Torsdagen den 13 juni, klockan 16.30–22.00, pågår underhållsarbete på webbplatsen. Arbetet påverkar såväl webb som bildvisningen och vi ber om överseende för de störningar som kan uppkomma till följd av detta arbete.
bild
Arkiv

Nedre justitierevisionen / Högsta domstolen

Nedre justitierevisionen. Högsta domstolen

Grunddata

ReferenskodSE/RA/1311/1
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/wpBzy7dX7D4ZbkJleVZrP8
Datering
1600 – 1972  (Tidsomfång)
VillkorNej
ArkivinstitutionRiksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Marieberg)

Innehåll

Allmän anmärkningSe även Kollegiers m.fl. landshövdingars, hovrätters och konsistoriers skrivelser till Kungl. Maj:t (SE/RA/1134/18) - serien protokollsutdrag från statsexpeditionerna m.fl.
Inledning (äldre form)Med justitierevisionen avses i det följande KM:t i rådet såsom högsta rättskipande organ under 1600- och 1700-talen fram till dess att rådet avskaffades 1789 och högsta domstolen tillkom i maj samma år. Justitierevisionen är noga att skilja från nedre justitierevisionen (se nedan).

För att undvika oklarhet avses här med KM:t aldrig högsta domstolen, även om denne utövade KM:ts domsrätt från 1789 fram till den 1 januari 1975, då den nya regeringsformen trädde i kraft, och dess avgöranden utfärdades såsom "Kungl. Maj:ts dom", "Kungl. Maj:ts utslag" etc.
En viss obestämdhet vidlåder termen justitieärenden. Så betecknas i detta sammanhang de rättsmål och ärenden i övrigt, vilka beretts genom nedre justitierevisionen eller dess föregångare och som sedan avgjorts antingen av KM:t i skiftande beslutsformer under tidernas lopp fram t.o.m. 1970-talet eller av högsta domstolen.
Verksamheten i justitierevisionen, från maj 1789, har inte medfört att något justitierevisionens eget arkiv eller högsta domstolens eget arkiv uppkommit.
Arkivbildningen har skett inom KM:ts kansli, så småningom helt och hållet hos den avdelning inom detta, som hade att bereda och föredra justitieärendena.
Denna avdelning blev så småningom under 1700-talet benämnd nedre revisionen eller nedre justitierevisionen, i motsats till "övre revisionen".
Det nämnda förhållandet i fråga om arkivbildningen utgör en parallell till att den arkivbildning som ägt rum till följd av riksstyrelsens verksamhet i övrigt fr.o.m. 1500-talet inte lett till uppkomsten av något riksstyrelsens eller regeringens arkiv; denna arkivbildning har skett först hos det "odelade kansliet", därefter hos statsexpeditionerna och fr.o.m. departementalreformen 1840 hos statsdepartementen.
I det nedan redovisade arkivet ingår, i den utsträckning de är bevarade, de handlingar som uppkommit hos nedre justitierevisionen (t.o.m. 1 juli 1972 då nedre justitierevisionen upphörde) och dess föregångare.

Dock finns för tiden fram till 1600-talets slut rådsprotokollen, koncepten och registraturavskrifterna i justitieärendena i det "odelade kansliets" serier av rådsprotokoll, riksregistratur och kungliga koncept.

