Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Tullanstalten i Stockholm (1821-1922)

Tullanstalten i Stockholm

Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0093/02
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/uNbLVTXZwKU93eFaG5N1y7
Omfång
56,2 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Liljeholmskajen)

Innehåll

Syfte & innehållHandlingarna i arkivet har sin tyngdpunkt i perioden 1821-1922 och rör huvudsakligen: utgående och inkommande skrivelser, liggare och matriklar samt i viss mån även räkenskaper, ämnesordnade handlingar samt statistik saknas helt (se vidare förteckningen). Handlingar från tiden 1680-1820 (samt vissa spridda serier s.s. en mängd vaktböcker vilka sträcker sig till 1949), hörande till samma arkivbildare har överlämnats till Stockholms Stadsarkiv 1970-1973.
ArkivhistorikFörsta gången man talar om tullväsen i egentlig mening i Sverige, är kring sekelskiftet 1200-talet men då var den administrativa delen bara i sin linda och var så fram till ca. 1630-talet. Vid denna tid då Gustav II Adolf nyligen avlidit och rikskansler Axel Oxenstierna övertagit den politiska ledningen, reorganiserades också tullväsendet. Detta var år 1636, och reformen var så omfattande att man med rätta kan beteckna den som en "grundplåt" till det svenska tullväsendet så som det framstår än i denna dag. För det första ordnades stommen till en central tullstyrelse genom inrättandet av den Generaltullförvaltare, för det andra kungjordes en handelsordning som begränsade utländska varor till speciella stapelstäder (förutom Stockholm bl.a. Nyköping, Norrköping, Västervik) samt för det tredje introducerades en speciell typ av tull i skärgården, som erlades vid vissa inloppstationer (te.x. Dalarö, Sandhamn, Furusund m.fl.)

Den viktigaste uppgiften för tullen har varit att få in och att till Kronan erlägga tullinkomster, och att i detta hänseende hålla ett vakande öga på sjöfarten. Vid sidan av olika inhemska tulluppgifter hade Sverige på 1600-talet framförallt två tullformer för internationell handel; Stora Sjötullen (den mest betydande) d.v.s. upptagandet av tull på varor till och från Sverige samt (Lilla Tullen samorganiserad med) Gränstullen som krävde tullavgifter på varor över landgränserna.

Mellan 1636 års omorganisation och år 1726 alternerade Kammarkollegiet och Kommerskollegiet om att sköta den administrativa delen av tullen. Dock kom många skärmytslingar att leda till att tullförvaltningen fram till 1825 sköttes av Generaltullarrendesocieteter eller Generaltulldirektioner beroende på om tullen var så att säga utarrenderad (el. förpaktad) vilket var den vanligaste metoden att uppta statsinkomster under 1600 och 1700-talet eller direkt administrerad via Kronan. Den som hade ansvar för denna direktion var Generaltullförvaltaren, den förste var Mårten Augustinsson Leijonsköld som senare blev direktor i Kommerskollegiet.

Sedan 1636 års reorganisering har tre personalkategorier funnits inom tullverket d.v.s. tulltaxerings- , bevaknings- och kameralpersonal. Vid denna tid cirka 1640 fanns följande kontor i Stockholm; Tullkontoret (för in- och utgående varor), Packhuset (besiktigande av varor), Bevakningsavdelningen (ansvar för att tullsystemet skulle efterlevas enligt 1636 års författning), Järnvågen (förtullning av exportvaror). Under nästkommande århundrade tillkom och omorganiserades några delar: Inkommande Sjötull- och Utgående Sjötullkammare (under 1800-talet sammanslagna till Sjötullkammaren), Tulluppbörds- och Kassörskontoret, Inkommande Skeppsbron och Utgående Skeppsbron, Nederlagsinspektionen, Konfiskationsmagasinet med fler.

Under början av 1800-talet förbjöds den ovan nämnda förpaktningen av statens (tull-)inkomster och missnöjet med hur tullverket sköttes ledde till att Kungliga Generaltullstyrelsen inrättades och 1825 började sin verksamhet. En generaltulldirektör hade rätt att ensam bestämma och var ansvarig inför KM:T, för att tullförfattningarna genomfördes med mera. Generaltullstyrelsen var med andra ord en central chefsmyndighet med allmän uppsikt över landets lokala tullinrättningar.
Lokalförvaltningen var indelad i ett antal tullkammardistrikt som omfattade stapelstaden med inloppstationer och även andra bevakningsplatser. Personalen som skötte bevakningen, vid tullkamrarna och inloppstationerna, var uppsyningsmän, vaktmästare och strandridare. Det gällde för dessa att, utöver sitt vanliga arbete, även se till att tullintäkterna inte hamnade i tulltjänstemännens egna fickor.

