Måns Nilsson

Måns Nilsson, d 1534 mellan 17 febr o 31 maj i Sthlm. Far: bergsfogden vid Kopparberget Nils Månsson (svinhuvud), vars hustru enligt obestyrkt uppgift (Dipl Dalek:s genealog tab) hette Kerstin. Nämnes tidigast möjligen redan 00 (Sjödin 1937, s 400) men säkert 04 (BSH), bergsfogde vid Kopparberget från mellan 13 o 15 till 26 (möjligen med avbrott omkr 21 — 23) o möjligen åter från 23 april 31 till före 26 juni s å, häradshövding i Dalarna från mellan 24 o 26 till mellan 26 o 28.

G 1) senast 1519 m Magdalena (STb); 2) senast 1534 m Margareta, d tidigast 1537, vars patronymikon enligt obestyrkt 1600-tals-uppgift var Albrektsdtr, o vars vapen enligt samma källa var tre björnramar (jfr Gillingstam 1968—69); möjligen var hon dotter till en borgare i Västerås (Kumlien, s 342 f).

M förde liksom som sin far Nils Månsson (d mellan 1500 o 1504) ett svinhuvud i vapnet (Boëthius 1965, s 47). En 1700-talsuppgift (Jacob Ingelsson), att fadern var av dansk adlig börd, har ej kunnat verifieras, särskilt som ingen dansk frälsesläkt med detta vapen är bekant (Raneke). Deras ev släktskap med den vittförgrenade dalasläkten med samma vapen (Boëthius 1965, s 35, 41, 43 o 573, samt 1966) har ej kunnat utredas. M:s far väckte dock vid ett tillfälle bördsrätts talan tillsammans med änkan efter en av dess medlemmar (Sjödin 1937, s 398). Fadern har daterat ett brev (Sjödin 1937, s 144 f) i Aspeboda (nu Stora Aspeboda) i Torsång (nu Aspeboda), som åtminstone från 1508 kan beläggas som M:s sätesgård. Fadern hade i yngre dagar varit i tjänst hos Nils Sture, innehavare av Västerås slottslän (Sjödin 1937, s 117) men uppträdde som domare vid Kopparberget 1484, 1485 och 1492, som bergmästare där 1490 och som bergsfogde där 1498-1500. 1499 var han en av Dalarnas båda representanter, då unionskonungen Hans' son Kristian (sedermera Kristian II) i Sthlm hyllades som blivande konung. Han är mest känd som den dominerande gestalten bland riksföreståndaren Sten Sture d ä:s anhängare i Dalarna men anklagades för övergrepp och avsattes 1500 från bergsfogdeämbetet; han dog senast 1504 (Sjödin 1937, s 481).

M har identifierats (Boëthius 1965, s 187) med den son till Nils Månsson som våren 1500 hotade dennes antagonist Gustav Olsson i Daglösa vid Falun till livet (Sjödin 1937, s 400).

M var 1504 liksom Gustav Olsson bland Dalarnas sex representanter vid ett möte i Sthlm med riksrådet, frälsemän från Uppland och Södermanland samt borgerskapet i Sthlm. Det är tydligt, att fadern haft en sådan position att M redan nu tillhörde Dalarnas högsta sociala skikt. Faderns antagonister Kristoffer Olsson (stjärna) och Hans Jeppesson (Svinhuvud), vilka båda varit med på mötet, kan beläggas som faderns efterträdare som bergsfogdar vid Kopparberget 1502 — 06 resp 1511 — 13, men sedan Sten Sture d y blivit riksföreståndare innehades detta ämbete 1515 av M. Hur länge han denna gång var bergsfogde är ej känt, men i Peder Svarts skildring av befrielsekriget 1521 uppges Kristoffer Olsson som bergsfogde ha blivit tillfångatagen av de upproriska svenskarna. Detta har tolkats (Söderberg, s 234; Boethius 1965, s 124) som att denne under Kristian II återfått bergsfogdeämbetet, som M alltså skulle ha lämnat, men man kan nog inte utesluta möjligheten, att bergsfogdetiteln i Peder Svarts flera decennier senare tillkomna krönika endast har sin grund i att Kristoffer Olsson tidigare varit bergsfogde. Enligt Peder Svart skall M senhösten 1520 ha rått Arent Persson (Örnflycht) på Ornäs att ej vidtaga några åtgärder mot den flyende Gustav Eriksson (Vasa) och under befrielsekriget våren 1521 ha anslutit sig till dennes livvakt. Sedan Gustav blivit konung, fick M vid jultiden 1524 förläningsbrev på Kungsåra by i Kungsåra sn vid Västerås, och av flera brev från konungen — bl a om ingripande mot Peder Jakobsson "sunnanväder" och Knut Mikaelsson (bd 21) — framgår, att han 1525 var bergsfogde. Redan våren 1526 avsade han sig emellertid detta ämbete. I jan s å deltog M som den främste bland flera representanter for bl a Dalarna i herredagen i Vadstena, där dessa utfärdade en skrivelse mot Kristian II:s anhängare Sören Norby för de stämplingar denne bedrev mot Gustav I. På hösten s å fick han nytt förläningsbrev på Kungsåra by och nu även på Vika sn i Dalarna. Brev från våren 1527 visar, att M stödde konungen mot den s k daljunkern. Enligt Peder Svart skall han vid förhandlingarna mellan konungens krigsfolk och dalkarlarna ha sagt, att han ville giva dem lov att hugga honom i hundra stycken, om daljunkern verkligen — såsom denne påstod — var Sten Sture d y:s son.

