C Ludvig Looström

Looström, Carl Ludvig, f 2 febr 1848 i Sthlm, Maria, d 26 aug 1922 där, Klara. Föräldrar: åldermannen Claes Fredrik L o Lovisa Julina Theresia Wall. Studentex vid Sthlms gymn 19 maj 68, inskr vid UU 21 sept 68, FK där 19 april 73, extra lär vid Katarina lägre elementarlärov i Sthlm 73–74, vid Sthlms gymn ht 74, amanuens vid Sv slöjdfören:s konstindustrimuseum hösten 74–80, disp vid UU 19 maj 75, FD där 31 maj 75, eo amanuens vid NM 10 sept 77, amanuens där 30 dec 80–00, sekr i Sv slöjdfören 85–92, i FrKA från 30 april 91 (K M:ts fullm 12 maj 92; tjänstl från 20), i centralkomm för 1897 års utställn i Sthlm 95, intendent (från 13 överintendent) o chef för NM 15 juni (tf 27 jan) 00–31 mars 15, led av Sveriges allm konstfören:s inköpsnämnd 01–06, bibliotekarie vid FrKA 15–21, led av styr för Musikhist museet 15. – HedLFrKA 01.

G 31 okt 1888 i Sthlm, Klara, m Alfrida (Frida) Lovisa Boman, f 22 sept 1863 där, ibid, d 15 mars 1949 där, Maria, dtr till byggmästaren Edvard Alfred B o Anna Sophia Braungardt.

Ludvig L hörde till den lilla krets som under decennierna kring sekelskiftet styrde det sv konstlivet. Genom sina många engagemang var han en typisk representant för denna; han var en blandning av forskare, popularisator, administratör och opinionsbildare. Bestämmande för L:s verksamhetsinriktning blev hans kunskap om 1700-talet och då framförallt den gustavianska tiden och hans intresse för konsthantverket, som han först mötte i Slöjdföreningens museum. Med doktorsgrad i Uppsala 1875 på en avhandling om den dramatiska litteraturen under gustaviansk tid bakom sig kom L 1877 som amanuens till NM, där hans något äldre studiekamrat Gustaf Upmark redan fått en tjänst. De båda skulle komma att samarbeta med kataloger över privatsamlingar av konsthantverk samt framför allt vid uppställningen av avdelningen för konsthantverk vid NM.

På sina årliga resor studerade L också de nya konsthantverksmuseerna som växte upp ute i Europa, framför allt i Tyskland och England. På NM fick han till att börja med göra en utredning om nya lokaler för Livrustkammaren, som sedan NM-byggnadens färdigställande 1866 tog upp nästan hela det andra våningsplanet. Sedan Livrustkammaren 1884–85 flyttat till slottets nordöstra flygel, kunde utrymmena disponeras för bl a Karl XV:s stora efterlämnade samling av konsthantverk, för Bielkesamlingens exklusiva föremål, för NM.s egna pjäser och slutligen också för Slöjdföreningens museum, som staten övertog 1884. L hade här att ta tillvara det bästa av de brokiga samlingarna; resten fick till största delen kasseras. Under senare delen av 80-talet verkade L som sekreterare i Slöjdföreningen. Samtidigt skötte han sedan 1877 utgivningen av föreningens mönsterblad och sedan 1887 även av föreningens meddelanden.

1882 inledde L sina katalogverk över privatsamlingar med J A Bergs på Heleneborg, följt av en redogörelse för samlingarna på Sävstaholm. 1888 följde en katalog för Bukowskis räkning över den bortgångne byggmästaren E A Bomans samlingar och 1890 förteckningar över de mångskiftande Eichhornska samlingarna, som också skingrades. 1894 förtecknade L, först tillsammans med sin chef G Upmark, grosshandlare Edward Cederlunds samlingar. Han fick avsluta arbetet ensam med en särskild del om guldsmidet. L skrev ganska ofta i dagspressen. Det blev mest kortare recensioner av utställningar och konstböcker, ibland något inlägg i aktuella museifrågor, i slutet av 70-talet i Aftonbladet, från mitten av 80-talet i Nya Dagligt Allehanda, 1900–13 i Stockholms dagblad och till sist i SvD. Mer omfattande översikter, oftast över någon specialitet inom konsthantverket, publicerade han framför allt i Slöjdföreningens meddelanden. Han ägnade sig samtidigt åt större arbetskrävande forskningsuppgifter, vilkas publicering inleddes 1879 med boken om porträttmålaren Olof Johan Södermark. När NM:s nya avdelning för konsthantverk med dess välmatade katalog blivit färdig, satte L igång med sitt nästa stora arbete, Konstakademiens historia 1735–1835.

