Ragnar G L Sandberg

 Sandberg, Ragnar Gustaf Leopold, f 16 febr 1902 i Sanne, Göt, d 19 nov 1972 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: köpmannen Alfred S o Johanna (Hanna) Lovisa Schagerholm. Elev vid Gbgs musei rit- o målarskola 20–25, prof i teckn vid Konsthögskolan 25 aug (tilltr 1 dec) 47, i måleri där 11 mars (tilltr 1 juli) 49–30juni 58. Målare. – LFrKA 47.

G 1) 23 sept 1939 (–60) i Gbg, Kristine (sb 1928) m Elsa Valborg Leontina Karlsson, f 12 nov 1904 i Solberga, Göt, d 18 nov 1991 i Gbg, Vasa, dtr till slaktaren Karl Hilmer K o Kristina Sofia Olsson; 2) 2 nov 1960 i Sthlm, Engelbr, m konstnärinnan Birgit Broms, f 17 april 1924 i Linköping, dtr till direktören Uno B o Margareta (Greta) v Malmborg.

När Ragnar S föddes hade hans far lanthandel i Sanne; senare bodde familjen i Ljungskile för att 1915 slå sig ner i Stenungsund. Utan att fullfölja med studentexamen gick S ett par år på gymnasium i Gbg, "där han beredde sina lärare ett visst bekymmer genom sin obotliga lust att resonera om saker och ting" (Sundborg 1948). 1920 började han på Gbgs musei rit- och målarskola (Valands målarskola), där Tor Bjurström s å tagit över undervisningen. Dennes kloka, varsamma pedagogik skapade en gynnsam grogrund för den skara stora begåvningar som sökt sig till skolan. 1922 avbröt S studierna under sex månader för att tillsammans med studiekamraten David Larsson ta hyra som mässuppassare på s/s Formosa, som förde honom till Singapore, Japan och Vladivostok. Han lämnade målarskolan 1925 men lär 1928-29 sporadiskt ha besökt skolan.

Under ett par år upphörde S helt att måla. Han bodde då i föräldrahemmet i Stenungsund, sysselsatt med att läsa "nio- sofer och skalder". Sannolikt tillkom under denna period flertalet av hans veterligen opublicerade dikter. I aug 1929 slog sig Ivan Ivarson (bd 20), också kamrat från studietiden i Gbg, ned på Stenungsön, på andra sidan sundet mitt emot S:s föräldrahem. Mötet med Ivarson, som redan var på god väg att låta färgstyrkan kulminera i sina livsdyrkarbilder, stimulerade S till att börja måla på nytt.

S prövade från första stund egna koloristiska lösningar. Hans rörliga färgfantasi sökte ständigt nya konstellationer och tonlägen. Han kunde krydda sin färg med oväntade infall - som han gjorde med sitt språk. Men han följde inga recept. Han smakade sig fram. I vitala, okonventionella bilder av badande, cyklister och fotbollspelare ville han, som han uttryckte det i en intervju 1935, "uppdaga hela verkligheten" (Sundborg 1952). I en tidningsintervju fyra år senare lovordade han barnets självfallna ursprunglighet, och i sina bilder kunde han ibland uppspelt leka med låtsad barnslighet.

Från 1930-talets början bodde S i "Nordstan" i Gbg, nära inre delen av hamnen. Om somrarna sökte han sig - utom till Stenungsund - till Slussen på Orust, Kyrkesund på Tjörn och Hanhals i norra Halland. Västkustens mångfärgade sommarljus, intensifierat av reflexer från havet, vibrerar över hans scener, som vanligen animeras av figurer.

Den unge S mottog kortvarigt impulser av två vitt skilda storheter, Carl Kylberg (bd 21) och Edvard Munch. I övrigt är det svårt att i nordiskt måleri finna motsvarigheter till S:s personliga färgspråk och formella tilltagsenhet. Bland de västsvenska färglyriker som kallats "göteborgskolorister" är han en särling - bland särlingar.

