Lybecker, släkt

Lybecker, släkt, härstammande från Otto Heinrich Lupeker (d 1631; omnämnes som L) Senare uppgifter (Carlmark; Gahn; Biografica) om hans tidigare verksamhet och om hans far har ej kunnat verifieras (se särskilt Petiscus). Genom ett brev 1621 från pfalzgreven Johan Kasimir (bd 20) till Axel Oxenstierna (AOSB 2:10) är det känt, att den förres svåger pfalzgreven Georg Gustav av Veldenz 1619 sänt honom till sin kusin Gustav II Adolf. I Sverige arrenderade han från 1620 till sin död av kronan silver- och blybruket Lövåsen i Stora Skedvi, Kopp, och 1621 (Kammarkoll:s arkiv B III a 1): 1) fick han k brev på att "upptaga" och under sex år bruka ett silverbruk vid Humblebacka i Husby, Kopp, som dock ej synes vara känt genom annat källmaterial.

Son till honom var Hans Philip Lybeker (1608–71). Hans L uppges (N 282) ha varit född i Veldenz och efter tjänst hos en greve av Oberstein ha kommit till sina föräldrar på Lövåsen 1623. 1629 gifte han sig med en dotter till förvaltaren vid Garpenbergs bruk Otto Henrik Schmidt, och 1630 skall han ha blivit inspektor där. 16 april 1633 befullmäktigades L av kammaren att vara bergmästare över alla riksens järnbruk, men han namnes i räkenskapen för Sala gruva s å som underbergmästare och 1634–37 som bergsskrivare. På försommaren 1637 sändes L jämte dåvarande assessorn i bergsamtet Erik Fleming (bd 16) till Lappland för att undersöka förutsättningarna för gruvdrift med anledning av den nyupptäckta silvermalmsförekomsten vid Nasafjäll i Pite lappmark. På hösten s å utnämndes han till bergmästare i Norrland, särskilt Pite och Lule lappmarker, men i staterna redovisas han därjämte till 1640 som underbergmästare i bergsamtet. 1644–68 var L bergmästare vid Stora Kopparberget jämsides med att han till 1647 behöll den norrländska bergmästartjänsten och 1647–68 var borgmästare i Falun samt 1650–56 bergmästare även vid Nya Kopparberget i Västmanland. 1645 fick han i uppdrag att i Sveg kungöra, att Härjedalen genom freden i Brömsebro blivit svenskt, och på riksdagen 1650 var han den ene av de två representanterna för Falun. 1669 blev L eo assessor i bergskollegium. Han var en skicklig stilist och skrev flitigt. L:s rapporter, betänkanden och brev till bergskollegiet (RA) och landshövding- arna (ULA) utgör ett källmaterial av central betydelse för Faluns och Bergslagens historia (Hildebrand). Hans brev till Axel Oxenstierna 1643–50 är tryckta i AOSB 2:11 (1918). Rester av L:s arkiv finns i L 92 c, UUB. I ATA finns hans beskrivning av en lapptrumma (tr av Manker).

I sitt andra äktenskap – med en dotter till sin företrädare som bergmästare vid Nya Kopparberget Harald Olsson – var han far till Harald Lybeker (1649–1714), som gjorde en resa till bergverken i Harz, Sachsen och Böhmen 1673–74 och var geschworner vid Salberget från 1671 och bergmästare vid Stora Kopparberget från 1691 till sin död. Han var därjämte assessor i bergskollegium från 1692, adlades 1709 och fick bergsråds titel 1713. L var tekniskt intresserad och tog på 1690-talet initiativ till bestående förbättringar i hyttebruket vid Stora Kopparberget. Han var en vän och beundrare av Christopher Polhem, som i honom hade ett troget stöd. L:s självbiografiska anteckningar, som dock slutar redan 1691, finns i avskrift i Biographica, RA. Hans son Hans Philip L (1677–1746) blev 1719 bergmästare vid Nya Kopparberget och fick 1737 avsked med assessors titel. Denna adliga släktgren utdog på manssidan 1762 i Batavia med en av dennes söner (Genealogica) och på kvinnosidan 1819 med en av den sistnämndes systrar.