Mellan 1875 och 1905 fördubblades personalen, ett nytt tullplatsbegrepp infördes 1876; tullstationer. De fyra tullkammarstäderna Östersund, Lund, Falun och Borås blev jämställda med stapelstäderna, så även tullkamrarna i Mon, Charlottenberg och Storlien (med järnvägstrafik) samt senare Riksgränsen.

En ny stat antogs 1905, vilket bland annat kom att innebära följande: Tullkamrarna expedierade i allmänhet alla de ärenden som hörde till tullverkets förvaltning och ägde oinskränkt förtullningsrätt. Tullinspektionerna, tullstationerna och tullexpeditionerna, vilka samtliga var belägna vid rikets kust, fick däremot endast förrätta sådana tullgöromål som hörde samman med klarering av fartyg, lossning och tullbehandling av varor som med fartyg inkom från utlandet (vars hela last var tullfri) samt ilastning av gods i fartyg. Gränsinspektionerna och gränsstationerna, som var förlagda i gränstrakterna mot Norge hade däremot oinskränkt förtullningsrätt.

Förutom tullkammare fanns i Stockholm ytterligare fem avdelningar; nämligen Uppbördskontor (1859-1922), Konfiskations och Kassörskontor (1859-1922), Packhusinspektion (1600-talet -1922), Nederlags(inspektion)kontor (1600-talet - 1922) och Tullbevakningsinspektion (1870-1944). Samtliga dessa avdelningar lydde direkt under Generaltullstyrelsen.

Generaltullstyrelsens ställning och funktion har från dess tillkomst 1825 till idag inte genomgått några större förändringar. Detta har i sin tur att göra med att tullverkets huvuduppgift alltid varit densamma, det vill säga att uppta och redovisa tullarna eller tullbevillningen samt andra införselavgifter och skatter, och i samband härmed utöva en omfattande kontroll över trafiken.

Vid 1800-talets slut ökade arbetsbördan för de tullanställda på grund av industrialismens framväxt och till följd därav utrikeshandelns otroliga uppsving. 1907 inrättades en tullbehandlings- och upplysningsbyrå till följd av det ökade kravet från importörerna beträffande förhandsupplysning angående tullbehandlingen. Krav på högra utbildning för tulltjänstemän, knutna till den ovan nämnda byrån, resulterade i att tullverkets undervisningsanstalt grundades år 1911 (de första utexaminerade e.o. kammarskrivare gick ut 1912). Att detta krav på god varukännedom samt kemikunskaper inte saknade grund förstår man vid en genomgång av de i arkivet förvarade handlingarna (serie signum B 1a bland annat). Där finns flera tyg- och pappersprover som kräver specialkunskap för att utröna vissa varors beskaffenhet det vill säga arsenikhalt, garnsorters finhetsgrad med mera.

År 1912 begärde Magnus Bengtsson (socialdemokratisk ledamot och tullvaktmästare) att en kommitté skulle tillsättas med uppgift att utreda den så kallade överkvalificeringsfrågan. Detta innebar, vid omorganisationen 1923, att flera uppgifter som utfördes av kammarskrivare, men som ansågs vara av enklare art, överfördes till personal med lägre utbildning (oftast kvinnor). Förutom detta märks två nyheter nämligen tjänsten som kustbevakningsinspektör (hade till uppgift att ge råd och upplysning till kustbevakningen i bland annat tekniska frågor) samt tillkomsten av ett huvudlaboratorium (Packhusinspektionen hade ett eget laboratorium, se förteckningen).

Kontroll

Om postens upprättandeArkivförteckningen har haft 1944 års förteckningsplan som mall. Dock har vissa förändringar gjorts.

Arkivet Tullanstalten i Stockholm 1821-1922 förtecknades under våren 1995 av Karin Borgkvist.
2001 har arkivförteckningen kompletterats och bearbetats på Tullverkets ekonomi- och personalenhet i Mälardalsregionen av Kia Blomberg, arkivarie.
Skapad2017-11-24 16:18:03
Senast ändrad2022-11-18 13:18:12