bild
Arkiv

Fransk-Lutherska församlingens kyrkoarkiv


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0109
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/oAwmaF51mKgbSULLDpcxw2
ExtraID0109
Omfång
0,3 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Liljeholmskajen)
Arkivbildare/upphov
Fransk-Lutherska församlingen (1687 – 1791)
Kategori: Statlig myndighet

Innehåll

Inledning (äldre form)P.M.
Angående fransk-lutherska församlingen och dess arkiv

Fransk-lutherska församlingen i Stockholm inrättades på kunglig befallning 1687. I kungliga brevet till överståthållaren den 3 maj s.å., församlingens fundationsdokument, anmärktes, att när ”de härvarande invånarne av den fransöska nationen” överbevisades om att ha bevisat ”dem papistiske och kalvinistiske gudstjänsten” sökte de ursäkta sig med att voro tvungna att göra detta för sin ”tros styrkio och samvetslisa - - - emedan de eljes varken förstå tyska ellersvenska, ej heller hava någon fransösk luthersk präst, vars predikningar de bevista kunde och hos vilken de deras barn finge undervisa låta”. Överståthållaren anmodades därför att anskaffa ”en väl kvalificerad och lärd luthersk präst, som predikar färdigt fransöska”. Denne skulle avlönas av stadens kassa och dessutom njuta bidrag av församlingen och ersättning för sin under visning. 1) Församlingens tillkomst var sålunda ett led i Karl XI:s religionspolitik att förebygga katolsk och reformert religionsutövning bland de främmande befolkningselementen i Stockholm och att begränsa dessa lärors vidare spridning genom kontroll över att barnen uppfostrades i den evangelisk-lutherska tron.

Den nyinrättade församlingens förste predikant, snart med titeln pastor, blev en svensk magister, Nicolaus Bergius, slutligen (1702) generalsuperintendent över Livland. 2) Den 24 november 1687 kunde överståthållaren prästmannen nästkommande söndag ämnade hålla sin första predikan i den därtill utsedda salen i ”sal. Fältherrens hus” d.v.s. Wrangelska palatset på Riddarholmen Motsvarande kungörelser skulle magistraten därefter utfärda var helg- och söndag. 3)

Bergius var en i hög grad nitisk man men synes varit klen som predikant och visade en hänsynslöshet även mot de reformerta, som förskaffade honom varning från stadskonsistoriet. 4) Gudstjänsten var fåtaligt besökt. Bergius uppgav själv 1690, att hans uppgift mera hade blivit ”att förnöja de av våre som språket älska än de andre som man ämnade uppbygga”. De senare kommo ej dit ”undantagades några få katoliske, de dock varannan söndag sina förbudne orter säjas besöka”. 5) Han synes emellertid trots sin bristande framgång och smidighet i hög grad ha åtnjutit konungens bevågenhet. 6) På hans initiativ och med konungens medverkan inrättades 1694 en fransk skola med uppgift att i den evangeliska läran uppfostra barn, vilkas föräldrar voro av främmande religion. Även den nye skolmästaren Samuel Enander, uppfördes å stadens stat. 7) Detsamma gällde en kaplan, konvertiten magister Joseph La Roque, som 1696 förordnades att biträda Bergius i predikande 8), samt en underskolmästare Paul Boman, som senast från 1698 hade biträtt den till rektor upphöjde Enander. 9) Redan 1688 hade K.M:t beviljat lön å stadens stat åt församlingens klockare Anders Bertram. 10) Då Wrangelska palatset efter slottsbranden 1697 togs i anspråk av den kungliga familjen tillhandahöll staden enligt kungligt resolution även hyresfritt rum åt församlingens och franska skolans tjänstemän liksom skollokal åt barnen i ett stadens hus vid rådstugan. 11) Bergius utverkade även ett kungl. Brev 17 september 1698, som anslog 400 dr samt av stadens medel till underhåll åt fattiga konvertiter. 12) Själv kunde han i april 1695 trots stadskonsistorii motstånd taga säte och stämma i konsistoriet i angelägenheter, som rörde hans församling. Dock bestämde konsistoriet, att han där skulle intagna understa rummet. 13)