Samtidigt som historiken var klar, utsågs L till akademiens sekreterare som den förste utanför institutionen. Det var en befattning av stor opinionsbildande betydelse. I årsberättelserna skrev han minnesrunor över bortgångna ledamöter, svenska och utländska, och framförallt kommenterade han där viktigare händelser i konstlivet i Sverige och utomlands. Det gav goda tillfällen till inlägg i konstdebatten, vilka genom sin placering fick extra tyngd. Sekreterarbefattningen var tidvis kopplad till både biblioteket och samlingarna av konstverk, över vilka L gjorde förteckningar. Akademitjänsten, som 1901 förgylldes med ett hedersledamotskap, var i princip på livstid och kom därmed att omfatta c:a 30 år.

Till den gustavianska miljön återvände L med den vackra monografin över Sergel 1914 till hundraårsminnet av konstnärens död, och två år senare kunde L publicera arbetet I svenska konstnärskretsar, ett knippe större essayer om några särskilt aparta karaktärer som formats i konstakademins och Kongl Museums mångbottnade miljöer.

Samtidigt med att akademins lokaler undergick en genomgripande ombyggnad 1892–97, deltog L också i förberedelserna till den stora stockholmsutställningen. Han åtog sig även uppdraget att redigera den omfattande redogörelsen för detta evenemang. Sin museitjänst fortsatte L oavbrutet med konsekvent rutin under sin sekreteraretid vid akademin och hade dessutom flera andra uppdrag vid sidan om. När Upmark avled 1900, tog L vid som museichef.

Några avgörande insatser i museets utveckling gjorde L aldrig. Han var en pålitlig administratör och kunde både de yttre formerna och de inre, mer dolda vägarna. Under hans chefstid fullbordades Carl Larssons monumentala utsmyckning av NM med uppsättningen 1908 av Gustav Vasas intåg, vilken kunde genomföras mycket tack vare L:s övertalningsförmåga och skickliga medlingsaktioner mellan olika åsikter alltifrån kungens personliga till medlemmar i jury och nämnd. Inför L:s avgång 1913, då han fyllde 65 år, uppstod en häftig strid kring frågan om efterträdare. Richard Bergh blev slutligen utsedd. I två år, då L vägrades avsked med pension och Bergh fick regeringens uppdrag att lägga fram planer för museets omgestaltning, hade dessa båda så olika personligheter ett fruktbart samarbete. Den förändrade organisation som L medverkat till hade trätt i kraft 1913. Innehavaren av chefstjänsten fick titeln överintendent och amanuenserna för avdelningarna titeln intendenter. Under L:s chefstid bildades 1911 en vänförening till stöd för museet.

Som forskare var L oerhört flitig och samvetsgrann. Han kom att vant röra sig i arkivens irrgångar, och hans excerptsamlingar växte oavbrutet. Han tillhörde den första generation av konstforskare som gick direkt till dokumenten, vilket underlättades av ett samtidigt pågående uppordningsarbete inom arkiv- och biblioteksväsendet. Genom sitt på många sätt manifesterade intresse för 1700-talet kom L att medverka i en pågående uppvärdering av denna epok, som tidigare generationer dömt ut som nära nog moraliskt förkastlig.

I sin inställning till samtidskonsten visade L sympatier för opponenternas aktion och deras båda utställningar 1885. Senare blev L som akademisekreterare försiktigare och stannade vid en allmänt positiv inställning till sekelskiftets idealism och nationalism. Med glädje konstaterade han, att motsättningarna mellan "opponenter" och "akademister" utjämnats i och med deras gemensamma utställning i akademins lokaler 1913. L pekade 1895 på Puvis de Chavannes, prerafaeliterna, Klinger och Böcklin som de ledande gestalterna men tog helt avstånd från Munch. Han återgav gärna stipendiatbrev som var negativa mot Gauguin, Cézanne eller van Gogh. Än mer negativ var hans inställning till Matisse och kubisterna; i sådana sammanhang kunde han lämna sin behärskade stilkonst för grova och förenklade utfall. 1911 fick han stark kritik för att han begränsat sina inköp till Liebermann och Munkaczy. 1914 varnade han på 100-årsdagen av Sergels död dagens konstnärer för att som kubister och futurister deformera naturen. I sina många minnesrunor över bortgångna ledamöter begagnade L också tillfället att hävda sin konstsyn. Någon gång kunde han helt tappa fattningen. Hans runa över Viktor Rydberg (årsber 1896) tillhör ädelpekoralen, medan 1919 års minnesord över Carl Larsson och Richard Bergh visar honom som en vänfast kamrat. L var en komplicerad person, och omdömena om honom växlar: maktlysten och bitsk, angenäm och kvick.