Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Statens elektriska inspektion, Östra distriktet


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/2492
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/SplwMxvHFKkD5UjLIPua11
Omfång
55,1 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Liljeholmskajen)
Arkivbildare/upphov
Statens elektriska inspektion, Östra distriktet
Kategori: Statlig myndighet

Innehåll

ArkivhistorikHISTORIA
År 1882, ungefär samtidigt med den första elektriska inomhusinstallationen i Sverige och tre år efter det att Thomas A Edison framställt en användbar glödlampa, fastställde de svenska brandförsäkringsbolagen de första elbestämmelserna i sin brandtariff.

"Villkor n:o 1 för elektrisk belysning" började gälla 1883. Här medger försäkringsbolagen försäkringstagaren att använda elektrisk belysning om ett antal uttryckliga villkor är uppfyllda. Dessa omfattar bl. a. krav på isolering av ledare, skydd mot uppvärmning till mer än 70 grader C och minsta avstånd från hus till oisolerad ledning. 1887 utkom "Villkor n:o 2" som stadgade att elektrisk belysning ej fick användas innan skriftligt intyg avlämnats om att anläggningen var utförd enligt Tarifföreningens föreskrifter.

I 1890 års brandtariff infördes Tarifföreningen (TF, organisation inrättad av försäkringsbolag) och Svenska Teknologföreningen (STF) utformade "Föreskrifter rörande anläggningar för belysning och kraftöverföring medelst elektrisk ström", och 1892 utfärdade TF och STF de första mer officiella bestämmelserna för elanläggningars utförande

Under perioden från 1882 till ellagens tillkomst 1902 fanns inga statliga bestämmelser för elektriska anläggningar, utan elvillkoren och bestämmelserna från TF – STF var de normer som tillämpades i Sverige. Inriktningen av de första bestämmelserna var skydd mot brand.

År 1902 utfärdades ellagen. För att handha denna och övervaka dess efterlevnad inrättades 1903 Statens Elektriska Inspektion, SEI, inom Kommerskollegium. Ellagen behandlar skydd mot skada på såväl person som egendom.

Kommerskollegii föreskrifter av år 1904 var de första starkströmsföreskrifterna, och de byggde huvudsakligen på bestämmelser som utfärdats 1892 av TF och STF.

TF införde 1905 revisionsbesiktningsplikt för industrier och större varulager.
Denna verksamhet utvecklades och övertogs sedermera av den år 1925 bildade Brandförsäkringsanstalternas Elektriska Nämnd (EN). SEI och TF och senare även EN har under alla år bibehållit ett framgångsrikt samarbete för att nedbringa brandskadefrekvensen.

År 1912 utkom lagen om arbetarskydd med bl. a. bestämmelser om elektriska maskiner och elektrisk ström för att skydda arbetarna från fara och skador.
Tillsynen utövades av yrkesinspektionen med socialstyrelsen som chefsmyndighet

År 1919 utfärdades den s.k. behörighetsförordningen som föreskrev att elektriska installationer endast får utföras av "behöriga installatörer", godkända av Kommerskollegium.

Svenska Materielkontrollanstalten, SEMKO, tillkom år 1925 och S-märket registrerades 1926. SEMKO ägdes av större brandförsäkringsanstalter, Elektricitetsverksföreningen och Stockholms Elektricitetsverk. SEMKO:s provningsverksamhet startades 1928, och 1934 erhöll SEMKO statlig auktorisation. 1977 blev staten majoritetsägare i SEMKO.

Efter beslut till följd av utredningen Lokalisering av statlig verksamhet, SOU 1963:69, organiserades SEI i fem distrikt, som utlokaliserades till respektive region enligt nedan:

- södra distriktet, Hässleholm, 1964
- västra distriktet, Kristinehamn, 1967
- östra distriktet, Stockholm, 1968
- nedre norra distriktet, Hudiksvall, 1967
- övre norra distriktet, Skellefteå, 1967

Den statliga Elsäkerhetsmyndigheten tillhörde Kommerskollegium fram till 1973, då verksamheten överfördes till Statens Industriverk, SIND. År 1983 tillkom Statens Energiverk, STEV, varvid dåvarande Elsäkerhetsbyrån och SEI överfördes dit. Efter bildandet av Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, den 1 juli 1991 genom sammanslagning av SIND, STEV och STU (Styrelsen för teknisk utveckling) tillhör nu Elsäkerhetsbyrån denna myndighet, som även är chefsmyndighet för SEI.

Starkströmsföreskrifterna har, utifrån den bas som utgjordes av 1904 års föreskrifter, kontinuerligt utvecklats och reviderats i takt med att nya material, ny materiel och nya system utvecklats, erfarenheter vunnits och det internationella samarbetet utvecklats.

Förutom föreskrifter för starkströmsanläggningar har Elsäkerhetsmyndigheten utarbetat ett stort antal föreskrifter, bl. a. angående registrerings- och godkännandeplikt för elektrisk materiel, åtgärder mot radiostörningar, riksprovplatsers certifiering, registrering och typgodkännande av elmateriel samt tillämpningsföreskrifter till elinstallatörsförordningen.
Genom hänvisning till standard i föreskrifterna i föreskrifterna har under senare år behovet av detaljföreskrifter minskat och vikten av ett aktivt samarbete mellan Elsäkerhetsmyndigheten och standardiseringsverksamheten ökat.

Elsäkerhetsbyråns och SEI:s verksamhet har under åren granskats i en mängd utredningar, bland vilka följande bör nämnas:

1. Elkraftsförsörjningen 1954
2. Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet 1963
3. Ellagstiftningsutredningen 1966
4. Eldistributionsutredningen 1968
5. Energikommitén 1970
6. Kommerskollegieutredningen 1971
7. Statskontorets rapport (angående Elektriska byrån Elinspektionen) 1970
8. Installationsbranschutredningen 1974
9. Arbetsmiljöutredningen 1976
10. Stadskontorets översyn (av Elektriska inspektionen) 1977
11. De statliga energimyndigheterna 1980
12. Rapport om Statens Elektriska Inspektion (Torbjörn Rehn) 1983
13. Möjligheter att överföra arbetsuppgifter från Statens energiverk till regional eller lokal nivå 1984
14. Statens Elektriska Inspektion, uppgifter, organisation och resurser 1984
15. Utredningen om kontroll av elektrisk materiel 1986
16. Uppfölning/utveckling av elinspektionens verksamhet 1988

Lokaliseringsutredningen medförde den utlokalisering av Statens Elektriska Inspektion som beskrivits ovan. Installationsutredningen fick till följd att elverkens rätt att meddela entreprenörsrätt upphörde. Arbetsmiljöutredningen medförde att Elektriska Inspektionen upphörde att vara specialinspektion inom yrkesinspektionen. Frånsätt smärre justeringar i arbetsfördelning och arbetssätt har i övrigt utredningarna ej lett till nämnvärda förändringar av elsäkerhetsverksamheten.

Statens Elektriska Inspektion upphörde som självständiga myndigheter den 1 januari 1993 då Elsäkerhetsverket bildades.

(Uppgifter om Statens Elektriska Inspektions historia hämtade ur SOU 1991:94)

Kontroll

Skapad2015-11-30 12:30:08
Senast ändrad2024-04-03 10:00:53