Carl L Lundberg

Lundberg, Carl Ludvig, (i fdb även Mauritz, f 13 aug 1859 i Sthlm (Allm BB:s fdb), d 17 febr 1926 i Spånga, Sth. Son till Mathilda L. Utbildn till smed, verksam som hovslagare o järnarbetare i Sthlm, förtroendeman för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) 89–91, ordf för Sthlms hovslageriarbetarefackfören 96, led av SAP:s partistyr 97–00, suppl där 00, förste suppl för Landsorganisationens i Sverige (LO) ordf 98–00, led av styr för Järn- o metallarbetareförb 99, suppl i LO:s landssekretariat o förtroendeman för Malmbergets arbetarekommun, Nb, 00–03, förtroendeman för Bruks- o gruvarbetareförb 00–25, led av SAP:s partistyr:s verkst utsk 05–08.

G 5 okt 1892 i Sthlm, Maria, m Anna Maria Friman, f 21 sept 1863 där, Hedv El, d 23 sept 1920 i Spånga, dtr till Maria Lovisa Nilsson, sedan g m husägaren Olof Andersson Friman.

Carl L var barnhusbarn och lärde aldrig känna sina föräldrar. Han växte upp som utackorderat fosterbarn i olika familjer. Hans enda mera organiserade utbildning blev ett antal kurser vid Sthlms borgarskola. Så småningom blev han dock en "beläst" karl med omfattande kunskaper i både konst och litteratur. Han utbildade sig till smed och var verksam i detta yrke med olika avbrott fram till 1897, då han blev mera fast knuten till arbetarrörelsen. L:s liv kan indelas i två perioder: agitatorsperioden fram till 1900 och förtroendemannaperioden från 1900 till 1925.

L anslöt sig tidigt till arbetarrörelsen och var under 1880-talet en ivrig anhängare till August Palm. Vid socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 var L en av förgrundsfigurerna. L:s radikala hållning framkom redan från början: han tillhörde den minoritet som tog ställning mot den s k samverkanresolutionen. På Norrköpingskongressen två år senare slöt han sig närmast till den bergegrenska revolutionära riktningen och beklagade att arbetarrörelsen "rätt och slätt" höll på att bli en rösträttsrörelse. L skulle i hela sitt liv förbli en representant för "radikalismen" inom arbetarrörelsen. Till Hinke Bergegren skrev han 20 maj 1903: "Min renlärighet som partivän är ock ifrågasatt, men det har ingen betydelse för mig, går min egen bana fram efter mitt lilla egna huvud".

Under 1890-talet var L verksam som agitator för partiet bl a i de norrländska sågverksdistrikten. Han var också med och bildade en hamnarbetarfackförening i Sundsvall 1890. Som smedgesäll hade L arbetat i Dalarna och därvid kommit i kontakt med gruvarbetarna och lärt känna deras arbetsvillkor. Han var med om att organisera den stora Norbergsstrejken 1891–92 och deltog i arbetet med uppbyggnad av gruvarbetarnas fackliga organisationer. På inrådan av Branting sändes han 1897 till Malmberget for att fa ordning på den där utbrutna första strejken. Hans insatser i samband med denna ledde till att han mera fast kom att knytas till arbetarrörelsen. Vid LO:s konstituerande kongress 1898 talade L ivrigt för en nära anknytning mellan fackföreningsrörelsen och partiet. Han valdes jämte H Menander till ordföranden F Sterkys personlige suppleant. Vid Sterkys död redan 1900 erbjöds L ordförandeposten. L avböjde dock erbjudandet. Han förklarade, att han inte ansåg sig lämpad för ett så maktpåliggande värv. Som skäl uppgav han också att han inte var säker på att det förbund som han tillhörde, Järn- och metallarbetareförbundet, skulle komma att ansluta sig till LO. L utsågs i stället så först till förtroendeman för Malmbergets arbetarekommun och sedan till förtroendeman för det 1895 bildade Bruks- och gruvarbetareförbundet (senare Sv gruvindu-striarbetareförb) med säte i Malmberget. I tre år skulle L sedan vara bosatt i Malmberget. Livet i denna nybyggarmiljö beskrev han som "ett marigt nummer". I brev till Kata Dalström 1901 klagade han över ensamhet och isolering. Vid förbundets kongress 1903 beslöts emellertid att förbundsstyrelsen skulle flytta till Grängesberg och att förtroendemannen, som ledare för de centrala förhandlingarna, skulle vara bosatt i Sthlm.

