motsättningar. Denne utnämndes 1781 till ståthållare på Drottningholm, vilket medförde en del angelägna uppgifter. Kungaparet uppehöll sig gärna där, och det gällde för M att göra deras vistelse så angenäm som möjligt. På slottet pågick byggnadsarbeten som M skulle övervaka. Bl a inreddes 1787 ett nytt corps de garde i hovstallets mittlänga. I början av 1780-talet påbörjades bygget enligt C F Adelcrantz' planer av de stora broarna från Lovön till fastlandet. M ansvarade för de nödiga vägarbetena, men då han ville blanda sig i Adelcrantz' brobygge, fick han dra sig tillbaka.

Vänskapen mellan drottningen och M varade däremot inte länge. En av flera förklaringar till drottningens missnöje är att hon ogillade M:s kärleksförbindelser. Den första kända älskarinnan var kammarfrun Anne-Sofie Ramström, som var behjälplig vid konungens besök i drottningens sängkammare hösten 1775. Med henne hade M tre barn. Kammarfrun kunde inte hålla tand för tunga och förvisades från hovet med pension. Då den unga premiärdansösen Giovanna Bassi därefter blev M:s älskarinna, indrog drottningen de pensioner som hon beviljat M och hans mor. Efter 1785 hade M definitivt fallit i onåd hos drottningen, då han än en gång forsökte medla mellan henne och konungen. En av drottningen utlovad gåva på 50 000 rdr uteblev. Ur konungens gunst utträngdes han av G M Armfelt, som fick efterträda honom som förste hovstallmästare. M tröstades med grevevärdigheten och utsågs till landshövding i Uppsala län, en befattning som han dock inte tillträdde.

Då chefsposten vid kammarrevisionen blev vakant 1788, utsågs M till dess chef. Han föreslog en grundlig utredning i en kompetenstvist mellan verket och kammarkollegiet angående de s k balansmålen och sparade inte på orden i sin kritik. M utarbetade ett förslag som gick ut på att kammarrevisionen borde återförenas med kammarkollegiet, som skulle uppdelas i två eller flera jämställda divisioner. Åsikterna gick dock isär, och M blev på grund av sin landsförvisning inte i tillfälle att genomdriva sina planer.

Det ryska kriget 1788–90 gav M en möjlighet att återupprätta de goda relationer med Gustav som försämrats under 80-talets andra hälft. Till Haga-konseljens sammanträden kallades inte M, och han var tydligen en motståndare till krigsplanerna men blev ledamot av utredningskommissionen för krigsrustningarna. Denna kommission, som stod under riksrådet G A Hiärnes (bd 19) ledning, skulle se till att armén fick sin utrustning, sin beklädnad och sitt underhåll. Tydligen uppskattades M:s insats här, ty 1789 kallades han till ledamot av den sk hemliga krigsberedningen, som stod under konungens eget presidium. Han blev också medlem av interimsregeringen, som inrättades under pingsten s å. M utsågs vidare av Gustav III till ordförande i den särskilda kommission som hade att föreslå åtgärder för flottans upprustning. Denna gjorde uppenbarligen en god insats (Munthe).

Då Gustav III i dec 1788 kallade rikets ständer att sammanträda följande månad för att utverka medel för krigets fortsättande och för att kväsa den adliga oppositionen, visste han att han skulle möta ett starkt motstånd. Till förberedelserna hörde att utnämna M till tf överståthållare under riksdagen.

M:s första åtgärd blev att öppna en "klubb", där konungens vänner enligt tidens sed utspisades och instruerades. Klubben inrymdes i övre våningen av "greve Pehrs hus", där M hade sitt "eleganta hem". Motståndarna (patrioterna), av konungen kallade ryska klubben, samlades på Malmens källare. 20 febr fick M order att häkta ledarna för oppositionen. De skulle förvaras på Fredrikshof, och han ägde sörja för bevakningen.

