Gerda C C Lundequist

Lundequist, Gerda Carola Cecilia, f 4 febr 1871 i Sthlm, Klara, d 23 okt 1959 där, Hedv El. Dtr till Hedvig Fredrika L. Elev vid MA:s teaterskola 86–89, engagerad vid Dramatiska teatern i Sthlm 89–91, hos A Lindberg vid Stora teatern i Gbg 91–92, hos H Selanders sällskap 92–94 o 95–96, hos A Ranft vid Stora teatern i Gbg 94–95, hos Ranft (bl a vid Sv teatern i Sthlm) 96–06, vid Dramatiska teatern 06–09, gästspel vid olika scener i Sthlm och landsorten (bl a Dramatiska teatern, Sv teatern och Vasateatern i Sthlm samt Malmö stadsteater) från 09, chef för Helsingborgs stadsteater tills m T Hammarén 23–25, lärare vid operaskolan i Sthlm 31–41 och vid musikhögsk där 41–42, lärare i scenframställn vid Dramatiska teaterns elevskola 45–46. – Litt et art 17.

G 3 aug 1908 i Sthlm, Jak, m direktören Johan Philip Alfred Dahlström i hans 2:a g, f 5 april 1859 i Oskarshamn, d 12 mars 1923 i Gbg, Carl Johan, son till borgmästaren Johan Ludvig D och Elisabeth Mathilda Åkerman.

Gerda L debuterade som skådespelare på Sv teatern i Sthlm 3 jan 1889 som Det förra seklets gudinna i Seklernas nyårsnatt. S å engagerades hon vid Dramatiska teatern och debuterade i en liten roll i Sardous Lilla svärmor 30 sept. Hennes första större uppgift var, när hon fick rycka in i rollen som Christina i Strindbergs Mäster Olof 1890. Hon fick sedan göra flera inhopp: bla i Kung Midas av Heiberg, Vi skiljas av Sardou och Kärlekens komedi av Ibsen. Den sista pjäs som hon medverkade i under denna första period vid Dramaten var i P Staaffs Ett lysande parti 1891.

Under en säsong hos August Lindberg (bd 23) i Gbg spelade L Drottningen i Hamlet som första större uppgift samt Valborg i Ett handelshus av Björnson. Hon fortsatte sedan sitt kringflackande – som kom att bli något av en livsstil – och fick engagemang i Hjalmar Selanders sällskap, där hon kom att spela titelrollerna Antigone och Regina von Emmeritz, ett par av de roller som passade henne väl och som hon skulle återkomma till vid senare tillfallen. Redan nu utbildades hennes magnifika men teatraliska spelstil, som hon framdeles skulle komma att få både ros och ris för. Hon framträdde med förkärlek i djupt tragiska roller, som gav näring åt denna stil. När hon därefter fick engagemang hos Ranft vid Stora teatern i Gbg, blev repertoaren en aning mer varierad, och hon spelade bl a i En gökunge, Lilla professorskan, Nervösa fruntimmer, Jane Eyre, Bröllopet på Ulfasa och Fjärilsstriden. Härefter återvände hon till Selander och framträdde bla i Den inbillade sjuke och En vintersaga. Så följde en längre tid hos Ranft med roller i bl a John Gabriel Borkman, Kungsämnena, Richard II, Härmännen på Helgoland, Gustav Vasa, Erik XIV, När vi döde vakna, Folkungasagan, Paul Lange och Tora Parsberg, Monna Vanna och Kärlekens komedi.

Från och med spelåret 1906/07 var L tillbaka på Dramaten men kom nu att medverka i betydligt större uppgifter. Hon gjorde Goneril i Kung Lear, titelrollen i Gertrud, Christina i Mäster Olof (vid invigningen av det nya teaterhuset vid Nybroplan i febr 1908), titelrollen i Antigone (1908), Kristina i Siste riddaren och Lady Macbeth i Macbeth 1909. Därefter följde, också vid Dramaten, ett antal gästframträdanden i Paul Lange och Tora Parsberg, När det unga vinet blommar och Den fåvitska jungfrun, den sistnämnda 1911. Hon gästspelade också hos Ranft på Sv teatern och Vasateatern i bl a titelrollerna i Maria Magdalena, Thora van Deken och Fru Inger till Ostråt samt fru Alving i Gengångare och Majorskan i Gösta Berlings saga (en roll som hon även kom att göra i M Stillers film 1924). Andra roller från denna gästspelstid var bl a Bergsrådinnan i Dunungen och Ranka Hellwald i Sin egen domare.

Under äktenskapsåren fram till makens död 1923 gjorde L allt färre framträdanden. Från och med hösten 1923 ledde hon emellertid tillsammans med Torsten Hammarén (bd 18) framgångsrikt den nya stadsteatern i Helsingborg. Hon verkade där även som regissör och satte bl a upp som ett av de första programmen O'Neills Anna Christie och rönte med denna betydligt större uppskattning i pressen än den tidigare sverigepremiären på Dramaten i Sthlm gjort. Hon gjorde också själv flera roller, bl a Raimunda i Åtrå och Therése Pascal i Fröken Pascal 1924 och året därpå Emily i Kära släkten och Modern i Löftet. Senare blev L en sällsynt gäst såväl i huvudstaden som i landsorten. Hon återkom t ex i nyuppsättningar av Ibsen-pjäser och i Gösta Berlings saga. Som äldre kom L att stå på Dramatens scen dels 1944 som Modern i Till Damaskus II dels sista gången som Hertiginnan av York i Richard III 1947.

L företrädde i seklets början en ny romantisk spelstil. Hennes djupa stämma, resliga gestalt och storvulna plastik, hennes allvar och djup, allt hänvisade henne till de stora tragiska uppgifterna (Barthel). Som tragedienne ansågs hon unik i Sverige. Sina största framgångar rönte hon i början av sin karriär, innan hennes konstnärliga uttrycksmedel hade föråldrats. Hennes gästframträdanden på 20-talet, särskilt de på Dramaten, följdes med stor uppmärksamhet i pressen. Främst kom hon att märkas i pjäser av Sofokles (Antigone), Shakespeare (Lady Macbeth), Björnson (När det unga vinet blommar) och Ibsen (Fru Inger till Östråt, Gengångare). Hon framträdde också med stor framgång som recitatris och uppläsare i radio. L intar en given plats i den sv teaterhistorien som en av de stora gestalterna framför allt inom tragedin.