Även som förtroendeman (närmast motsv nuv förbundsordf) skulle L i hög grad förbli agitatorn med förmåga att röra de rätta känslosträngarna hos arbetarna och få dem att inse nödvändigheten av gemensam kamp. "När han talade, gräto kvinnorna, och männen knöto i harm sina valkiga nävar" (Gruvindustriarbetaren 1945, nr 9—10). För det rent organisatoriska arbetet var han mindre lagd, och det är tydligt att detta så småningom skulle komma att bli en svaghet hos honom. Han hade inte tålamod nog för de långa och sega förhandlingar som det fortsatta fackföreningsarbetet krävde. Som "revolutionär" kom han att passa allt mindre in i den realistiskt reformistiska fackföreningsverksamhet som utvecklades i Sverige. Hans radikalism gjorde honom exempelvis mindre benägen att söka förhindra strejker: ville arbetarna "slåss" så skulle de också fa göra det. L var också mindre benägen att bekämpa vad reformistiskt inriktade fackföreningsmän betraktade som splittringstendenser inom fackföreningsrörelsen. Han intog således en mycket förstående hållning till syndikalismen och vägrade vid LO:s representantskapsmöte i okt 1916 att gå med på en resolution mot alla syndikalistiska konflikter. L ansåg att LO:s egna principer tålde kritik och att det fanns en positiv kärna i syndikalismen. Det fanns de inom fackföreningsrörelsen som menade att L:s "släpphänthet" i dessa avseenden bidrog till att göra gruvindustriarbetareförbundet till en svag länk i den fackliga kedjan.

Under första världskriget försämrades exportmöjligheterna radikalt, vilket tvingade gruvarbetarna till en återhållsam facklig politik. När arbetsgivarparten 1915 sökte införa nya "ordningsregler för personalen", där kollektivavtalstanken fördes åt sidan till förmån för mera personliga kontrakt, manade L energiskt arbetarna att inte underteckna dessa, som han kallade dem, "moderna slavkontrakt". I ett av L undertecknat cirkulär okt 1915 uppmanades också förbundsavdelningarna att förbereda sig på kamp mot aktivistiska försök att dra in Sverige i kriget. Det hade varit naturligt för L att följa oppositionen ut ur partiet 1917, men uppenbarligen ansåg han sig bunden till den brantingska traditionen med alltför många band för att kunna ta detta steg. På sammanträden och representantskapsmöten fortsatte han emellertid att ge sin röst "för revolutionen", men det rörde sig om verbala manifestationer; några politiska ambitioner hade han inte.

L framstår som en typisk representant för den första generationen arbetarledare — agitatorerna med uppgift att väcka de känslomässiga impulser inom arbetarklassen som sedan kunde bilda grund för det fortsatta organisationsarbetet. Han släppte aldrig drömmen om ett brott i samhällsutvecklingen som skulle göra det möjligt att bygga upp ett rättfärdighetens rike. Han förblev, trots att han var i besittning både av ett nyktert verklighetssinne och en klar intelligens, innerst inne en romantiker, och han kom därför under sina sista år att bli något av en "relikt" inom arbetarrörelsen, respekterad och omtyckt av alla för sin kraftfulla personlighet och sitt muntra sinnelag men samtidigt betraktad som otidsenlig.