Anders Persson

Anders Persson på Rankhyttan, d 1534. Son till Peder Olsson på Rankhyttan, som levde i slutet av 1400-talet.

A. var en av de mest betydande bergsmännen i Dalarna under första årtiondet av Gustav Vasas regering och antagligen en efter tidens förhållanden ganska förmögen man. Hans far är genom bevarade handlingar känd som en ivrig jordköpare och jordbytare, och själv har han låtit upprensa Kalvbäcks gruva i Vika socken. Uppgiften, att han skulle studerat vid akademin i Uppsala samtidigt med Gustav Vasa, härrör från Peder Svarts krönika, liksom berättelsen om Gustavs vistelse vid Rankhyttan, en skildring, som icke erhållit några väsentliga tillägg av den senare traditionen. Under befrielsekriget anslöt sig A. till Gustav Vasa och var, liksom bergsmännen i allmänhet, konungen trogen i de kritiska situationerna på 1520-talet i samband med Peder Sunnanväders och daljunkerns uppträdande samt västgötaupproret. År 1526 deltog han i herredagen i Vadstena och undertecknade bland andra ombud från bergslagen en öppen skrivelse därifrån om Sören Norbys stämplingar; följande år deltog han i Västerås riksdag samt var gisslan och underhandlare hos daljunkerns anhängare, och 1529 tillhörde han de inflytelserika män i Dalarna, vilka konungen personligen tillskrev »med kärlig bön och begäran» att om möjligt förebygga uppror genom att motverka Ture Jönssons och hans anhängares stämplingar. Under jäsningen med anledning av klockskatten anslöt sig A. däremot till de missnöjda och blev en av upprorets ledare. Antagligen var det så, att han nu liksom vid föregående tillfällen följde samma politik som sin vän, den myndige Måns Nilsson på Aspeboda, då Dalarnas inflytelserikaste man. De fingo också dela samma öde. Fängslad på sin gård av konungens folk, fördes A. efter den bekanta räfsten på Kopparberget jämte de andra förnämsta ledarna först till Västerås och sedan till Stockholm, där de 1534 ställdes inför en domstol av frälsemän inom och utom rådet samt stadens borgmästare och råd. Samtliga dömdes till döden, och tre undergingo, enligt Peder Svarts uppgift, dödsstraffet, bland dem Måns Nilsson, upprorets huvudledare, samt A. Krönikans uppgift om den sistnämnde har betvivlats, ehuru med orätt. Då senare forskare antagit, att han blivit benådad och levat ännu på 1550-talet, torde detta bero på namnförväxling med någon eller några av de många »Anders Pedersson», som förekomma i tidens handlingar. Åtskilliga omständigheter tala för att domen gick i verkställighet. A:s' hustru erhöll i likhet med Måns Nilssons änka kort efter domen försvarsbrev och rätt att i sin livstid inneha mannens egendom i Rankhyttan med lösören, och icke långt därefter — antagligen hade änkan då avlidit — erhöll en annan person genom två brev av 1534 och 1535 den förbrutna egendomen, varvid A. omtalas i ordalag, som knappast tillåta tvivel om att han var död.