Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Vägförvaltningen i Blekinge län. Vägingenjörens arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/LLA/10852
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/Hnut9hVL4aEjvSvrERfS80
Omfång
13 Hyllmeter 
Datering
1901–1955(Tidsomfång)
1925–1943(Huvudsaklig tid)
VillkorDelvis
VillkorsanmVissa handlingar i arkivet kan omfattas av sekretess. En sekretessprövning ska göras innan handlingarna kan lämnas ut.
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): Arkivförteckning, E. Christiansen
ArkivinstitutionRiksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)
Arkivbildare/upphov
Vägingenjören i Blekinge län (1930 – 1944)
Kategori: Statlig myndighet. Vägförvaltningar 1944- (Vägingenjörer)

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr LLA/10852










Förteckning

över

Vägförvaltningen i Blekinge län

Vägingenjörens arkiv




































Förteckningen upprättad av Ewa
Christiansen 1988.
Inledning (äldre form)Vägförvaltningen i Blekinge län. Vägingenjörens arkiv

HISTORIK

VÄGFÖRVALTNINGEN I BLEKINGE LÄN

Vägar har sedan länge betraktats som en kollektiv nyttighet och det betraktades som ett gemensamt ansvar att bygga och underhålla dem. I praktiken fungerade dock detta dåligt och slutpunkten blev att saten år 1944 övertog ansvaret för vägarna utanför städerna. Innan man nått till detta historiska beslut kan vägväsendets utveckling indelas i tre historiska skeenden nämligen:

- Tiden fram till industrialiseringens början under 1800-talets andra hälft och till den första väglagen 1891.

- Tiden från 1891 och till förstatligandet 1944.

- Tiden från 1944 och framåt.

1840 inrättades efter riksdagsbeslut en myndighet som senare kom att kallas Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, (från 1967 Vägverket) och samtidigt började man ge statsbidrag till nybyggnad av vägar samt ill ombyggnade och förbättringar av det befintliga vägnätet. Landet indleades i fem väg- och vattenbyggnadsdistrikt och för att statsbidrag skulle utgå krävdes medverkan av Väg och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Industrialseringen medförde en ökad belstning och ökade krav på vägnätet och därmed ställdes också frågan på sin spets vem sok skulle betala för vägarna. Bönderna som dittils burit bördorna för detta var nu inte villiga att ensamma fortsätta med detta.

I detta skede kom 1891 års väglag som reglerade skyldigheterna för vägunderhåll.

I lagen stadgades bl. a.:

- Väghållningsskyldigheten utsträcktes från jordbruksfastigheter till att också gälla industrifastigheter.

- Ägare av jordbruksfastighet skulle fortfarande svara för vägunderhållet in natura.


- Det infördes en vägskatt i penningar för de väghållningsskyldiga som inte bidrog till underhållet in natura och
vägskatten inbetalades till en vägkassa förvaltad av den vägstyrelse (statlig).

- Landet indelades i 379 Väghållningsdistrikt bestående av ett härad eller del av härad.

- Ett statligt bidrag på 10% till natura underhållet.

- Statens insyn över vägarna vidgadesgenom länstyrelserna och de nya vägstyrelserna.

Den nya lagen trädde i kraft 1895 men förslag till omfördelning av väghållningsbördan började genast inkomma.

Det grundläggande felet med den nya organisationen torde ha varit att den fortfarande baserades på ett lokalt naturaunderhåll. Vägunderhållet var uppdelat på 350.000 väglotter varav 40.000 hade en längd som understeg 10 meter. Varje väghållare skötte sin lott efter eget huvud vilket gav stora variationer i kvalitén. Ett annat stort problem var att eftersom vägnätet ständigt utbygdes och förändrades krävdes det nya uppmätningar och nya beräkningar av väghållningsskyldigheten. Dessa beslutdrog ut på tiden och i väntan på beslut eftersattes underhållet.

