Värmlands Slakteriförening u.p.a.  (1935 – 1973)

Organisation (upphörd)

KategoriFörening. Övriga föreningar
KategoriFörening. Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri
Alternativa namn
Värmlands slaktdjursförsäljningsförening u.p.a.  (1935 – 1938)
HistorikÄLDRE ARKIVHISTORIK:

VÄRMLANDS SLAKTERIFÖRENING U.P.A. 1935-1973
(Värmlands slaktdjursförsäljningsförening u.p.a. 1935-1938)

Värmlands Slakteriförening bildades vid ett sammanträde den 25 maj 1935. Bildandet hade föregåtts av ett omfattande förarbete och det hade även funnits två föregångare till föreningen. Värmlands Andelsslakteriförening m.b.p.a. (1913-1923) och Värmlands Nya Andelsslakteriförening (1923-1933) hade båda ett allt för dåligt medlemsunderlag för att klara de påfrestningar som konkurrensen och kriser som första världskriget och 1930-talets depression innebar. Depressionen med påföljande prisras på jordbruksprodukter ledde fram till att, på initiativ av dåvarande Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, ett landsomfattande arbete för att organisera handeln med slaktdjur inleddes. I Värmland utfördes arbetet av den av Hushållningssällskapets 1933 tillsatta Värmländska Organisationskommittén för slaktdjurshandeln.
Efter att arbetsutskottet presenterat en utredning angående produktion och konsumtion av kött och fläsk inom länet och lagt fram förslag om hur en ny förening borde organiseras beslöts att påbörja teckningsarbetet, något som blev svårare och tog längre tid än man räknat med. När föreningen bildades 1935 hade dock föreningen en medlemskår på inte mindre än 9535 jordbrukare med en tecknad areal av 102 318 ha.
Till föreningens första styrelse valdes agronom Ove Jensen, Trossnäs, ordförande, lantbrukarna Oskar Nilsson, Benneberg, v.ordförande, Harald Halleröd, Millesvik, Pontus Emilsson, Kalhyttan, Victor Hedeås, Ransäter, Axel Åleby, Sunne, Olof Jansson, Brevik och Segol Nilson, Karlanda.
Med tanke på de långa avstånden, de bristfälliga kommunikationerna och de små brukningsenheterna inom länet valde man att bygga upp föreningen som en s.k. treledsorganisation med en avdelning i varje socken som första led, 8 stycken distrikt - senare utökade till 9 - som andra led och föreningssammanträdet - stämman - som tredje led. Ordförandena i distriktsråden utgjorde föreningens styrelse, varigenom lokalt inflytande vid val av styrelse uppnåddes. Organisationsformen kom att skapa en aktiv, välinformerad och solidarisk medlemskår.

1935-1939 Slakterier anskaffas
Det var tänkt att slakten skulle skötas av auktoriserade slaktare ute i bygden men redan under 1935 beslutas istället om inköp av det nedlagda slakteriet i Kil och uppförandet av ett nytt slakteri i Kristinehamn. De första fem åren kom att präglas av slakteriverksamhetens uppbyggnad: 1936 tas slakterierna i Kil och Kristinehamn samt en hyrd slaktstation i Säffle i drift, 1937 slakteriet i Arvika, 1939 tas slakterierna i Råda och Torsby i bruk och verksamheten i Säffle flyttar till ett eget nybyggt slakteri. I slutet av 1939 påbörjas också handeln med smågrisar. Medlemsantalet har ökat kraftigt och är i slutet av 1939 uppe i nära 14 000.

1940-1944 Förädlings- och serviceavdelningar byggs upp
De följande fem åren präglades av ransonering och två missväxtår vilket satte organisationen på prov och kom att visa nyttan av föreningen. Genom lagring hade man exempelvis möjlighet att reglera tillförseln till marknaden för att skydda prisnivån.
Under denna tid fortsatte uppbyggnadsarbetet genom att förädlings- och serviceverksamheten förlades i Kil med avdelningar för styckning, bearbetning av råfett och tarmar, snickeri- och bilverkstad samt en charkuterifabrik med fryshus. Handeln med smågrisar flyttades från Säffle till Kil, med nytt smågrisstall, och på försök anordnades livdjursauktioner. 1943 var medlemsantalet över 20 000. Hösten 1941 anordnades de första s.k. distriktsdagarna där ca 600 deltagare, utsedda av avdelningsmötena, fick möjlighet att ta del av den centrala verksamheten i Kil.

