Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

HENDERSON, MARGARETA & OHLSSON, GUNVOR (RÄLLA, ÖLAND)


Grunddata

ReferenskodSE/SEI/SEI_2782-1
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/udztjUna32FGk2Z4vBNci2
ExtraIDSEI_2782-1
Omfång
0 Hyllmeter 
2 Volymer 
Datering
1890–1965(Tidsomfång)
ArkivinstitutionSvenska Emigrantinstitutet
Arkivbildare/upphov
HENDERSON, MARGARETA OCH OHLSSON, GUNVOR (RÄLLA, ÖLAND)
Kategori: Person (släkt). Ospecificerad

Innehåll

ArkivhistorikEn märklig brevsamling länkar samman Öland med guldgrävandets Australien. Prästsonen Karl Johan Svensson, född i Persnäs 1885 och död i Western Australia 1961, har skrivit breven till brodern och kyrkoherden i Runsten Johan Oskar Svensson (1867-1963). Det första av de 65 bevarade breven skickades den 15 juni 1903 från hamnstaden Cadiz i Spanien och det sista var daterat Murrin, Western Australia den 17 september 1961. Sannolikt postades betydligt fler brev hem till Öland, vilket en nästan tjugoårig lucka i samlingen låter oss ana. Adressaten, kyrkoherden, tycks ha varit en lika flitig brevskrivare som brodern, men inga av J. O. Svenssons svarsepistlar har påträffats. Sannolikt förkom de på ett främmande språk skrivna breven efter Karls död 1961.
Brevskrivandet var en betydelsefull syssla för Karl som därmed skapade familjegemenskapen han så innerligt saknade. Breven skrevs med stor omsorg och en utförlighet som mestadels tog 4-5 sidor i anspråk. Sällan förflöt mer än någon månad mellan epistlarna och Karl brevväxlade dessutom med andra syskon och släktingar i Sverige och USA, brev som veterligen gått förlorade. Om vi håller oss till syskonskaran finner vi att brödernas far komministern/kyrkoherden Karl Petter Svensson från Madesjö i sina två äktenskap fick 11 barn, av vilka flera utvandrade till USA. Fadern avled 1905 i Böda.
I första bevarade brevet, det från den tyska barken Olga i Cadiz hamn, möter vi en knappt 18-årig jungman som genomlidit en sju veckors stormig seglats från Trieste. Snart skall man fortsätta till Montevideo med salt i lasten. Gossen siktar på navigationsskola efter återkomsten till Sverige. Nu ber han den 18 år äldre brodern skicka Allers Familjejournal eller annan lektyr att fylla dödtiden med.
I nästa brev knappt en månad senare tackar Karl för trycksakerna, ”bra att ha när vi seglar i passaden”, och berättar att den hägrande styrmansexamen måste skjutas upp ”ty jag är mönstrad för två år”. Å andra sidan behövs praktiktid och den uppgår i skrivande stund till nästan 18 månader jämte de 700 mark han har till godo - ”jag vill segla ihop mina pengar till skolan”. Det blir en period av långseglingar och i januari 1904 har man angjort Port Pirie vid Spencer Bay i Sydaustralien. Härifrån ställs kosan med vete i lastrummet till Port Elisabeth i Sydafrika. Port Pirie liksom Port of Spain på Trinidad i Västindien angörs och Karl konstaterar att den uppskjutna styrmansutbildningen måste vänta, han är ju knappt 19 år gammal.
Australien lockar och Karl går i land för att pröva på ett helt annat liv än sjömannens. I brevet 1906-05-28 från Sydney berättar han om arbetet på ett sågverk, men han har blivit ovän med ägaren och därefter vandrat ett par hundra miles in i New South Wales, dock utan att hitta arbete mitt i den förlamande vintern med allt slask. Men efter tre veckor utan jobb mönstrar han i Sydney på en yacht - som kapten, dock inte så storartat som det låter, ”ty jag är den ende ombord”. Adressen är nu Karl J. Svensson, Sailor’s Institute, Georg St., Sydney, N.S.W.
En långsegling fick den vagabonderande ölänningen göra och den gick till Auckland i Nya Zeeland och tillbaka till Sydney. Någon mer segling blev det inte och sjökaptenen ömsade kläder till blåställ för fem månaders slit på en sockerfabrik. Det blev att i svår hetta stå dubbelvikt över sockerrören. Många arbetskamrater gav upp efter en vecka ”men jag höll ut till mitten av december” (1907-02-20). Då hade Karl läst om guldfynden i Tornagulla i staten Victoria som åter svärmade av lyckosökare. Nu tog 21-åringen båten till Melbourne, varifrån han fortsatte med järnväg till Bendingo och slutligen medelst apostlahästarna till guldfältet där ”jag grävde ett hål på 10 fot, men fann inget, gav upp, men en annan grävare fann en nugget värd 1 000 kronor”. Denna försmädlighet till trots prisar Karl det fria guldgrävarlivet och sätter därmed temat för ett brevskrivande som måste ha gjort mottagaren, kyrkoherden i Runsten, till Ölands och Sveriges i guldgrävning mest beläste präst.
