bild
Arkiv

Arbetsgivarorgan inom läder- och skinnindustrin Svenska Skofabrikantföreningen

Arbetsgivarorgan inom läder- och skinnindustrin

Grunddata

ReferenskodSE/RA/730499/02
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/ySjn7qJDweZJW8018W43t3
Omfång
5 Hyllmeter 
71 Volymer 
Datering
1904 – 1991  (Tidsomfång)
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): SF häfte, F-exp/pärm
ArkivinstitutionRiksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Arninge)
Arkivbildare/upphov
Svenska Skofabrikantföreningen (1911)
Kategori: Förening. Fackliga föreningar
 
Skobranschrådet (1945)
 
Skoindustrins Forskningsinstitut (1946)
 
Skofrämjandet och Skoinformation AB (1956)

Innehåll

Inledning (äldre form)SVENSKA SKOFABRIKANTFÖRENINGEN

Svenska Skofabrikantföreningen bildades 1911 då Örebro Skofabrikantförening och andra skofabrikanter uppgick i Svenska Sko- och Nåtlingsfabrikantföreningen. Den föreningen hade bildats redan 1897 för att "bekämpa den aversion som på den tiden fanns mot de s.k. fabriks- skodonen." och för att ta itu med avtalskrav på högre löner och kortare arbetstider från Skoarbetare- förbundet. Örebro Skofabrikantförening hade bildats av liknande orsaker 1907 och ingick samma år i SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen och 1909 gjorde Svenska Sko- och Nåtlingsfabrikantföreningen samma sak.

1911 hade Svenska Skofabrikantföreningen 33 medlemmar med sammanlagt 4835 arbetare. Förutom att man agerade som avtalspart vid förhandlingar ägnade man sig åt att försöka värna om sin kvalité och sin marknad. Ofta förekommer klagomål om att det säljs billiga dåliga skor i senaste modeller på torg och gator och i vissa lågprisbutiker. Modets växlingar vållade också problem. Man ville ha färre modeller och på så sätt kunna göra flera skor i en serie.

Under första världskriget första år 1914 rådde ett visst exportförbud på läder, skor och lädervaror. Detta upphävdes delvis och man kunde exportera till Ryssland när de tyska leverantörerna fallit bort, men bara fram till 1916. Bristen på läder ledde sedan till att arbetare måste avskedas.

Under början av 1920-talet sjönk priserna och lönerna p.g.a. import. Modeväxlingarna och överproduktion vållade ökade problem i slutet av 1920-talet. Det blev depression och 10 procent av skoarbetarna blev arbetslösa.

1930-talen kännetecknas av arbetslöshet och problem med konkurrens av billiga skor med rågummisulor och skor från bl.a. Bata-fabrikerna i Tjeckoslovakien och 1935 bildas Sveriges Skofabrikanters Intressent förening för att begränsa konkurrensen.

Under andra världskriget blev det åter brist på läder och dyrare skor och till slut skoransonering och skor av ersättningsmaterial, men å andra sidan blev armén en stående kund. 1942 kom P-skorna, dvs enhetsprissatta skor som skulle omfatta en viss del av tillverkningen.

Efter kriget startades en Skoyrkesskola i Örebro och Skobranschrådet som skulle informera om modet till berörda parter, men dess verksamhet utmynnar också i olika reklamkampanjer, mässor och modeuppvisningar.

1946 slutade staten att subventionera lädertillverkning vilket ledde till prishöjningar. Samma år startas Skoindustrins Forskningsinstitut (SFI) senare kallat Skoinstiutet som skulle syssla med bl.a fotklimatforskning, passformning, men även olika ackordsättningar och arbetsförenklingar.

När det italienska modet kommer in i bilden vill man avglamourisera utländska skor, vilket kanske inte var så lätt. 1956 startas Skofrämjandet för att göra reklam för skokultur, skovård och fothälsa och Svenska Skofabrikanföreningen väntar sig nog att man ska göra reklam för svenska skor men det blir en besvikelse.

1960-talet inleds med att man firar 50-års jubileum och 1964 flyttar man till Blasieholmen. 1965 tar de besvikna fabrikanterna själva hand om propagandan för svenska skor. Det blir Skoinformation AB som får ta över det ansvaret. Man besväras nu av import från öststaterna.

Under 1970-talet vädjar man om stöd från statsmakterna vilket dock inte kan hindra nedgången för svensk skofabrikation. 1971 läggs Oscaria ned sedan Bata-koncernen inköpt fabriken och detta är ett tydligt tecken på skobranschens tillbakagång. Samma år kom en utredning om Skoindustrins distributionsproblem. Den ger förslag på mer samarbete och samgående och en bättre marknadsanpassning, begränsning av sortimentet till attraktiva områden och större lyhördhet inför marknadens krav.

1972 bildads Läderindustriernas Arbetsgivareförbund, dit arbetsgivarfrågorna från Svenska Garveriidkareföreningen och Svenska Skofabrikantföreningen överflyttas. Skinnindustrins Arbetsgivareförbund, som bildats 1952 och hela tiden varit ett mer renodlat arbetsgivarförbund uppgår också i detta förbund. Anledningen till detta är nog delvis att man på arbetarsidan bildat Beklädnadsarbetarnas förbund som motpart vid avtalsförhandlingar.

1977 ökade Läderindustriernas Arbetsgivareförbund sitt kanslisamarbete med Allmänna gruppen (Agr) inom DESAF, De Samverkande arbetsgivareförbunden. Antalet medlemmar i Läderindustriernas arbetsgivareförbund hade sjunkit från 115 år 1972 till 56 år 1986. Nedgången för skoindustrin avspeglas också i Svenska Skofabrikantföreningens medlemsantal. 1954 hade man 94 medlemmar, 1965 hade det sjunkit till 68 och 10 år senare ända till 25 medlemsföretag, för att 1984 bara ha 19 företag som ingick i föreningen.

Svenska Skofabrikantföreningens arkiv överlämnades 1996 och slutförtecknades 1997. Där inget annat anges förvaras materialet i arkivkartonger. I bland hänvisas till Läderindustriernas Arbetsgivareförbunds arkiv och andra arkiv.

Styrelseberättelser för Svenska Skofabrikantförenigen finns bland de inbundna originalprotokollen serie A 1 a:1-21 (1904-1958) och serie A 1 b:6-7 (1948-1985), samt serie A 1 b:5 (1986-1988). Ytterligare information får man från Lädertidningen och Svensk Skotidning.

Stockholm 24 januari 1997
Kim Wiberg

Kontroll

Skapad1997-02-20 00:00:00
Senast ändrad2018-11-28 13:29:15