Haralds äldre halvbror (Biographica) Otto L (1630–72) var från 1663 bergmästare vid Nya Kopparberget, där han på 1650-talet varit faderns ställföreträdare. Han uppges ha varit ovanligt fet och vistades "merendels i källare om sommaren" (Gahn). I äktenskap med en dotter till bergmästaren i Värmland Erik Johansson var han far (v Schantz) till ryttmästaren Erik L (d 1708), som stupade i Ukraina, assessorn och psalmförfattaren Georg L (L 2) och fänriken Otto L (d 1702), som stupade i Litauen.

Otto och Haralds farbror Georg Henrik L (f 1618 eller 1619; d 1682, ej 1683) deltog i slagen vid Wittstock 1636, Wolfenbüttel 1641 och Jankov 1645 samt i Torstensons danska fälttåg 1643–44 (Carlmark), blev ryttmästare 1647 och adlades 1650. Som överstelöjtnant deltog Georg L i jan 1658 i tåget över Lilla Bält och den därpå följande striden vid Iversnaes på Fyn, varefter han användes för undersökningen av isen på Stora Bält. 1659–79 var han överste för det värvade, i Skåne förlagda kavalleriregemente som senare kallats först Norra skånska kavalleriregementet och sedan Skånska husarregementet. Sommaren 1659 användes L för pacificeringen av den upproriska allmogen i östra Göinge och västra Blekinge. Han och hans regemente kom under de följande decennierna att spela en viktig roll vid försvenskningen av Skåne. 1668 bytte L till sig jord i bl a Strö i Norra Strö socken, Krist, där han grundade ett säteri (Sv donationskontorets arkiv). I slaget vid Landskrona 1677 var han en av Simon Grundel-Helmfelts (bd 17) närmaste underbefälhavare på vänstra flygeln, och s å blev han generalmajor av kavalleriet. Sedan Kristianstad i aug 1678 efter långvarig blockad återtagits av svenskarna, sändes L jämte Erik Dahlbergh (bd 9) in i staden för att mottaga borgerskapets trohetsed, och han var under några månader kommendant där, tills han i nov avlöstes av Dahlbergh. Vid krigets slut 1679 engagerades han i jakten på snappha-narna. På hösten s å utnämndes L till landshövding i Kristianstads län. Då detta 1680 sammanslogs med Malmöhus län, blev han landshövding i Göteborgs och Bohus län. Hans son Erik L stupade som kaptenlöjtnant i slaget vid Landskrona 1677 (Likv).

Erik L:s bror landshövdingen och generalmajoren, sedermera generallöjtnanten Georg L (L 1) blev 1707 friherre. Dennes son Erik L (1698–1766) deltog i Karl XILs norska fälttåg 1718 och gick i början av 1720-talet i fransk tjänst, där han var med i polska och österrikiska tronföljdskrigen och befordrades till överste 1746. Under ett uppehåll i den franska krigstjänsten deltog han i kriget i Finland 1741–42. I sv tjänst fick L överstes karaktär 1747, och från 1749 till sin död var han chef för Västgöta-Dals regemente. Som äldste överste i tjänst blev han vid pommerska krigets utbrott 1757 generalmajor. Under detta fungerade L 1757–59 som kommendant i Stralsund, och juni–juli 1761 var han tf överbefälhavare, då J A v Lantingshausen (bd 22) avgått och dennes efterträdare A Ehrensvärd (bd 12) ännu ej anlänt. Våren 1762 befordrades han till generallöjtnant, och då Ehrensvärd ungefär samtidigt efter vapenstilleståndet återvände till Sthlm, övertog L befälet. Sedan fredsfördraget några veckor senare undertecknats, började han sända hem en del av fältarmén till Sverige. Själv lämnade L Pommern först i sept som den siste av fältarméns generalitet. Han var en av de fa högre militärer som under kriget ej reste till Sverige för att deltaga i riksdagen. L gjorde sig aldrig känd för någon större militär begåvning men var plikttrogen och redbar (Säve). En liten rest av hans arkiv finns i KB (Ep S 55).

