J Martin Lovén

Loven, Johan Martin, f 1 aug 1856 i Åhus, Krist, d 5 juni 1920 i Lund, Domk. Föräldrar: kh Johan L o Emma Catharina Maria Aulin. Mogenhetsex vid Kristianstads h elementarlärov 26 maj 75, inskr vid LU 13 sept 75, amanuens vid kemiska institutionen 16 dec 76–aug 87, FK 29 maj 77, FL 1 mars 82, disp 30 maj 82, FD 31 maj 82, doc i kemi 28 juni 82–aug 87, allt vid LU, tf andre lär i kemi vid Chalmers tekn läroanstalt i Gbg 1 sept 87, ord 4 nov 87 (tilltr 1 jan 88), lektor i kemi, kemisk teknologi, mineralogi o geognosi där 25 april (tilltr 1 sept) 89, laborator i kemi vid LU 11 jan (tilltr 1 sept) 93, tf prof i kemi o mineralogi 23 april (tilltr 1 juni) 95, prof i samma ämnen 11 juni 97, i kemi från 20 maj 98, allt vid LU. – LFS 90, LVVS 90, LVA 02.

G 20 jan 1896 i Leipzig, Tyskland, m Julia Bertha Wilhelmina Kamecke, f 18 sept 1870 i Stade, Garnisonsförs, Tyskland, d 4 mars 1955 i Lund, Domk, dtr till löjtnanten Julius Robert K o Emilie Bertha Bloess.

I mogenhetsexamen hade Martin L högsta betyg i de naturvetenskapliga ämnena, och i Lund var matematik, fysik och kemi hans huvudämnen i kandidatexamen. Under studieåren hade han förordnande som amanuens vid kemiska institutionen och disputerade på en avhandling om svavelhaltiga derivat från propionsyra. Den ledde till docentur i kemi. Under studietiden deltog han föga i kamratlivet, läste träget och skaffade sig omfattande kunskaper även i humanistiska ämnen. Han var känd för sin häpnadsväckande förmåga att behålla inlärda fakta i minnet. Från april 1884 till sept 1885 besökte han som letterstedtsk stipendiat kemiska institutioner i Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike med längre uppehåll för laboratoriearbeten i Berlin, Leipzig och München.

Efter hemkomsten hade L erhållit en kemilärartjänst vid Chalmers tekniska läroanstalt i Gbg. Här hade han svårt att finna sig till rätta och vantrivdes med den elementarundervisning tjänsten krävde. Efter några år sökte han den sämre avlönade befattningen som kemilaborator i Lund. Under sommarmånaderna 1895 och 1896 vistades han på statligt resestipendium vid kemiska laboratorier i Leipzig och Göttingen, där han under professorerna W Ostwald och W Nernst studerade fysikalisk kemi.

När L som efterträdare till sin lärare C V Blomstrand blev professor i Lund, hade nyligen den elektrolytiska dissociationsteorin slagit igenom. Denna teori och allt det nya den förde med sig fick tack vare L en framskjuten plats i undervisningen, och hans föreläsningar över dessa nya områden ansågs på sin tid som mönster av lärdom och klarhet. Han var en skicklig syntetiker och hade stor förmåga att övervinna tekniska svårigheter vid isolering av preparat. Som kemist var han mångsidig, och hans forskningar och skrifter berörde vitt skilda områden. Inom den organiska kemin undersökte han flera svavelhaltiga organiska syror som han framställde syntetiskt och studerade med fysikalisk-kemiska metoder. Inom den oorganiska kemin arbetade L bl a med övermangansyrans anhydrid och hydrat. På den fysikaliska kemins område gjorde han en för kemisk analys betydelsefull utredning av den kemiska jämvikten i am-moniakaliska magnesiumsaltlösningar.

L skydde stora ord och var känd för stark pliktkänsla och oböjlig rättrådighet. Ett hjärtfel som han led av från ungdomen var honom särskilt under senare år ett svårt hinder.