Enligt brevet 1931-05-29 befinner sig Charlie Swanson, som de flesta nu kallade honom, i samhället Leonora, ungefär en dagsresa nordväst om den berömda guldgrävarstaden Kalgoorlie i Western Australia. Den nu fullfjädrade guldgrävaren har alltså hamnat i trakter där en av tidernas största guldrusher utspelat sig och där guldletning fortfarande var aktuell, men numera med närmast industriella metoder fjärran den småskalighet Karl och många andra enmansföretagare stod för. Öländske Karl hade dock alltså inte övergett vaskpannan, även om också han arbetade med maskiner och lät den upphackade stenen från en guldåder (reef) köras in till en kross (battery) inför den kemiska slutbearbetningen. I brevet får den i guldsökandets procedurer alltmer upplyste Johan Oskar veta att Karl funnit ”ett guldbärande reef så får nu sätta i och arbeta det och kanske kommer det att bli rikt nog och ge förtjänst”, vilket behövs då världsdepressionen spritt sig också till Australien.
I nästa brev daterat Diorite 1932-11-12, där Karl letat guld i ett halvår och äntligen hittat litet under sista veckan, konstateras att han nu har 25 års erfarenhet. Mellan raderna anar man att de stora framgångarna uteblivit men att fynden varit tillräckliga för ett hyggligt liv utan utsvävningar och någon gång stora nog för att sporra till nya inmutningar. Just nu mitt i depressionen finns här knappt några oldtimers, men det ”svärmar av så kallade ’experter och prospectors’ så det har nästan blivit omöjligt att få stenen krossad i statens batterier. Men något som i dessa onda tider krossas är arbetare och vanligt folk som kapitalisterna försöker få ned till samma nivå som ’negrerna eller Chinamennen’”.
I ett annat brev (1932-09-04) berättar Karl litet mer om sina arbetsmetoder. Den ur en guldåder brutna stenen lastas på en motorvagn och körs sedan till batteriet (stenkrossen), ett arbete som denna gång tog honom 14 dagar. Krossandet av 13 ton sten resulterade i guld för ca 1 800 kronor, men gruvan The Wonder som naturligtvis Karl inte ägde, gav på sin tid guld för 1,5 miljoner kronor från 200 ton sten. Allt detta kan ha föregåtts av loaming där jorden besprutas eller ”tvättas” tills guldet kommer i dagen.
I breven från den medelålders guldgrävaren - Karl närmar sig 50 år - möter vi en av det hårda guldgrävarlivet luttrad man som med obrutna kroppskrafter och nyfiket sinne från civilisationens yttersta utkanter lever med i tiden och sällan känner av ensamhetens kalla hand. Alltid finns någon mate som dras till den sympatiske svensken och så har han ju brevskrivandet och svarsbreven som får släktingarna därhemma och särskilt den trofaste brodern Johan Oskar att nästan dyka upp mitt i ödemarken, som om de satt mitt emot honom vid bordet med ansiktena strålande av återseendets glädje. Man föreställer sig att dröm och verklighet flöt samman ibland under den ensammes stunder vid nattlampan.
Den 20 juli 1962 skickades en skrivelse från utrikesdepartementet i Stockholm till kontraktsprosten Johan Oskar Svensson, Kungsgatan 8, Borgholm. Det var en kopia av vicekonsuln i Sydneys en månad tidigare avfattade skrivelse till utrikesministern. I ämbetsmannamässigt lakonisk stil meddelas att ”en person vid namn Karl Swanson, som torde vara identisk med Charles Swenson, avlidit i Murrin via Leonora, Västaustralien, den 21 november 1961 i en ålder av 76 år. Dödsorsaken angives vara lunginflammation och den avlidne har begravts på kyrkogården i Leonora. Public Trustee har hand om kvarlåtenskapen, vars nettobehållning beräknas uppgå till 100 australiska pund”. Så lyder epilogen till ett levnadsöde som trotsar förgängelsen genom en av Ölands vackraste brevsamlingar.
Ulf Beijbom, 2021-05-20, Emigranten 2021-2.
Samlingen är sannolikt inte komplett. Med så flitig upphovsman som Karl Johan Svensson blir lakunen mellan 1912 och 1931 svårförklarlig. Med hänsyn till omfattning, innehåll, språkbehandling och vacker handstil måste brevsamlingen tillskrivas ett högt historiskt värde. Vad gäller brevsamlingar om utvandrare och guldgrävare i Australien överträffas den endast av Svenska Emigrantinstitutets J.F. Billmanson-samling. Se vidare "Australienfararna" (1983).
Ulf Beijbom, vid arbetet med samlingen, 2022-02-04.

Kontroll

Skapad2022-05-03 09:12:09
Senast ändrad2022-05-03 09:12:09