I jan 1531 bad M och andra bergsmän kungen att ej sätta tro till de anklagelser som M:s fars motståndare Kristoffer Olsson framfört mot dem. I Peder Svarts skildring av händelserna 1530 uppges, att uppbörden av den av konungen påbjudna klockskatten föranledde representanter för allmogen i dalasocknarna Leksand, Al och Gagnef att fråga M, om de skulle lämna ifrån sig sina kyrkklockor. Efter samtal med andra bergsmän, bl a Anders Persson (bd 1) i Rankhyttan i Vika, skall han då ha uppmanat nämnda allmogerepresentanter att misshandla konungens uppbördsmän men ej slå ihjäl dem. M skall också ha försäkrat, att han i fortsättningen ej ville hålla med konungen utan göra honom allt ont, och att han hade så mycket pengar och annat gods att han tordes bjuda denne motstånd. Han skall även ha förklarat, att ingen tidigare konung utan dalkarlarnas tillstånd överskridit Dalälven. M ville inte bli de upproriskas hövitsman men ställde sextio karlar till deras förfogande. Av brevmaterialet framgår emellertid, att den klockskatt, som i jan 1530 beslutats för städerna, först i jan 1531 utsträcktes till landskyrkorna. Peder Svarts datering är sålunda för tidig, särskilt som brevmaterialet först i mars sistnämnda år vittnar om oroligheter i Dalarna. Konungens brev till M av 19 och 31 mars innehåller emellertid endast önskemål om råd och hjälp i den kritiska situationen, och 23 april antecknades i registraturet "fogdebrev" för honom och nytt förläningsbrev på Vika sn. Det finns emellertid intet belägg för att han denna gång verkligen fungerat som bergsfogde. Ett brev två månader senare har tolkats (Söderberg, s 235 o 274; Hildeman 1946, s 21; Boëthius 1965, s 233) som att den man som tidigare varit bergsfogde åter eller fortfarande fungerade.

Efter april 1531 nämns M inte förrän i början av 1533 i riksregistraturet och konungens inställning har då helt förändrats, eftersom M då betraktas som en av anstiftarna av upproret. Han beskylldes nu för förrädiska förbindelser med konungens värsta fiender, Kristian II, Gustav Trolle och Ture Jönsson (Tre rosor). Peder Svart uppger, att M, när man skulle gripa honom, "gav sig bort i skogen ut i sina gamla kolningar", så att slottsfogden på Västerås Lasse Eriksson och hans knektar måste leta efter honom "genom dag och natt", innan de efter några dagar kunde gripa honom i en kolning. Han fördes nu tillsammans med Anders Persson och den förutnämnde bergsfogden Hans Jeppessons son f d dalafogden Ingel Hansson (Svinhuvud) och några präster till Sthlm. De tre förstnämnda och ytterligare fyra personer dömdes där 17 febr 1534 att ha förverkat liv och gods genom att "föra avog sköld, stämpla och handla lönliga och uppenbarliga mot deras rätte herre". Enligt domen skulle M tidigare ha benådats för förbindelser med Peder Jakobsson "sunnanväder" och Knut Mikaelsson, vilket satts i samband (Boëthius 1965, s 222) med hans avgång från bergsfogdeämbetet 1526. Vidare uppgavs, att hos honom påträffats brev från Ture Jönsson under västgötaherrarnas uppror 1529, och att han 1532 vägrat hjälpa konung Gustav mot Kristian II samt då haft "hemliga bud och brev" in i Norge till Kristian och Ture Jönsson. Enligt Peder Svart blev M jämte Anders Persson och Ingel Hansson efter sin avrättning "uppsatta på stegel".

Sanningshalten i vissa av beskyllningarna mot M har betvivlats (Hildeman 1946, s 34; Lagerqvist o Åberg 1986, s 34). Häremot har hävdats (Boëthius 1965, s 237), att "de olika anklagelserna otvunget låta inpassa sig i det kända förloppet", och att det inte finns "några inre skäl som tvinga till att underkänna deras sanningshalt". Över M restes i början av 1900-talet en minnessten i Olsbacka i Aspeboda.

M ägde ett 40-tal gårdar i socknarna sydväst om Kopparberget, i Hedemora och i Västerås. Åtminstone i vissa fall var det egendomar, som han fått som panter för lån (Boëthius 1965, s 48 o 503). 1519-20 hade M sålt en gård i Sthlm och en tomt på Södermalm därintill. Han var patronus för Prebenda quinque vulnerum i Västerås domkyrka (Arv o eget), och hans änka återvann från samma domkyrka Prebenda omnium sanctorum (Boëthius 1965, s 503; Kumlien, s 387 o 586).

Två söner till M skall enligt obestyrkt 1700-talsuppgift (Jacob Ingelsson) ha flytt till Norge och aldrig återkommit. Samtida uppgifter finns endast om sonen Hans Månsson, som 1540 (Carlsson) var i Rostock hos den likaledes undan Gustav I landsflyktige skarabiskopen Magnus Haraldsson (bd 24). M:s dotterson fogden Per Hansson uppges ha blivit adlad 1574 och blev stamfar för den numera endast i Finland fortlevande släkt som på sv riddarhuset kallats Svinhufvud af Qvalstad efter sitt säteri Kvallsta i Östuna, Upps, och vars mest kände medlem var den finländske presidenten Pehr Evind Svinhufvud. Den i Sverige fortlevande släkt, som på riddarhuset kallats Svinhufvud i Västergötland, härstammar däremot från en systerdotter till M:s olycksbroder Ingel Hansson.