Den organisation församlingen erhållit under Bergius förblev i stort sett orubbad så längde den fortlevde. Dess verksamhet i den lutherska ortodoxiens och i omvändelsenitets tjänst tillhör emellertid i stort sett tiden före 1741, då de reformerta erhållo lagstadgad religionsfrihet. Under församlingens första år (1687-88) utgjordes rentav det övervägande antalet konvertiter av reformerta. Under tiden 1688-1700 övergingo sammanlagt 15 reformerta och 25 katoliker till den lutherska läran. Efter denna tid dominera katolikerna i ännu högre grad, även om reformerta ännu förekomma så sent som 1740. Efter 1741 vann församlingen i själva verket inga proselyter. En enstaka konvertit 1784 är det enda undantaget. Av sammanlagt 98 kyrkobokförda konvertiter utgjordes 28 av förutvarande reformerta, 70 av katoliker. 14)

Församlingens ekonomi var alltid svag. Ordningen bland räkenskaperna och i ministerialböckerna var ej heller alltid den bästa. Mycket upplysande är en inspektion den 17 mars 1724. För att överse församlingens skrud och försöka förbättra dess förfallna hushållning sammanträdde då på begäran av församlingens vice pastor Lars Arnell justitieborgmästaren Jacob Bunge, rådmannen Joel Brehmer, kyrkoherden vid Nikolai tillika stadskonsistorii preses, Sven Cameen samt kyrkoherden i Jakobs församling Nicolaus Sternel, tidigare kyrkoherde i fransk-lutherska församlingen. Närvarande voro även revisorn vid justitiekollegiets kyrkokontor Lars Eek samt från fransk-lutherska församlingen utom Arnell kyrkoherden Petrus Holmer och skolrektorn Anders Flinck. Först nu inlämnade kyrkoherde Sternel kyrkoräkningarna från kyrkoherde Bergius och sin egen tid, eller från nyåret 1701 till 1 maj 1715, tillika med den dåvarande klockarens förteckningar på varje års håvpengar. Fr.o.m. maj 1715 t.o.m. 1718 funnos inga uppgifter om inkomster och utgifter. Kyrkoherde Holmer berättade, att för de åren hade den numera avlidne klockaren Henrik Sundberg haft hand om uppbörd och utgift. Därom skulle närmare efterfrågas hos dennes änka. Holmer själv inlämnade räkenskaper för 1719-21 men som de funnos ofullkomliga och felaktiga i summeringen lämnades de tillbaka. Holmer fick en allvarsam påminnelse att skyndsamt omskrivna dem samt komplettera dem med 1722 och första halvåret 1723. Från juli s.å. hade Arnell enligt stadskonsistorii förordnande haft församlingens medel om händer och uppvisade däröver räkning till dags dato. Arnell erinrade om att det hädanefter vore nödigt för församlingen att ha kyrkoföreståndare, som tillsammans med honom kunde bevaka dess angelägenheter. Han hade därtill övertalat direktören vid auktionskammaren Daniel Caméen och handelsmannen Carlos Grill. Detta approberades av de andra. Kyrkoherde Sternel klagade över att under Holmers tid hade inga anteckningar om döpta, vigda eller begravna införts i den särskilda kyrkoboken. Holmer svarade, att han inte hade någon viss bok därtill utan hade endast annoterat sådant för sig själv. Han befalldes, att ofördröjligen inskriva sådana annotationer i den därtill bestämda boken. Detta befanns magister Arnell ha noga iakttagit från den tid han fick disposition av medlen. 15)

Såsom redan nämnts upplätos efter slottsbranden 1697 lokaler åt församlingen i ett av stadens hus vid östra ändan av Storkyrkogården. Då börsen uppfördes, nedrevos emellertid samtliga hus i hela rådstugukvarteret vid kyrkogården och Stortorget. År 1767 inreddes därför en kyrksal åt församlingen i andra våningen av det kort förut påbyggda s.k. Poluska. huset vid Myntgatan-Myntgränden. Där kvarstannade församlingen ända till sin upplösning 1791. 16)

Upplysningsidéernas, neologiens och fritänkeriets framträngande ledde till att ej blott reformert utan även katolsk gudstjänst faktisk tolererades i Stockholm från mitten av 1700-talet, blott den icke skedde under uppseendeväckande yttre former. 17) Genom riksdagens beslut 1779 och kungl. Kungörelsen om religionsfriheten 24 januari 1781 reglerades de främmande trosbekännarnas ställning rättsligt. 18) Fransk-lutherska församlingen hade därmed icke längre någon egentlig uppgift att fylla.