Trots en succesiv ökning av statsbidraget till vägunderhållet (1918 var det uppe i 30%) var problemen så stora att man 1911 tilsatte en vägkommision med uppdrag att föreslå förändringar i väglagen.

Kommisionens förslag gick i korthet ut på att vägdistrikten gjordes större och att landstingen blev huvudmän för vägväsendet med en förtroendevald vägstyrelse och en statligt avlönad vägdirektör till varje landsting. Dessutom tillkom ett tiotal vägmästare per landsting för direkt tillsyn och kontroll. Socknarna skulle utgöra arbetsområden.

1921 kom ett beslut där natura underhållet helt slopades och ersattes medinbetalninar till en vägkassa med vars medel man anställde yrkeskunnig personal för vägarbeten.

Under 1920-talet infördes skatter på bilar, drivmedel mm vilket skapade medel som staten kunde använda för vägnätetsutbyggnad och underhåll. Detta ledde till att i början av 1930-talet var vägunderhållet till ca 75% statsfinansierat. Detta ledde till ökade krav på statlig insyn. Från 1930 fick Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ett vidgat inflytande på det lokal vägväsendetdå en statlig vägingenjör tillsattes i varje län samt för hela riket tre väginspektörer. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hade inte bara till uppgiftatt utfärda tekninska anvisningar utan granskade även väghållningsdistriktens planering och räkenskaper. En ny väglag antogs 1934 där ovanstående utveckling lagfästes. En allmän bakgrund till dess reformer var naturligtvis de nya och större krav som den ständigt ökande bilismen ställde på vägnätet. 1929 hade antalet vägdistrikt minskats från 376 btill 172 för att skapa rationellare enheter.

Svårigheterna att fördela kostnaderna jämt mellan kommunerna ledde emellertid till att kommunalskatteberedningen 1938 begärde att ett statligt övertagande av vägväsendet skulle utredas.

Skälen till förstatligandet var bl. a.:
- Staten stod de facto redan för merparten av kostnaderna.

- Genom bilismen hade vägarna blivit en nationell fråga och inte längre en lokal.

- Skiftande vägkvalitet och ojämn utbyggnadstakt.

- Stor byråkrati på grund av de många instanserna.

- Statligt huvudmannaskap skulle ge stordriftsfördelar

- Vägarbeten skulle kunna användas för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

- Försvarets behov av central planering.

Trots visst motstånd i riksdagen fattades beslut om ett förstaligande 1943 som började gälla 1944.

För Blekinge läns vidkommande kom denna ovan skisserade utveckling att leda till följande organisation över tiden:

Östra härads väghållningsdistrikt 1907-1937 (Karlskrona)
Östra härads vägdistrikt 1937-1944 (Karlskrona)

Medelstads härads väghållningsdistrikt 1897-1936 (Ronneby)
Medelstads härads vägdistrikt 1936-1943 (Ronneby)

Bräkne-Hoby väghållningsdistrikt 1894-1936
Öljehults väghållningsdistrikt 1920-1936
Åryds väghållningsdistrikt 1908-1936
Hällaryds väghållningsdistrikt 1930-1936
Asarums väghållningsdistrikt 1907-1936
Ringamålas väghållningsdistrikt 1907-1936

Av dessa bildades 1936 Bräkne-Hobys vägdistrikt vilket ägde bestånd till 1944.

Mörrums och Elleholms väghållningsdistrikt 1895-1936
Jämshögs väghållningsdistrikt 1893-1936
Kyrkhults väghållningsdistrikt 1893-1936
Gammaltorps väghållningsdistrikt 1914-1936
Mjällbys väghållningsdistrikt 1906-1936

Av dess bildades 1936 listers vägdistrikt vilket ägde bestånd till 1944.

LITTERATUR

Gustafsson Bo: "Hur vägarna blev kollektiv nyttighet" i Över gränser, festskrift till Birgitta Odén Lund 1987

Tillgänglighet

SekretessDelvis

Kontroll

Senast ändrad2013-12-20 11:34:33