Av gammalt tillhörde den högsta domsmakten i riket konungen. Den utövades även före 1614 ofta genom delegation av särskilt utsedda specialdomstolar. Om vissa kvarlevor av sådanas verksamhet, se "räfst- och rättareting" m.m. (Strödda domböcker och rättegångshandlingar).
Nämnda år 1614 gjordes försök att mer omfattande och stadigvarande lyfta domsärendena bort från konungens person. En överdomstol i forma av en hovrätt eller kunglig nämnd, som den ibland kallades, inrättades då för hela riket, inklusive till medlemmar av kungahuset utdelade hertigdömen samt besittningar på andra sidan Östersjön. Ordförande (president) i hovrätten skulle vara riksdrotsen, som var den högste företrädaren för rättsväsendet näst konungen, och bland bisittarna skulle finnas ytterligare riksråd. Denna högsta domstol med säte i Stockholm gavs rätt att såväl vid konungens närvaro i staden som i hans frånvaro döma konungens dom. Förhållandena ändrades emellertid snabbt. Redan 1615 medgavs att part, som var missnöjd med en konungens dom enligt ovan, fick genom en särskild böneskrift anhålla hos konungen personligen om en ny prövning av sin sak. Förfarandet motiverades med konungens ställning såsom domare över alla domare i Sverige samt med vissa ålderdomliga bestämmelser i landslagarna (konungens skyldighet att bryta "skrocksocknar och ofsocknar", d.v.s. att rätta felaktiga domslut). Det skulle dock inte betraktas som något reguljärt vädjande utan gå utom den fastställda instansordningen. Detta "beneficium revisionis", möjligheten att av nåd få hovrätts dom ändrad, reglerades sedan närmare genom en förordning av år 1662. Flera hovrätter tillkom under 1600-talets lopp. Det är känt att Gustav II Adolf egentligen inte ville släppa ifrån sig revisionen av domar och utslag till riksrådet. Dock gick utvecklingen mot en allt starkare och fastare organiserad ställning för rådet i sådana angelägenheter. Regenternas bortovaro ur landet, långvariga förmyndarregeringar och den alltmer ökande mängden av till K M:t hänskjutna revisionssaker torde härvidlag ha spelat stor roll. I sammanhanget kan nämnas att den enväldige Karl XI i fråga om revisionssakerna tydligen normalt följt den mening som företräddes av rådets majoritet.
Under frihetstiden hade konungen till följd av regeringsformerna 1719 och 1720 att i rådet följa den uppfattning i de olika ärendena som majoriteten av riksråden hyste. Vid voteringen ägde konungen endast två röster och utslagsröst. Riksrådet skulle vidare normalt arbeta på två divisioner, av vilka de rättsliga ärendena tilldelades den ena. Därmed hade en specialisering i fråga om utövandet i rådet av den högsta domsmakten inträtt.
Denna specialisering inom rådet markerades ytterligare i 1772 års regeringsform, där det stadgades (8 §) att "justitierevisionen" skulle bestå av en rådsdivision om sju riksråd, som skulle vara lagfarna och brukade i domarämbete (någon sådan uttrycklig föreskrift hade inte funnits tidigare).
Som ett arv från frihetstiden tillerkändes konungen två röster och utslagsröst då mål avdömdes i denna rådsdivision, för den händelse han då själv vore närvarande. Med bestämmelserna i 1772 års regeringsform var grunden lagd för inrättandet av högsta domstolen i maj 1789 som specialiserad domarkorporation, när rådet avvecklades detta år.
I regeringsformen förbjöds (16 §) den utövning av konungens domsmakt som skett genom tillfälliga extraordinarie domstolar, vanligen kallade kommissorialrätter, för särskilt angivna rättssaker.
Likaså förbjöds där den inblandning i konungens domsrätt, som under frihetstiden förekommit från riksdagens sida genom särskilda ständerkommissioner och genom ständernas justitiedeputation.
Högsta domstolen bestod vid sin tillkomst i maj 1789 av tolv särskilt förordnade ledamöter. Med 1809 års regeringsform övergick ledamotskapen till att vara fasta ämbeten med fullmakt och med titel av justitieråd.
Konungen tillerkändes, för den händelse han personligen ville deltaga i domsluten, de tidigare innehavda två rösterna (21 §), vilket var gällande rätt fram till 1909. (Denna konungens rösträtt enligt regeringsformen utövades vid ett enda tillfälle, av Oscar II vid högsta domstolens hundraårsjubileum 1889). Sambandet med regeringsverksamheten markerades till en början därigenom att först riksdrotsen, från 1809 justitiestatsministern ingick som främste ledamot av högsta domstolen. Bestämmelserna om den senares ledamotskap (5 § RF) upphävdes vis riksdagen 1840-1841 i samband med departementalreformen. Därefter var fram till år 1948 den i ämbetet äldste av justitieråden domstolens informelle ordförande. Från 1948 har K M:t/regeringen utsett ordförande.
Antalet ledamöter ökade från senare delen av 1800-talet successivt. År 1971 stadgades att högsta domstolen skulle bestå av högst 22 justitieråd. (Utvecklingen därefter beaktas ej här).
Från 1860-talet har högsta domstolen arbetat på avdelningar, först två, från 1909 tre. Verksamheten på avdelningar har inte gett något nerslag i arkivbildningen. Några särskilda avdelningsarkiv finns alltså inte. Fram till 1900-talets mitt dömde högsta domstolen enbart på handlingarna.
En förordning av 1936 gav högsta domstolen rätt att anställa muntliga vittnesförhör. Den från 1948 gällande nya rättegångsbalken stadgade om muntlighet även i den högsta instansen.
Kärnan i den ovan nämnda kansliavdelningen för beredning och föredragning av justitieärendena, nedre justitierevisionen med dess föregångare, var revisionssekreterarna. De var länge få till antalet men blev efterhand en växande grupp.
Förmanskapet för revisionssekreterarna innehades först av hovkanslern. Detta förmanskap övergick med 1713 års kansliordning till högste ombudsmannen. Denne avlöstes i sin tur vid frihetstidens början av justitiekanslern. Hans ordförandeskap för nedre justitierevisionen upphörde med departementalreformen 1840. Ordförande blev därefter justitiestatsministern.
När denna befattning avskaffades 1876 gavs justitieministern rätt att vara ordförande vid sammanträdena om han önskade närvara, i övrigt skulle den i tjänsten äldste revisionssekreteraren föra ordet. Från 1919 utsåg K M:t ordförande. Beredningen och föredragningen av mål och ärenden i justitierevisionen / högsta domstolen ankom enbart på revisionssekreterarna. Sålunda deltog justitiekanslern såsom nedre justitierevisionens ordförande inte i denna verksamhet.
Nedre justitierevisionen och dess föregångare hade under tidernas lopp ett antal självständiga befogenheter, såsom att avvisa obehöriga mål, att under vissa omständigheter avskriva mål, att infodra kompletterande utredningar och upplysningar, att direkt höra parter och vittnen och att avgöra mer rutinmässiga administrativa ärenden och personalangelägenheter.
Såsom organ inom K M:ts kansli blev nedre justitierevisionen bestående till den 1 juli 1972, bortsett från en kort period 1801-1809, då den organisatoriskt stod utanför detta. Vid halvårsskiftet 1972 ersattes nedre justitierevisionen av ett direkt till högsta domstolen anknutet kansli, i vilken revisionssekreterarna ingår. När nedre justitierevisionen upphörde var deras antal omkring 40.

Se även Riksarkivets beståndsöversikt, del 1 (Medeltiden, Kungl. Maj:ts kansli, Utrikesförvaltningen), Band 1, Stockholm 1996, s. 257-282.

Kontroll

Skapad2019-02-11 13:51:08
Senast ändrad2024-06-11 15:11:55