M:s tjänstvillighet hade dock sina gränser. Han var avgjord motståndare till Förenings-och säkerhetsakten. Han var ej heller rädd att till konungen framföra sin kritik och han hotade med att lämna landet om akten genomdrevs. I ett brev riktat direkt till konungen åberopade M dennes löfte av 21 aug 1772 "att aldrig begära, att aldrig emottaga större makt än den regerings formen av samma dag utstakar ..." Den aktuella kompletteringen av regeringsformen gav konungen "de väsentligaste delar av ett oinskränkt envälde". M anhöll till slut att bli befriad från överståthållarämbetet. M:s brev blev dock troligen aldrig besvarat. Konungen behövde hans tjänster. Han fick kvarstå som överståthållare till i maj, då han utsågs till ledamot av den tillförordnade regeringen och blev ordförande i den hemliga krigsberedningen.

Till Gustav III:s förberedelser inför det ryska kriget hörde präglingen av mynt som armén behövde i fiendelandet för köp av varor och tjänster. Under Haga-konferensen 25 maj 1788 beslöts att prägla några skeppund 5-kopeksstycken, men Gustav III behövde också mynt av högre valör. Kort före krigsutbrottet förfärdigades en skruvpress varmed ryska guldimperialer präglades i slutet av sommaren. M fick order att övervaka präglingen.

Trots att fred slutits i Värälä (14 aug 1790) ville konungen trycka 20 miljoner rubel. Sedlarna skulle på olika vägar införas till Ryssland. Avsikten var att dels ge en god förtjänst, dels vålla oro på den ryska penningmarknaden. Tryckningen ombesörjdes av C Apelqvist. M gav i aug 1791 denne order att tillfälligt avbryta sedeltryckningen för att tillverka finska krigskommissariatets fältkassepolletter eller s k "falska" fahnehjelmare. Det är inte troligt att M hade vågat avbryta tryckningen av ryska sedlar för att igångsätta en förfalskning för egen räkning. Han utgick antagligen från att han gjorde Gustav III en tjänst. Han kände konungens tidigare mynttillverkning och behövde därför inte finna det fahnehjelmska projektet orimligt. Något bevis för att kungen varit medveten om M:s åtgärd föreligger dock inte. När Gustav III fick kännedom om vad som hänt reagerade han häftigt. 12 mars 1792 gav han order om att alla redskap för det ryska sedeltrycket omedelbart skulle förstöras.

För kungen kom händelserna ytterst olägligt. Riksdagen i Gävle hade just inletts. Blev det känt att någon i konungens omgivning, och till på köpet på Drottningholm, hade tillverkat fältkassepolletter, var konungens anseende hotat. Oppositionen skulle säkert förstå att utnyttja situationen.

Då M inte ville förklara omständigheterna kring sedeltryckningen på ett sätt som konungen kunde godkänna, blev följden en slutlig brytning. Konungen vågade inte lita på att M skulle tiga med vad han visste om det ryska sedeltrycket. M måste oskadliggöras, dvs placeras där varken sol eller måne lyste (på Marstrands fästning). Skottet på operamaskeraden 16 mars omintetgjorde dessa planer. Hertig Karl beslöt att han skulle landsförvisas. Inom ett halvt år måste M återsända sina ordensdekorationer, anta ett annat namn och offentligt tillkännage sin judiciella död. Han måste ställa säkerhet för 93 775 rdr, priset för de fahnehjelmska sedlar som han påstods ha sålt. Själv uppgav han sig ha sålt för endast 47 510 rdr. 26 april 1792 avreste M under bevakning från Sthlm. Resan gick till Italien, där han slog sig ned i Pisa.

I Italien fortsatte M att arbeta för sina intressen i hemlandet. Han försökte utverka lejd för en hemresa för att kunna föra sin avbrutna process till slut. Han hotade att publicera handlingar som skulle kompromettera de styrande, svärta Gustav III:s minne och störa relationerna till Ryssland. Man ville blidka M genom en skälig pension, men diskussionen härom avbröts genom Gustav IV Adolfs vägran att medverka. Ett årligt anslag, som senare beviljades M, indrogs vid konungens abdikation. 1825 förunnade Karl XIV Johan honom en anspråkslös pension.

M sökte skydd i Milano efter fransmännens erövring av staden 1797, och följande år blev han medborgare i den Cisalpinska republiken. Han köpte ett gods nära staden Massa i Norditalien. Hovet i Wien förlänade honom grevetitel i Parma och Piacenza och 1817 blev han medborgare i Massa-Carrara. Hans alltmer försämrade ekonomi hindrade honom från att delta i sällskapslivet. M blev begraven på fattigkyrkogården i Massa.