Yngve S Lorents

Lorents, Yngve Samuel, f 20 okt 1887 i Västerås, d 11 sept 1978 i Leksand, Kopp. Föräldrar: kontraktsprosten Erik Lorents Petersson o Anna Hildegard Lundström. Mogenhetsex i Uppsala 05, inskr vid UU ht 05–vt 16, FK 15 dec 08, FL 1 nov 13 där, medarb i Sthlms dagbl 13–20, disp 29 maj o FD 31 maj 16 vid UU, huvudred for Bonniers konversationslex 20–29, andre red för Sv tidskr 21–22, sekr i komm för internationellt hist samarb 27–48, sekr i Samf Sverige-Finland 30–32, medred for HT 30–33, utrikeskrönikör vid ab Radiotjänst 32–48, huvudred för Nordisk familjebok 32–40, ordf i Komm för utrikespolitisk upplysn 38–40, i styr för Utrikespolitiska institutet 40–59, huvudred i ab Nordiska uppslagsböcker 42–46, led av styr för Sv instit 45–46, ansv utg för tidskr Utrikespolitik 46–62, ordf för Svensk-norska fören 49–55. – LSkS 33.

G 15 nov 1918 i Danderyd, Sth, m förf o översättaren Clara Maria (Maj) Heloisa Almquist, f 15 jan 1896 i Sthlm, Hedv El, dtr till överdir Viktor Emanuel A (bd 1) o Fanny Louisa Grafström.

Yngve L hörde som ung historiker i Uppsala till Harald Hjärnes lärjungar. Liksom åtskilliga andra i denna krets kom L att ägna sitt huvudintresse åt sv utrikespolitik och internationella problem. Han anställdes efter avlagd licentiatexamen som medarbetare på Sthlms dagblads utrikesredaktion. Den leddes då av Verner Söderberg, som tidigare varit Hjärnes docent. Under de första åren som tidningsman arbetade L samtidigt på sin doktorsavhandling (om svenska och danska förbindelser med Frankrike och Holland 1645–49), som ventilerades i Uppsala 1916.

Sthlms dagblad uppfattades under krigsåren på grund av Söderbergs nära kontakter med utrikesdepartementet som språkrör för regeringen Hammarskjöld och Söderberg själv som en av landets främsta publicister. L fungerade under sju år som dennes närmaste medarbetare och övergick därefter till Sv tidskrift, organ för en krets som till stor del bestod av lärjungar till Harald Hjärne, där han främst ägnade sig åt de utrikespolitiska frågorna, däribland den då brännande Ålandsfrågan.

Vid denna tidpunkt hade L övergått till ett nytt verksamhetsfält, då han utsågs till den förste huvudredaktören för Bonniers konversationslexikon. Han samlade härvid kring sig unga akademiker, av vilka åtskilliga skulle göra bemärkta insatser i framtiden som publicister och förlagsmän. 1932 efterträdde han Verner Söderberg som huvudredaktör för Nordisk familjebok. Samtidigt redigerade han det stora samlingsverket Vår egen tids historia 1880–1930, av vilket fyra delar utkom under 30-talet; de sista tre, av vilka en författades av honom själv, utkom 1940, 1952 och 1957. Vid sidan av dessa uppgifter höll han nära kontakt med historikernas arbetsfält, som medredaktör under några år för Historisk tidskrift och som sekreterare under mer än tjugo år i den sv kommittén för internationellt historiskt samarbete.

Känd för en större allmänhet blev L genom sina regelbundet återkommande utrikeskrönikor och andra utrikespolitiska översikter i radio, från 1932 till 1948. Dessa uppmärksammades inte minst under andra världskriget.

Som utrikespolitisk skribent i Sthlms dagblad och Sv tidskrift företrädde L närmast en måttfull högerståndpunkt; allmänt torde hans politiska inställning kunna betecknas som moderat-liberal. Till hans sparsamma offentliga framträdanden som aktiv i politiska sammanhang hörde hans medlemskap i den sk Ålandskommittén, en politiskt mycket heterogen grupp, som bildades i protest mot den s k Stockholmsplanen om Ålands remilitarisering 1938–39. L:s ståndpunkt synes inte minst ha bestämts av oro för följderna om Finland vid en konflikt mellan Tyskland och Sovjetunionen drogs in på Tysklands sida och ett befäst Åland då blev ett latent hot mot ett neutralt Sverige.

Med L:s utpräglat engelska orientering och starkt antinazistiska inställning blev hans ställningstagande under andra världskriget givet. Hans hustru Maj L, som på våren 1940 befann sig i Storbritannien, publicerade efter hemkomsten en bok, England i krig (1940), präglad av varm sympati för det kämpande öriket. Makarna L hörde till dem som deltog i de överläggningar som i mars 1940 ledde till bildandet av Tisdagsklubben, av initiativtagaren Amelie Posse beskriven som "ett slags hemligt sällskap inom vars ram man kunde samla alla slags antinazistiska element, oavsett partifärger och övriga åsikter", och de deltog aktivt i klubbens verksamhet fram till dess upplösning vid krigsslutet. Under krigsåren engagerade sig L, som även var medlem i Samfundet Nordens frihet, särskilt för Norges sak och hade nära kontakter med norska flyktingar i Sthlm. Han medverkade vid bildandet av Sv-norska föreningen och var under några år efter kriget dess ordförande.

Sin stora vetenskapliga insats gjorde L som samtidshistoriker. Under 1930-talet utarbetade han ett mer än 700-sidigt avsnitt av Världskriget och frederna i band 14 av Norstedts världshistoria. I detta verk har huvudvikten lagts på själva krigsförloppet, medan krigets förhistoria behandlas endast inledningsvis. I Första katastrofen, Stormakterna och världspolitiken 1900–1918, koncentrerade L sig i stället på förspelet till kriget. Boken är ett standardverk på 640 sidor, byggt på djupgående forskning och en suverän överblick av den väldiga internationella litteraturen i ämnet. Till dessa stora arbeten ansluter sig de översikter över utvecklingen före och efter andra världskriget som L publicerat i Krig och internationell politik 1914–1938 och i hans avsnitt Det kalla kriget i tredje delen av Världen av i går och i dag.

Under åren efter andra världskriget ägnade L sitt kanske främsta intresse åt Utrikespolitiska institutet, till vars initiativtagare han hört. Verksamheten inleddes 1938 av Kommittén för utrikespolitisk upplysning med L som ordförande. 1940 antog kommittén namnet Utrikespolitiska institutet. Som ordförande i institutets styrelse spelade L en avgörande roll för att förankra institutet som en permanent institution i sv samhällsliv och för att i samverkan med StH initiera akademisk forskning och undervisning i ämnet internationell politik.

I början av 1960-talet lämnade L Sthlm och flyttade till Västanvik utanför Leksand. Från sitt nya hem följde han med engagerat intresse utvecklingen i världen, och hans flitiga penna vilade inte. 1964 publicerade han ett antal stora artiklar till femtioårsminnet av första världskrigets utbrott, och han medverkade också i Svenskt biografiskt lexikon, främst med den stora biografin om sin ungdoms läromästare Harald Hjärne.

L hade en ovanlig förmåga att kring sig samla människor för gemensamma arbetsinsatser. Lärd och handlingskraftig, representativ och älskvärd men också en rakryggad individualist med mycket av courage de son opinion tillvann han sig varm uppskattning i en talrik krets av vänner och medarbetare under ett långt och verksamt liv.