Lovisa

Lovisa (Wilhelmina Fredrika Alexandra Anna Louise), f 5 aug 1828 i Haag, d 30 mars 1871 på Sthlms slott, dtr till prins Fredrik (Wilhelm Fredrik Karl) av Nederländerna o Louise (Augusta Wilhelmina Amalia) av Preussen. Sveriges o Norges kronprinsessa 50, Sveriges o Norges drottning 8 juli 59, krönt i Sthlm 3 maj 60 o i Trondheim 5 aug 60.

G 19 juni 1850 i Sthlms storkyrka m kronprins Carl Ludvig Eugéne av Sverige o Norge, sedermera konung Karl XV (bd 20), f 3 maj 1826, d 18 sept 1872.

Sedan de sv planerna på ett giftermål mellan kronprins Karl och en preussisk prinsessa måst övergivas, fick kabinettssekreteraren L Manderström 1849 i uppdrag att sondera en förbindelse med det holländska kungahuset. Manderströms beskrivning av den utvalda prinsessan Louise (i Sverige kallad Lovisa), kusin till Wilhelm III, är ett diplomatiskt mästerstycke, som framhäver hennes utmärkta uppfostran och goda karaktär men mellan raderna låter framskymta, att det inte rörde sig om någon skönhet.

Vid ett arrangerat möte i Haag mellan kontrahenterna blev L genast förtjust i den stilige och charmfulle prinsen, som å sin sida inte fann sin eventuella tillkommande särskilt tilldragande. Karl gav emellertid vika, och på nyåret 1850 kunde Oscar I hos den holländske konungen anhålla om L:s hand för sin sons räkning.

Giftermålet var i hög grad ett verk av konung Oscar, som ville knyta den Bernadotteska dynastin till de gamla europeiska furstefamiljerna. L:s protestantiska tro tillfredsställde opinionen efter två katolska drottningar, och att hennes familj var känd för sin stora rikedom togs också med i beräkningen. De överdrivna förväntningarna om en rundlig hemgift gav ett obehagligt eko i riksdagens debatter om apanaget och i den radikala pressens propå att "rika svärfar" kunde bekosta sv järnvägar.

L, som under förlovningstiden väl förberett sig för sin uppgift genom att lära sig svenska och studera sv förhållanden, fick efter förmälningen göra en "eriksgata" genom sitt nya fosterland med konung Oscar som ciceron. 1851 fick kronprinsparet en dotter, som döptes till Lovisa (se nedan), och följande år föddes den efterlängtade tronarvingen, sonen Carl Oscar. Den lille prinsens död (1854) efter en vanskött barnsjukdom blev ett hårt slag för den kungliga familjen, och tragedien vidgades, då det stod klart att L, som drabbats av svår sjukdom, inte skulle kunna fa flera barn. L skall ha erbjudit kronprinsen skilsmässa, ett offer som han avböjde.

Genom tronskiftet 1859 blev L drottning, och hon kröntes följande år, först i Sthlm och därefter i Trondheim, den första drottning som krönts i Norge sedan medeltiden. Något politiskt inflytande ägde L inte, och hon avhöll sig från varje försök till påverkan, men hon följde med intresse utvecklingen och gav i "den inre kretsen" uttryck åt sina åsikter. Representationsreformens antagande betecknade hon som "ett åskslag" (brev till Anna Piper 7 dec 1865), och hon delade inte sin makes antityska inställning.

Som drottning fullgjorde L plikttroget men utan glädje sina representativa uppgifter. Helst ville hon leva ett stilla familjeliv och utåt verka genom välgörenhet. L medverkade till och understödde åtskilliga välgörenhetsföreningar och inrättningar; särskilt ömmade hon för sjuka och dövstumma barn. Som exempel må nämnas Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, Tysta skolan, "Femöresföreningen" för inrättande av barnhem i Lappland och Drottning Lovisas understödsförening, som hade till uppgift att insamla medel till stöd åt olika välgörande ändamål. L, som var varmt religiös, översatte ett par engelska och holländska uppbyggelseböcker till svenska språket. Av L De Geer fick L eftermälet att hon var "en både begåvad och ädel kvinna". I förhållandet till sin flyktige gemål visade hon oföränderlig hängivenhet och ett osvikligt tålamod.