Otto E Lybeck

Lybeck, Otto Emil, f 19 febr 1871 i Sthlm, Ty, d 21 april 1947 där, Skeppsh. Föräldrar: kamreraren Johan August L o Emilie Carolina Sofia Klynder. Kadett vid sjökrigsskolan 1 okt 86, underlöjtn vid flottan 29 okt 92, löjtn 26 april 95, elev vid krigshögsk 98–00, tjänstg i flottans stab 1 okt 00–04, kapten vid flottan 30 dec 01, sekr i komm ang flottans sjömanskår okt 03–april 04, adjutant hos inspektören för flottans övningar 26 okt 04–09, lär i marinorganisationslära vid sjökrigshögsk 26 sept 05–10, marinattaché i S:t Petersburg 16 nov 06–11, lär i sjökrigsvetenskap vid krigshögsk 1 okt 08–16, tjänstg i marinstaben 1 april 09–15, lär i strategi vid sjökrigshögsk 1 okt 10–18, sakk ang sjöförsvarets ordnande mars–maj 14, kommendörkapten av 2 gr 11 dec 14, led av komm ang lönereglering vid marinen aug 15–jan 16, led av internationella kommissionen i Haag 17, överskiljedomare i en internationell kommission i Berlin rörande behandl av uppbringade fartyg 17, kommendörkapten av 1 gr 31 juli 17, sakk vid skiljedom i Khvn rörande folkrättsmål mellan Tyskland o Danmark 18, chef för sjöförsvarets kommandoexp 1 maj 18–21, led av 1918 års militära avlöningssakk maj 20–febr 21, statsråd o chef för försvarsdep 6 juni–13 okt 21, kommendör vid flottan 29 juni 21, chef för fjärde pansarbåtsdivisionen 22–23, sakk inom försvarsrevisionen juni 23–24, chef för underofficers- o sjömanskårerna i Karlskrona 1 okt 24–sept 25, konteramiral 4 dec 25, högste befälhavare över kustflottan 1 jan 26–mars 27, chef för marinstaben 1 april 27–36, ordf i marinundervismkommissionen 27–36, led av komm ang Sthlms flottstation juni 29–dec 30, ordf i styr för sjökarteverket 29–36, viceamiral 9 dec 32, ordf i styr för stiftelsen Sv seglarskolan från 33, i styr for K sv segelsällsk (KSSS) 36–46, amiral i flottans reserv 20 febr 36–31 dec 45, ordf i styr för Sv seglarförb från 37, i red:komm för utg av Sv flottans hist 42–45. – LÖS 03, LKrVA 18, HedLÖS 21.

G 16 okt 1902 i Roslags-Kulla, Sth, m Ingeborg Maria Boström, f 8 aug 1878 där, d 16 juni 1952 i Sthlm, Skeppsh, dtr till statsministern Erik Gustaf Bernhard B (bd 5) o Maria Augusta Karolina (Lina) Almqvist.

Redan vid 15 års ålder inträdde Otto L (om se nedan s 427) som kadett i sjökrigsskolan, och som primus i sin klass utnämndes han 1892 till underlöjtnant vid flottan. Han var den förste sv sjöofficer som skaffade sig gedigna kunskaper i ryska språket, och sedan han genomgått krigshögskolan och befordrats till kapten 1901, sändes han 1904 till Ostasien för att följa operationerna under det nyligen utbrutna rysk-japanska kriget. Efter hemkomsten tjänstgjorde han under unionskrisen 1905 som flaggadjutant hos amiral W Dyrssen på pansarbåten Äran på västkusten. Av sina kunskaper i ryska fick han fortsatt användning under några år som marinattaché i S:t Petersburg. Under första världskriget tjänstgjorde han som fartygschef på pansarskeppen Manligheten och Thor.

1918 tillträdde L den viktiga posten som chef för sjöförsvarets kommandoexpedition. I juni 1921 kallades han att efterträda C G Hammarskjöld (bd 18) som försvarsminister i Oscar v Sydows ämbetsmannaministär, tydligen därlör att oron vid Östersjön ansågs motivera valet av en erkänt skicklig företrädare för marinen. I ministären bedömdes han av kollegan Nils Hansson (bd 18) som en timid och sakligt vederhäftig person, som räknades till den konservativa gruppen. Redan i okt följde regeringsskifte, och därefter ägnade sig L som nyutnämnd kommendör åt arbetet inom den sk försvarsrevisionen.

1925 blev L konteramiral och från nyåret 1926 högste befälhavare över kustflottan. Våren 1927 lämnade han den aktiva sjötjänsten och blev chef för marinstaben. Där arbetade han på att revidera den marina taktiken och strategin efter första världskrigets erfarenheter. Han avgick vid uppnådd pensionsålder i febr 1936 och utnämndes då till amiral i flottans reserv. Efter sitt avskedstagande var L under 10 år ordförande i KSSS.

Genom sina gedigna yrkeskunskaper och sin outtröttliga arbetsförmåga togs L under de aktiva åren i anspråk som lärare vid olika militära skolor och i en mängd militära utredningar. Han hade mer eller mindre sin hand med i varje större marinorganisatorisk utredning under den viktiga brytningsperioden 1910–25. Bland hans sista ämbetsåtgärder var remissyttrandet över 1930 års försvarskommissions betänkande, som han själv betraktade som sitt sjömilitära testamente.

L var litterärt intresserad och en god stilist och hann med ett omfattande krigsvetenskapligt författarskap. Han stod som huvudredaktör för det stora verket Svenska flottans historia, där han också var medarbetare. Han var en av grundarna av Marinlitteraturföreningen 1902 och Sjöhistoriska samfundet 1938 och valdes till den första ordföranden i båda föreningarna. L, som var enkel och försynt till naturen, framträdde efterhand som en kvick och elegant debattör, "en av de intelligentaste officerarna i sin generation (armén inberäknad), humanist mer än krigare, välvillig i överkant, fri från intresse för detaljer" (Stig H:son-Ericson). Få har som han genom sin personlighet lyckats skapa goodwill för flottan och försvaret.