Elof Ljunggren

1 Ljunggren, Elof, f 5 okt 1869 i S Ljunga, Kron, d 8 jan 1953 i Örebro, Nikolai. Föräldrar: hemmansägaren Sven Nilsson o Ingrid Greta Johannisdtr. Studentex vid Fjellstedtska skolan i Uppsala vt 92, inskr vid UU ht 92–ht 03, teol fil ex där 14 sept 94, v ordf i Studenternas helnykterhetssällsk i Uppsala vt 95, ordf där ht 95–ht 97, ordf i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförb (SSUH) 96–06, led av centralstyr för Sveriges blåbandsfören (SBF) 01–41, v ordf där 25, ordf 27–41, ledare för Centralförb för nykterhetsundervisn (CFN) 02–febr 03, chefred för Nerikes-tidn 03–44, led av stadsfullm i Örebro 07–42, led av o sekr i Sveriges nykterhetssällsk:s repr:förs:s (SNR) arbetsutsk 08, ordf där 26–32, led av styr för Örebro läns allm nykterhetskomm 08–19, ordf för Örebro nykterhetsvänners repnförs 09–10 o 19–38, led av FK 12–18 (led av bevill-n:utsk 18), ordf i egnahemsnämnden i Örebro 12–31, led av drätselkammaren 17–20, v ordf för första avd där 21–29, v ordf i nykterhetsnämnden 18–39, allt i Örebro, ordf för Örebro läns allm nykterhetsförb 20–39, för Örebro läns norra valkretsförb 20, för dess norra o södra valkretsförb 22–35, led av styr för Förbudsvännernas landsförb 21, av folkskolestyr i Örebro 21–27, av frisinnade landsfören:s (från 34 folkpartiet) verkst utsk 23–36, av AK 25–36, red för Brage 26–39, led av komm ang monopolkontroll nov 26–jan 28, av 15-mannadelegationen (samarbetsorganisation mellan Nykterhetsrörelsens landsförb o riksdagens nykterhetsgrupper) 26–31, ordf i Nykterhetsfolkets lagstiftn:komm 28–31, led av rusdryckslagstiftn:revisionen sept 28–okt 34, av frisinnade landsfören:s förtroenderåd 30–46, av rikskomm mot den olagliga rusdryckshanteringen 31, av styr för Sv förbudsförb 35, ordf för folkpartiet i Örebro län 35–39, för Mellersta Sveriges tidningsutgivarefören 35–44, ständig led av TU 28 okt 44.

G 16 nov 1904 i Strängnäs m Tyra Emilia Ericsson, f 16 nov 1884 i S:t Petersburg, d 5 sept 1972 i Örebro, Nikolai, dtr till skeppsklareraren Anders Ludvig E o Wendela Amalia Jakobsson.

L och hans syskon fick genom modern tidigt ett starkt nykterhetsintresse. Redan vid femton års ålder engagerade sig L i blåbandsrörelsen. Efter studentexamen ägnade han sig, jämsides med informatorsverksamhet, åt teologiska studier med inriktning på en framtid som präst. Redan under studietiden i Uppsala tog emellertid intresset för sociala frågor överhanden. Framför allt var det insikten om att ungdomen tidigt borde vinnas for nykterhetssaken som stimulerade hans engagemang. Med utgångspunkt från sitt arbete i Studenternas helnykterhetssällskap i Uppsala tog L 1896 initiativet till grundandet av SSUH. Under vidsträckta föredragsresor, där bl a den finländska nykterhetspedagogen Alli Trygg-Helenius medverkade, bildades snabbt ett stort antal lokalavdelningar vid olika läroanstalter, en verksamhet som möttes av visst kallsinne från de etablerade nykterhetsorganisationerna. L ledde SSUH och hade ansvaret för dess olika publikationer under ett decennium. Genom anställningen som redaktör för Blå bandet 1899 och som chefredaktör för den nykterhetsvänliga Nerikes-tidningen from 1903 gled L definitivt in på tidningsmannabanan.

Sveriges blåbandsförening kom allt framgent att utgöra grunden för L:s arbete inom nykterhetsrörelsen. Han drev framför allt på utbyggandet av barn- och ungdomsverksamheten och tog bl a initiativet till barnorganisationen Hoppets här, sedan han vid en resa till England 1900 studerat Band of Hope-organisationens arbete. Blå bandet utvecklades under L:s ledning till ett slagkraftigt nykterhetsorgan samtidigt som SBF drev en rad andra publikationer. L verkade inom organisationen för mera aktiv bevakning av nykterhetsintressena vid val till politiska församlingar. Vidare ivrade han för att de kommunala myndigheternas handläggning av utskänkningsärenden skulle bevakas. Inte minst genom L kom SBF också att inta en alltmer politiskt medveten hållning.

