Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Vägingenjörens i Jönköpings län arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/VALA/02737
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/evdvyavqQWZTuu1eMvyUeB
ExtraID02737
Omfång
5,5 Hyllmeter 
Datering
1892–1947(Tidsomfång)
ArkivinstitutionRiksarkivet i Vadstena (depå: Slottet)
Arkivbildare/upphov
Vägingenjören i Jönköpings län (1930 – 1943)
Kategori: Statlig myndighet

Innehåll

Inledning (äldre form)Vägingenjörens i Jönköpings län arkiv

År 1841 anförtrodde, "Styrelsen för allmänna vattenbyggnader" även handläggning av ärenden rörande allmänna vägars nybyggnad, omläggning och förbättring, varför styrelsens benämning ändrades till "Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader". Vid verkets uppförande på ordinarie stat ändrades år 1882 benämning till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Ända till slutet av 1800-talet ålåg väghållningen på landet uteslutande ägare och brukare av jord. Man skilde förr mellan dels större stråkvägar - vanligen kallade lands- eller kungsvägar - vilka förde till tingsstäder eller andra betydande samlingsplatser eller förband landskap, härad eller socknar med varandra, dels också vägar till kyrka, kvarn, åker och äng även utfartsvägar från byarna. Den senare gruppen benämndes ofta med ett gemensamt namn byvägar. Bönderna ägde ganska stor frihet att själva bestämma om byvägarna, medan frågan om anläggning eller omläggning av landsväg ankom på häradsrättens prövning. Även uppsikten över väghållningens fullgörande utövades ursprungligen av häradsrätterna. I och med att statsförvaltningen erhöll en fastare organisation, övertog denna tillsynen över anläggning och underhåll av landsvägarna och snart också fördelningen av väghållningsbörda med avseende på dem. Härigenom uppkom i administrativt hänseende en tydligare skillnad mellan landsvägarna och byvägarna. För de förra reserverades termen allmän väg och så småningom utbildades såsom motsats härtill begreppet enskild väg.

Med avseende på de allmänna vägarna på landet fördelades väghållningen i äldre tid vanligen häradsvis mellan bönderna efter byamål - sedermera mantal - och utgjordes i fråga om underhållet uteslutande genom naturaprestationer.
Det ankom enligt 1734 års lag på landshövdingen att avgöra när ny väg skulle anläggas. Häradsrätten hade i överensstämmelse med äldre rätt att bedöma, vilka fastigheter, som skulle tillsläppa jord och hur väghållningen skulle fördelas mellan fastigheterna. Utvecklingen ledde dock snart därhän, att ärendet i hela dess vidd av häradsrätten med dess utlåtande underställdes länsstyrelsen, som därpå meddelades slutgiltigt utslag.

Städerna skulle själva hålla sina vägar. I övrigt gällde om vägar i städerna i tillämpliga delar vad som föreskrivits om vägar på landet.

Reformsträvanden som syftade till en skälig lindring i jordbrukets väghållningsbörda, gjorde sig gällande redan på 1700-talet. Dessa strävanden ledde till ett bredare skatteunderlag genom 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Denna lag avsåg väg på landet, som prövades vara för den allmänna samfärdseln nyttig och nödvändig. Sådan väg benämndes allmän. Genom lag år 1919 kom i de flesta avseenden att med allmän väg likställas ödebygdsväg, varmed avsågs väg, som till avsevärd längd sträckte sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som befanns vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande. Beslutanderätten i vägfrågor tillkom även enligt 1891 års lag länsstyrelserna. Väghållningen ålåg särskilda för ändamålet bildade kommunala samfälligheter, väghållningsdistrikt, i allmänhet omfattande ett härad. Även enligt sistnämnda lag var det till huvudsaklig del jordbruksfastigheterna, som fick bära väghållningsbördan, som skedde in natura, vad underhållet beträffar. Till övriga väghållningskostnader bidrog även andra beskattningsföremål med pengar, som uttogs genom vägskatt och ingick till en för varje distrikt genensam vägkassa under förvaltning av en vägstyrelse.Till underhållet utgick även statsbidrag.

År 1905 genomfördes vissa ändringar i 1891 års lag. Väghållningsskyldigheten utstäcktes till flera beskattningsföremål och det ordinarie statsbidraget höjdes. År 1921 bestämdes, att den verkliga kostnaden skulle läggas till grund för statsbidragets beräkning.