1945-1959 Produktions- och försäljningsfrämjande åtgärder, jordbrukets strukturomvandling
Under dessa år kom fokus på föreningens utveckling att flyttas från produktionsapparaten, där endast de kompletteringar som utvecklingen krävde genomfördes, till andra delar. För att främja animalieproduktionen inom länet genomfördes en del åtgärder: livdjurshandeln utökades, informationsdagar för smågrisuppfödare och medelanslag till en bättre husdjursavel.
Det utökade sortimentet krävde ett större fokus på försäljningen i form av konsultverksamhet, utbildningskurser för föreningens kunder samt varureklam.
1946-1947 gjordes en radikal omläggning av kontorsarbetet då hålkortsmässig bearbetning av större delen av redovisningen genomfördes.
Under början av 1950-talet råder brist på yrkeskunnig arbetskraft och 1951 sluts det första avtalet inom branschen om ackordsarbete, baserat på tidsstudier. 1953 går livsmedelsarbetarna ut i en långvarig strejk med betydande leveransförskjutningar. 1955 tas en ny destruktionsanläggning i drift i Kil och övriga slakteriers gamla anläggningar tas ur bruk. En stadgeändring genomförs som innebär att insatskapitalet beräknas på leveransvärdet istället för arealen.
Strukturomvandlingen inom jordbruket satte under senare hälften av 50-talet sina spår både i medlemsregistret och i fördelningen av slaktdjursleveranserna på olika områden inom länet. I det senare fallet skedde en förskjutning av produktionen från skogsbygderna till jordbruksbygderna. Produktionsförändringarna ledde till att anläggningen i Råda lades ner 1958. Däremot skedde ingen större förändring av den totala slaktdjursproduktionen.
1959 träffades en kollektiv slaktvärdesförsäkring av medlemmarnas djur.

1960-tal Centralisering till Kil
På grund av förändringar i produktionsstrukturen inom bland annat teknik, förädling och distribution beslutades vid föreningsstämman 1961 om en centralisering av verksamheten till Kil. Centralslakteriet i Kil togs i bruk 1965 och verksamheten vid de övriga slakterierna lades ned året därefter. Den ökade efterfrågan på förädlade produkter under 60-talet ledde till en om- och tillbyggnad av charkuterifabriken som var färdig 1967. 1968 flyttade även huvudkontoret från Karlstad till Kil, varefter hela verksamheten var samlad på ett ställe.
Under 60-talet byggdes tillsammans med länets mejeriorganisation, och även Hushållningssällskapet och Lantbruksnämnden, en omfattande produktionsrådgivning upp.
Efter en utredning 1965 om hur den framtida verksamheten inom den svenska slakteriorganisationen skulle bedrivas presenterades ett förslag som innebar att landet delades in i fem regioner där Värmlands Slakteriförening kom att tillhöra den västsvenska regionen. 1967 påbörjades det frivilliga samarbetet mellan Mellersta Hallands Slakteriförening, Skaraborgs Slakteri, Västra Sveriges Slakterier och Värmlands Slakteriförening.
1969 togs beslut om marknadsföring av produkterna under det gemensamma namnet Scan.
1970 trädde två stadgeändringar i kraft, dels gavs passiva medlemmar större möjlighet att begära utträde ur föreningen, dels genomfördes en organisationsförändring från treleds- till tvåledsorganisation. Den nya tvåledsorganisationen innebar att indelningen i avdelningar och distrikt upphörde och att en ny kretsindelning med 26 kretsar genomfördes (se t.ex. årsredovisningen 1970). På kretsmötena valdes ombud till föreningsstämman där val av styrelseledamöter i fortsättningen genomfördes.

1970-1973 Fusionen
Under 1970 startade en utredning rörande samarbete mellan föreningarna i den västsvenska slakteriregionen. Hösten 1971 lades ett förslag fram till regionföreningarnas styrelser om att bilda en organisationsförening, Slakteriföreningen Väst ek. för., vars styrelse skulle fortsätta utredningsarbetet med sikte på förslag om fusion mellan regionföreningarna och den nybildade föreningen till 1972 års föreningsstämmor. Slakteriföreningen Väst ek. för. bildades vid konstituerande stämma i Varberg den 14/10 1971 med Mellersta Hallands Slakteriförening u.p.a., Skaraborgs Slakteri ek. för., Västra Sveriges Slakterier u.p.a. och Värmlands Slakteriförening u.p.a. som medlemmar. Vid kretsmöten och på föreningsstämman 1972 beslutas om sammangående genom en fusion till vad som senare kommer att kallas Scan Väst ek.för. Den 1 januari 1973 övertogs produktionen vid anläggningen i Kil av Scan Väst. Värmlands Slakteriförening avslutade föreningens 38-åriga historia vid den sista föreningsstämman i maj 1973.

Något som har varit utmärkande för föreningens arbete under åren har varit den kontinuitet och stabilitet som funnit i den absoluta ledningstoppen med fyra ordföranden, Ove Jensen, Trossnäs, Oskar Nilsson, Benneberg, Algot Norström, Hynboholm, Sven Nilsson, Ölmskog, och tre affärsledare, Adolf Ahlström (1936-1938), Arne Valentin (1938-1967), Karl-Erik Larsson (1968-1973).

Källor: Årsredovisningarna, särskilt 1959, 1972


Arkivförteckningen är upprättad av Anneli Bihl, Värmlandsarkiv 2008-02-29, med tillägg 2019.
Hänvisningar till orter
Värmlands län (Verksamhetsort)
UnderordnadVärmlands Slakteriförening u.p.a. pensionsstiftels
Se ävenVärmlands Nya Andelsslakteriförening u.p.a. (1935) (Värmlands Slakteriförening u.p.a. köpte Värmlands Nya Andelsslakteriförening u.p.a:s
slakteri i Kil 1935.)
FöregångareVärmländska Organisationskommittén för slaktdjursh (1935)
EfterföljareScan Kil (1973)
ReferenskodSE/ARKIS/72578
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/yUIRE3tmh2HENZSIiY3Ls0
HuvudkällaArkivöversikt
Källår2017