L spelade en framträdande roll inom nästan samtliga nykterhetsrörelsens centrala samarbetsorgan. Vid bildandet av Centralförbundet för nykterhetsundervisning 1901 utsågs han till dess förste ledare, ett uppdrag som efter ett år övergick till brodern August (L 2). CFN:s huvuduppgift var bl a att utsända föreläsare och lektionshållare till skolor och ungdomsföreningar, en uppgift som låg helt i linje med L:s principiella syn på nykterhetsarbetet. Inom ramen för Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling verkade han för ett totalt rusdrycksförbud. En etapp mot detta mål var det lokala vetot, dvs lokala förbud genom folkomröstningar. Som ordförande i Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamlings valkommitté fick han i uppdrag att utarbeta förslag till valorganisation för Sveriges nykterhetsvänner, vilket resulterade i en organisation med länskommittéer och kommunala kommittéer. Tillsammans med bl a C G Ekman och Alfred Stärner drev L omkr 1910 ganska hårt frågan om ett särskilt nykterhetsparti, som skulle ha ett bredare underlag än de rent nykterhetsinriktade frågorna. Så småningom ledde valkommitténs arbete till att man på 1911 års förbudskongress beslöt att driva den fortsatta politiska verksamheten inom de existerande partiernas ram.

L tog mycket aktiv del i arbetet inför förbudsomröstningarna 1909 och 1922, bl a som organisatör. Vid den senare omröstningen redigerade han tidningen Förbudsomröstningen. Som representant för SNR var han en av initiativtagarna till grundandet av Förbudsvännernas landsförbund 1921 (nuv Nykterhetsrörelsens landsförbund), ett samarbetsorgan för de samlade sv nykterhetssträvandena.

S å som L utnämndes till chefredaktör för Nerikes-tidningen blev han partipolitiskt engagerad. Det skedde efter en ledare, där han kritiserade vissa sociala förhållanden i Örebro. Han invaldes i stadsfullmäktige och begärde efter ett tag medlemsskap i stadens frisinnade förening. Som stadsfullmäktig satt L kvar i 36 år och blev en drivande kraft såväl inom kommunalpolitiken som partiorganisationen. Han blev snabbt ett namn att räkna med såväl inom frisinnade landsföreningens ledning som i riksdagsarbetet, sedan han 1912 valts in i FK. L drev konsekvent en radikal, förbudsvänlig linje och hade t ex 1907 medverkat till att landsmötet antog ett radikalare nykterhetsprogram än förtroenderådet förespråkat. I bevillningsutskottet drev han i alkoholfrågan linjen försäljningsreform med lokalt veto, dvs lokalt förbud genom folkomröstning.

Vid krisen inom det frisinnade partiet 1923 fick L något av en nyckelroll, och vid formuleringen av partiprogrammets nykterhetspunkt stod han jämte C G Ekman bakom det förbudsvänligare alternativet. Detta segrade men ledde till att partiet sprängdes. I det reorganiserade frisinnade partiet fick L bl a genom ledamotskap av dess VU en stark position. Han demonstrerade under den fortsatta karriären som politiker på riksplanet såväl sin radikalism som sin självständighet. Han stödde den sk kohandeln 1933. Vid krisen och splittringen inom partiet s å hade han tillhört dem som ville bevara vänsterprägeln. Såväl vid försvarsfrågans avgörande 1936 som vid frågan om dyrortsgrupperingen av folkpensioner fronderade han mot partilinjen och stödde socialdemokraterna. En genomgång av L:s agerande i riksdagen visar en kraftig dominans av krav på förbud och restriktioner avseende alkohol i alla former. Samtidigt motionerade han flitigt om ökat statligt stöd till nykterhetsorganisationer och nykterhetsundervisning, ofta under hänvisning till statens inkomster av spritförsäljningen. Andra intresseområden var förbättringar av utbildningsväsendet, stöd till folkbiblioteken och reformer av skattelagstiftningen.

L:s hållning i nykterhetsfrågan betecknades ofta som fanatisk men var kanske den praktiska sidan av en trofasthet mot idéer och människor. Personligen var L en öppen och glad natur med förmåga att nyansera personomdömen. För eftervärlden framstår han som en av förgrundsgestalterna inom en stor folkrörelse, mångsidig och uthållig, stridbar och principfast.