Genom den år 1922 införda och därefter successivt utvidgade och skärpta beskattningen av motortrafiken fick staten medel att väsentligt öka bidraget till väghållningen, som tillfördes teknisk sakkunskap.

För att främja en rationell planläggning och kontroll av vägarbetena skapades genom 1929 års riksdagsbeslut en statlig vägingenjörsorganisation. Dessa vägingenjörer var väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän med tjänstgöring hos länsstyrelserna.

En nyreglering av den allmänna väghållningen kom till stånd genom lagarna år 1934 om allmänna vägar och om vägdistrikt. För väghållningen indelades rikets landsbygd i 170 vägdistrikt av växlande storlek. Vägdistriktets beslutanderätt utövades av vägstämma, som bestod av ombud för de till distriktet hörande kommunerna. Förvaltning och verkställighet tillkom en vägstyrelse, vilkas ledamöter utsågs av länsstyrelsen och vägstämman. Köpingar och municipalsamhällen hänfördes i väghållningshänseende till landsbygden. För städerna var väghållningen en kommunal angelägenhet.

I samband med de nya väglagarnas antagande genomfördes väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omorganisation. Enligt denna lag tillkommer det styrelsen att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet och ledningen av dithörande verksamhet.

Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet aktualiserades genom kommunalskatteberedningens skrivelse till K M:t år 1938 med hemställan om utredning i saken. Med anledning härav tillkallades 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande. I ett år 1941 avgivet betänkande (SOU 1941:12) förordade denna kommitté att staten skulle överta den allmänna väghållningen på landet.

I en till 1942 års riksdag överlämnad proposition förordade K M:t ett förstatligande och uppdrog riktlinjerna för en statlig väghållning. Förslaget åsyftade främst att åt länsstyrelserna bereda ett ökat inflytande på vägfrågornas avgörande. För att länsstyrelserna skulle få tillfälle att göra sitt inflytande gällande skulle landet indelas i distrikt, som helt skulle sammanfalla med länen. Antalet lokalförvaltningar skulle alltså uppgå till 24. Riksdagen tillstyrkte i allt väsentligt förslaget.

År 1943 avgav särskilt tillkallade sakkunniga ett betänkande (SOU 1943:1) med förslag till ny lag om allmänna vägar och ett flertal andra författningar jämte förslag till organisation för den statliga vägförvaltningen.

I Jönköpings län bildades väghållningsdistrikt (senare även vägdistrikt) 1893-1894. Dessa gick även under benämningen "Vägkassor".

Vissa typer av handlingar fanns även för tiden före 1893. (Se Tveta härads vägkommitténs protokoll serien A 3.)

Länet indelades i väghållnings- och vägdistrikt, vilka sammanfaller med häradsgränser. (Se bifogad kartskiss.)

Östra härad, Norra Vedbo, Vista härad, Tveta härad, Mo härad, Östra härad, Södra Vedbo härad, Västbo härad, Västra härad och Visingsö väghållnings- och vägdistrikt.

Utöver väghållnings- och vägdistrikt i länet fanns även vägkonsulenten och fr.o.m. 1930 vägingenjören som en samordnande och övergripande instans med säte på länsstyrelsen.

Vägkonsulentens arkiv i Jönköpings län saknas, utom inkomna skrivelser, vilka finns i vägingenjörens arkiv, serie E 1, och korrespondens, serie F 1:42-43.
Vägingenjören, major R Elvall, kan ha varit även vägkonsulent.

Fr.o.m. 1944 och efter förstatligander övergår väghållnings- och vägdistrikt till vägförvaltningen i Jönköpings län.

Historiken delvis lånad från Väg- och vattenbyggnadsverkets handbok i arkivvård av byråchefen G G Fjellström.

Genom beslut vid 1929 års riksdag, skapades fr.o.m. 1930 en statlig vägingenjörsorganisation.
Organisationen övertog bl.a. de uppgifter (remissinstans rörande vägar m.m.) som ålåg de med utgången av år 1929 upphörda vägkonsulenterna.
Vägingenjörerna var väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän med tjänstgöring hos länsstyrelserna. Deras verksamhet upphörde när väghållningen i landet blev en statlig angelägenhet fr.o.m. 1944.

Ämnesord

Ämnesord, ort
Jönköpings län

Kontroll

Skapad1995-09-18 00:00:00
Senast ändrad2017-03-31 11:24:21