Erik L:s (d 1766) brorson Clas L (1721–79) ägde 1756–70 Nuhjala i Vehmo, Åbo och Björneborgs län, och 1757–70 Koskis i samma socken. Det förstnämnda bytte han bort mot Torsåker i Hammarby, Sth. I äktenskap med en dotter till riksrådet Samuel Åkerhielm d y var han far till Clas Samuel L (1765–1850). Denne Clas L blev kornett 1780 och livdrabant 1783 men tog avsked 1794. Enligt en i litteraturen spridd uppgift, som tidigast påträffats i personregistret till H E Charlottas dagbok, skulle Clas L:s bror Carl Bleckert (se nedan) vara den "baron L" som med anledning av ett tvetydigt brev till kungamördaren Anckarström 1792 en tid var häktad för delaktighet i mordet på Gustav III men vars förnamn ej är angivet i källorna. En tradition utpekar emellertid Clas L som en av kungamördarna (Nordström, s 3; Nordberg 1936, s 79 f). Det var han som representerade släkten vid riksdagarna 1789 och 1792 (R 173 o 178), och 1802–08 bodde han på den för sin medverkan i kungamordet landsflyktige Clas Fredric Horns (bd 19) gård Huvudsta i Solna, som då ägdes av dennes minderårige son. Clas L deltog i krigen mot ryssarna 1788 och 1809 och var 1817–27 tullombudsman i Västerbotten och 1827–30 tullkontrollör i Haparanda men därefter hemmansägare i Ersnäs, Nederluleå, Nb. Hans brevkoncept, inkomna brev, dagböcker, domstolshandlingar, affärshandlingar, räkenskaper, dikter och meteorologiska anteckningar finns i NordM (4 buntar). Intressant är L:s till sedermera konung Oscar I och dennes arvingar dedicerade "Förslag, huru Norrbottens läns upodling fortast och lättast kan werkställas med förmån för Kongl Mayestät och Kronan till Allmänt Väl", som finns i KB på svenska (X 407) och franska (X 427).

Hans bror Carl Bleckert L (1768–96) inskrevs vid UU 1780, blev kornett 1781, löjtnant 1786 och livdrabant 1790, tog avsked 1795 och drunknade följande år. Carl L skrev Handbok för unge hushållare (1795), den sentimentala prosaberättelsen Den känslofulles lidelser (1796) och den orgiastiska diktsamlingen Skalde-stycken (s å) samt publicerade översättningarna Det sanna sköna (1787), Herdinnan av Aranville (1795; övers efter L A Liomin), Utdrag af Youngs tankar och grundsatser (1795), Marmontels nyare skrifter (1796), Forskningar uti naturen (s å; övers av J H B de Saint-Pierres Etudes de la nature) och Religionens seger öfver kärleken (s å; övers efter E Young). Angående uppgifter om L:s eventuella deltagande i adelsoppositionen mot Gustav III se ovan.

Sonson till Carl L var Carl Ludvig (Louis) Victor Bleckert L (1826–1905). Louis L emigrerade 1849 till USA, där han uppges ha varit musiklärare i Missouri, senare post-, bank- och järnvägstjänsteman och 1861 var sv-norsk vicekonsul i S:t Louis. Han skall ha deltagit i inbördeskriget på sydstaternas sida och befordrats till kapten med överstelöjtnants titel. Efter sin återkomst till Sverige 1883 blev L stationsinspektor vid Syninge i Husby-Lyhundra (nu Husby-Sjuhundra), Sth, 1884 och vid Finsta i Skederid, Sth, 1887.

Ovannämnde Clas L:s (d 1779) bror Carl Bleckert L (1723–81) ärvde från sin mor av släkten Creutz säterierna Lehtis och Tuokila i Mietois och Yläne i Yläne, allt i Åbo och Björneborgs län, av vilka de båda förstnämnda ärvdes av hans son major Georg Henrik L (1765–1828), som var far till generalmajor Georg Henrik L (1799–1885) på Prästbacka i Askola, Nylands län. Släktens finländska gren utdog med en brorson till honom 1914.

Carl Bleckert L:s (d 1781) bror ryttmästare Georg Henrik L (1720–76) ärvde – likaledes från mödernet – säterierna Åkerholm och Hässelby i Lofta, Kalm, samt kom genom sitt äktenskap i besittning av säteriet Bjursund i Loftahammar, Kalm. Hans son kapten Otto Wilhelm L (1767–1829) fick efter sin morbror säteriet Forsby i Västra Ed, Kalm, och kom genom sitt äktenskap i besittning av säteriet Ogestad i Odensvi, Kalm. Forsby ärvdes av hans son underlöjtnant Otto Gustaf (Gösta) L (1817–1904), som var en av statsrevisorerna 1871–73 och 1878. Med dennes barn utdog släkten på manssidan 1929 och på kvinnosidan 1940. Rester av Otto Wilhelm L:s o Gösta L:s arkiv finns på Forsby.