Petter Johan Bladh

2. Petter Johan Bladh, den föregåendes son i första giftet, f. 3 dec. 1746 i Vasa, d 1 mars 1816 på Benvik. Elev vid trivialskolan i Vasa 4 apr. 1758; inskriven vid Åbo akademi 16 mars 1763. Anställd i sin faders affär i Vasa 1764; assistent 1766 i Ostindiska kompaniet, där han tjänstgjorde med avbrott 1770–72, då han auskulterade i bergskollegiet (antagen 11 dec. 1770), samt avancerade till fjärde, tredje, andre och förste superkargör; tog avsked 1784 och slog sig ned i Finland på den fäderneärvda egendomen Benvik; verksam som affärsman och industriidkare i Kaskö; ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1789 och 1792 samt vid Borgå lantdag 1809, då han var ledamot i civil- och ekonomi- samt expeditionsutskottet; av samtliga stånd föreslagen till ledamot av regeringskonseljen för Finland 15 och 16 juli 1809; förordnades till ledamot av regeringskonseljens ekonomidepartement och till adjoint hos chefen för kansliexpeditionen 6 aug. s. å. (g. st.) men entledigades på egen begäran 30 dec. s. å. (g. st.); erhöll kommerseråds titel 2 aug. 1810 (g. st.) men avsade sig denna utmärkelse; erhöll kansliråds titel 12 jan. 1812 (g. st.). LFS (enl. sällskapets tryckta handlingar 1776); LVA 1779; ledamot av Patriotiska sällskapet 1790; RRStVl04kl 1812.

Gift 12 juni 1787 med Eva Beata Stenberg, f. 4 dec. 1766, d 18 jan. 1794, dotter till salpetersjuderidirektören Johan Stenberg i Vasa.

B. hade ärvt sin faders energi och företagsamhet. Under den tid, han tjänade vid ostindiska kompaniet, hade han att övervinna många motigheter. Det var till följd av dylika, han år 1770 utträdde ur kompaniets tjänst och anmälde sig som auskultant i bergskollegiet. Efter allt att döma var det under tjänstgöringen i detta verk, B. förskaffade sig de solida naturvetenskapliga insikter, varom hans skrifter senare bära vittne — den flerstädes mötande uppgiften, att han skulle ha studerat vid Uppsala universitet på 1760-talet, synes nämligen vara oriktig. Redan efter ett par år var B. åter i kompaniets tjänst, och fastän han året därpå, då han blev — enligt egen mening orättvist — förbigången vid en befordran, var betänkt på att övergå till det holländska kompaniet, kom han sedan att i mer än ett decennium stanna på sin post. Större delen av denna tid (1776–84) tillbragte han i Canton i Kina. Då han år 1784 efter faderns död definitivt återvände till Sverige, erbjöds honom en direktörstjänst vid kompaniet, vilken han dock både nu och vid förnyade erbjudanden (1794, 1800) avböjde. Till detta beslut medverkade delvis B:s uppfattning, att Sveriges handel på Ostindien skulle omöjliggöras, så snart Hollands och Englands tullpolitik antoge en mera frihandelsvänlig riktning. England behövde nämligen enligt hans förmenande endast avskaffa eller sänka konsumtionsaccisen på te, för att den direkta importen av denna vara, på vilken den svenska Ostindiehandeln levde, ej längre skulle bära sig. Helt naturligt ville direktionen ej lyssna till B:s erinringar om detta förhållande, men redan den närmaste framtiden skulle bekräfta hans farhågor, även om krigskonjunkturerna ännu en tid höllo den svenska ostindiska handeln vid liv.

Efter hemkomsten övertog B. faderns egendom Benvik i Närpes och bedrev i likhet med denne en vidsträckt handel med tjära och trävaror; i återfrakt hemförde han främst salt och järn. Även däruti fullföljde B. de fäderneärvda traditionerna, att han med varmt intresse arbetade för främjande av Kaskö stads handel. År 1785 hade han tillfredsställelsen, att Kaskö erhöll verkliga stadsprivilegier och stapelrätt, och år 1792 utverkade han icke blott en rad betydelsefulla förmåner för staden utan avvärjde även lyckligt grannstädernas anlopp mot den ovälkomna konkurrenten. Under båda riksdagarna 1789 och 1792 hade B., oaktat han i efterlämnade anteckningar påstår sig icke hava uträttat något särskilt, verksamt företrätt sin hemstad. Särskilt uppmärksammades hans självständiga hållning i borgarståndet 1789, då han protesterade mot förenings- och säkerhetsakten. Med synnerlig skärpa har han uttalat sig om Gustav III:s krigspolitik, och hans åsikter skilde sig alltså i detta avseende från dem, som hystes av flera bland hans landsmän.