Församlingenförde under sina sista år en tynande tillvaro. 1783 omtalades i konsistoriet att rektorsbefattningen i flera år hade varit vakant. 19) Församlingens siste kyrkoherde, magister Georg Gerdin, som erhöll kungl. Fullmakt på tjänsten den 7 september 1784, bestridde även de lediga komministers- och rektorssysslorna. 20) Den 14 mars 1786 – sannolikt i samband med arbetet på en ny lönestat för stadens tjänstemän – gjorde överståthållar Carl Sparre en hemställan hos K. M:t om fransk-lutherska klericistatens indragande, Däri anförde han, att staden länge med stor kostnad hade underhållit en fransk-luthersk kyrka med dess betjäning, bestående av pastor, kaplan, rektor och klockare ”och det nu till slut för alldeles ingen församling, då nu vid gudstjänsten var helgdag oftast ingen och sälla 6 eller 8 åhörare sig där infinna”. De av Karl XI till fattiga konvertiters underhåll anslagna 400 dr smt eller 66 rdr 32 sk. Stodo ännu kvar på stadens stat och åtnjöts till större delen av ”några gamla uslingar”. Sparre framhöll också, ”huru med förändrade tankesätt och omständigheter i Europa samt med en nästan allmänt numera antagen toleransprincip ändamålet för en fransk-luthersk kyrka och kyrkobetjäning här i staden alldeles försvunnit”. Under hans snart tretton tjänsteår i Stockholm hade det ej funnits någon fransk-luthersk kristen, som icke fullt förstod och talade svenska, ”ja, den lilla församlingen, om den så må kallas, är så alldeles förändrad, att i brist på dem som förstått franska språket, har kommunionen i flera år måst hållas på svenska”. 21) Sparres framstöt ledde dock ej till resultat. Han återkom emellertid den 10 november 1790, denna gång med bättre framgång. Initiativet utgick då från magistraten, som behövde nya lokaler för auktionsverket i stället för de ytterst miserabla i stadens hus vid Tyska brunn. Magistraten och auktionsverkets direktörer hade föreslagit kyrkoherde Gerdin, att de skulle hyra gudstjänstlokal för församlingen och boningsrum åt honom på annat ställe i staden mot att auktionsverket erhöll rummen i Poluska huset. Då detta emellertid skulle medföra dryga kostnader för staden, hoppades Sparre, att K. M:t i stället skulle indraga församlingen och befordra Gerdin till annan tjänst. Staden åtog sig däremot att behålla klockaren vid hans dåvarande lön och pension. 22) I enlighet härmed beslöt K. M:t den 12 november, att Poluska huset fr.o.m. 1 april 1791 skulle inrymmas åt auktionsverket och att de av församlingens tjänstemän, som bodde där skulle bli försedda med andra lägenheter, till de avgingo. Gudstjänsten i fransk-lutherska kyrkan komme att upphöra med den 1 april 1791 samt lönerna indragas med de nuvarande tjänstemännens avgång. 23) Enligt avtal mellan magistraten och kyrkoherde Gerdin skulle staden årligen betala denne 466 rdr 32 sk., till dess han fick befordran. 24) Efter anmälan av överståthållaren att auktionskammaren var beredd att genast inflytta i Poluska huset, så snart fransk-lutherska gudstjänsten kunde upphöra, uppdrog K. M:t åt biskop Wallquist att underrätta konsistorium om att gudstjänsten omedelbart skulle upphöra. 25) Beslutet anmäldes i konsistoriet den 17 maj 1791 av dess preses, doktor Johan Gustaf Flodin. 26)

Någon tid efter fransk-lutherska församlingens upphörande överlämnade kyrkoherde Gerdin församlingens inventarier och arkiv till stadskamreraren Carl Gustaf Wankif. De nedlades 28 juni 1791 i en handelskollegii järnkista ”att tillsvidare förvaras”. 27) En inventarieförteckning från samma dag underskriven av Wankif, är bevarad bland stadskonsistorii acta 1791. 28) Ett tillägg med nyare stil visar att Gerdin då ännu haft kvar en del av arkivets lösa handlingar men senare lämnat dem till kollegiet ”uti ett skrin med förseglad nyckel”. Kyrkoinventarierna, bl.a. församlingens predikstol, kyrksilver, kyrkoskrud, en förgylld dopskål och tjugo böcker skingrades åt olika håll, då stadskamrer Johan Henrik Reinholdson 30 januari 1812 lät försälja dem å offentlig stadsauktion. Sammanlagt inbragte de 185 rdr 3 sk. 4rst., vilket belopp för stadens räkning insattes i banken och bokfördes i stadens räkenskaper. 29) Om arkivalier medföljt de försålda böckerna är ovisst. Däremot är det säkert, att arkivalierna i Wankifs förteckning 1791 endast till en del återfinnas bland de handlingar rörande fransk-lutherska kyrkan, som den 23 februari 1931 överlämnades från stadsarkivets Riddarholms- till dess Kungsholmsavdelning. 29 ½) Av inventarier och handlingar i justitiekollegii kyrkorevisionsacta framgår det klart att en del av de nämnda handlingarna avsöndrats därifrån. Det är emellertid mycket osäkert om att församlingens viktigaste handling, kyrkoboken 1688-1791, förskingrats i samband med stadsauktionen 30 januari 1812. Den 23 oktober 1812 begärde stadskonsistorium av magistraten att få fransk-luthersk församlingens kyrkobok i sitt förvar. Konsistoriet hänvisade till att enligt Wankifs förteckning 1791 hade handelskollegium mottagit församlingens tillhörigheter, bl.a. ”åtskilliga dokumenter och böcker”. Det behövde dessa för att vid förekommande tillfällen ur dem kunna lämna upplysningar. Attester ur dop- och vigselboken som uttryckligen nämndes i förteckningen, hade sålunda redan begärts. 30) Då intet svar avhördes, riktade konsistoriet 30 november 1813 en ny framställning i ärendet till överståthållaren och magistarten. Olägenheten att ej ha tillgång till den nämnda dop- och vigselboken hade ”än ytterligare visat sig i synnerhet under nu påstående mantalsskrivning, varvid allmänhetens utsträckta skyldighet att förete prästbevis satt prästerskapet i förlägenhet att kunna sådana bevis utfärda för ifrågavarande indragna församlings forna medlemmar”. 31) Då ärendet behandlades i handelskollegiet 28 december 1813 anmälde stadskamrer Reinholdson, att boken hade noga eftersökts även i konsistorienotarien Agrells närvaro, men utan resultat. 32) Överståthållaren kunde därför i sitt svar den 3 januari 1814 endast referera handelskollegii remissvar den 28 december 1813 att ”oaktat nogaste genomgående av de förenämnda kyrka tillhöriga, ännu i behåll varande papper” hade kyrkoboken icke kunnat återfinnas. 33)

Fransk-lutherska församlingens kyrkobok 1688-1791 var därefter försvunnen till den 28 januari 1893, då den av justitierådet K. Olivecrona överlämnades till reksarkivet. Enligt dennes bifogade skrivelse av den 26 januari s.å. hade han funnit manuskriptet sommaren 1889 då han förrättade bouppteckning efter kommerserådet Sten Johan Stenberg. Kyrkoboken hittades ”bland en samling gamla tidningar, ämbetsskrivelser och enskilda brev till den avlidnes fader, prosten och kyrkoherden i Bålstads pastorat å Dalsland, alla förvarade på ett vindskontor i kommerserådet Stenbergs efter sin moder, Fru Stenberg, född Widbom ärvda hus i Arvika köping”. 34) Olivecrona gissade, att den ovannämnda prosten Herlog Stenberg, som hade varit notarie vid Stockholms stadskonsistorium (1815-22; vice notarie från 1810) vid något tillfälle hade lånat kyrkoboken, att denna sedan kommit till Bålstad med annat flyttgods och efter prosten Stenbergs död med hans änka till Arvika. Uteslutet är det ju ingalunda, att stadskonsistorium någon gång efter den 3 januari 1814 lyckats förvärva kyrkoboken och att denna sedan vandrat vidare på de vägar Olivecrona i sin skrivelse utstakat. Den 2 juni 1931 nådde den sin slutliga bestämmelseort, Stockholms stadsarkiv, genom leverans från riksarkivet 35).

Kontroll

Skapad2009-10-07 14:09:27
Senast ändrad2021-11-12 13:16:57