År 1799 anträdde B. en resa till Tyskland, Holland och Frankrike, vilken kom att utsträckas över tretton månader. Han studerade ivrigt handelsförhållandena och har om sin resa gjort anteckningar, vilka giva en belysande inblick i de besökta ländernas förhållanden kring sekelskiftet. B. nyttjade även tillfället till att anknyta nya affärsförbindelser. Efter sin hemkomst drabbades han emellertid av svåra olyckor. Flera av hans fartyg förolyckades genom skeppsbrott, andra blevo kapares rov. Största delen av hans betydande förmögenhet gick på detta sätt och genom det allmänna betrycket under Napoleonskrigen förlorad. När sedan kriget med Ryssland utbröt, plundrade och brände fienden Benvik samt bortförde B. och hans son Karl Edvard såsom misstänkta att hava uppmanat den österbottniska befolkningen till »uppror». De båda fångarna transporterades till Åbo, där de dock inom kort frigåvos. Benviks förstöring hade emellertid fullständigt knäckt B:s redan förut så svårt rubbade ekonomi, och fastän han efter kriget erhöll en viss ersättning för de av ryssarna åsamkade skadorna, blev hans ekonomiska ställning aldrig vad den förut varit.

Trots de motgångar, som drabbat B., kom han att efter den ryska erövringen spela en ej obetydlig roll. Det berättas, att G. M. Sprengtporten ämnat honom till talman i borgarståndet vid Borgå lantdag. Därav blev dock intet, men hans ståndsbröders förtroende kallade honom till ledamot av civil- och ekonomi- samt expeditionsutskottet. Hans vidsträckta kunskaper, stora erfarenhet och fasta karaktär gjorde, att alla stånden önskade honom till medlem av den planerade regeringskonseljen, men redan kort efter den kejserliga utnämningen utverkade han sitt avsked utan att ha inträtt i tjänstgöring och återvände till lantlivets lugn i Närpes, där han framlevde sina sista dagar.

Vid sidan av sina många praktiska göromål sysselsatte sig B. flitigt med skriftställeri. Under sin vistelse i Kina sände han till Vetenskapsakademien meddelanden, grundade på trägna observationer av oceanografisk och klimatologisk natur. Särskilt ägnade han sitt intresse åt havsvattnets temperatur, salthalt, färg och strömförhållanden. Största betydelsen äger hans redogörelse för observationer om havsvattnets täthet på ytan uti Atlantiska och Indiska oceanen, vilka givit honom en fullständigt riktig bild av förhållandet. Om en vidsynt uppfattning vittnar också, hans i en uppsats om klimatförhållandena i Vasa län framlagda tankar rörande klimatvariationernas möjliga samband med utsträckningen av polarländernas isar. Då B. är 1779 valdes till ledamot av Vetenskapsakademien, insände han såsom inträdestal en »Jämförelse emellan Sveriges och andra europeiska nationers handel på Kina», som dock aldrig blivit tryckt. Betydelsefullare äro de uppsatser, vilka av B. skrevos för Finska hushållningssällskapet och som sedermera blivit offentliggjorda i dess handlingar. Den viktigaste av dem är ett svar på en prisfråga om Finlands lanthushållning och de bästa medlen till dess befrämjande. B:s dagboksanteckningar från resan i Frankrike, Nederländerna och Tyskland samt under 1808 års krigshändelser ha i vår tid utgivits av trycket. B. efterlämnade även en stor mängd otryckta uppsatser, vilka först i våra dagar blivit tillräckligt beaktade. En av dem behandlar privatbanker och diskontoverket i Åbo, en annan en ny tulltaxa för Finland. B:s framställning är klar och koncis. Överallt framträder hans fria, för småsinthet främmande åskådningssätt. Till sin nationalekonomiska uppfattning synes han stå på den liberala sidan. »Efter Anders Chydenii död», säger en av denna tids bästa kännare, J. R. Danielson-Kalmari, »har Bladh av allt att döma varit vårt lands [Finlands] skarpsinnigaste och mest egenartade tänkare inom det ekonomiska området.»