Under 1930-talet ställde S ofta ut i Gbg och Sthlm. Generellt sett mötte han störst intresse hos kritik och publik i huvudstaden. I hemstaden kunde han dock 1936 glädja sig åt Konstmuseets första inköp av en av hans målningar: Embarkering.

S gjorde 1926 en resa till Paris. Hösten 1936 fick han möjlighet att långvarigt besöka staden och installera sig i egen ateljé. Mycket tid gick åt till att se på konst. Vid sidan av Bonnard, som han sedan länge be- undrat, intresserade han sig nu också för Braque, Léger och Mirö. I entusiastiska brev rapporterade han till vännerna, bl a målaren Sven Erixson. Våren 1937 fortsatte S till Provence, där han besökte Toulon. Vistelsen i Frankrike ledde på sikt till att S:s konst fick en mer avklarnad form. Medan skuggorna hopades över Europa började han föra in grått och svart i sina bilder. I stället för att likt Ivarson ständigt stegra koloriten valde han en motsatt väg och lät gråtoner och svart genom kontrast öka verkan hos ett sparsmakat urval färgaccenter, ofta starkt ljusbärande.

I göteborgska stadsbilder byggde S sin svartgrå scenografi med sikte på helheten, i vilken han satte in noggrant valda detaljer. Andra höjdpunkter kring 1940 blev hans målningar med arbetarkaféer, lätt burleska måltidsbilder, t ex Skuggor på matbordet, och variationer på temat figur omsvärmad av måsar. Somrarna i Hanhals under 1940-talet gav S:s målningar, ofta utförda i utpräglat breddformat, en rofyllt lantlig ton som om han, åtminstone stund- tals, lyckats förtränga de tankar på kriget som hotade att förlama skapandet.

S köpte 1945 ett litet sommarhus vid strandkanten i Påarp, nära Torekov. Den öppna naturen där tolkade han i små landskapsmålningar: dämpade toner vilar under ett rytmiserande linjespel i gråsvart. S å överraskade han med att i Christian Faerbers konstgalleri i Gbg visa ett hundratal formstränga teckningar - modeller och självporträtt - sedan han satt sig i skola hos klassicister i det förgångna som Poussin och Ingres.

1947 kallades S till professuren i teckning vid Konsthögskolan i Sthlm. Två år senare övertog han en professur i måleri, som han innehade till 1958. Han gav orimligt mycket tid och intresse åt eleverna, och hans egen produktion blev under denna period sparsam.

Det är inte lätt att följa det tematiska spel som långsamt tog form i S:s måleri. Någon gång kunde han hålla på i tre år med en liten målning. Han prövade möjligheter att förena ett geometriskt system med motivet: ett ansikte, en tekanna, vinglas, frukter. De geometriska stommarna blev alltmer komplicerade. Speciellt intresse ägnade S åt duodekaedern, en av de "platonska kropparna". Kompositionsprinciper, rums- och måttförhållanden, t ex gyllene snittet, sökte han utforska i renässans- och barockmålares verk. Färgen reducerade han till nyanser av grått och ockra, med inslag av blått och brunt. Under denna tid läste S franskklassisk litteratur och lyssnade mycket på barockmusik. I hans bilders förandligade artikulation tycker man sig ofta ana närhet till musik.

De motiv S gång på gång återvände till var vanligen modeller och stilleben. När han 1958-59 målade två versioner av Flicka och måsar, som motiv besläktat med vad han gjorde mot 1930-talets slut, skedde detta samtidigt som han blev fri från undervisningen vid Konsthögskolan. Stockholmsgator och andra utomhusmotiv började också dyka upp i hans bildvärld, bl a landskap fyllda av söderns ljusflöde, sedan han börjat söka sig till Italien (Rom men framför allt Marina di Pisa).

De sista årens målningar fick en särskild ton. S vidgade färgens register, t ex med rosa eller dämpat orange, och lät tunna skikt skimra över knappt skönjbara konstruktionslinjer. An en gång återvände han till 1930-talsmotiv: badande på bryggor, måsar. Aktionen är hejdad, som om S ville hålla kvar och begrunda ögonblicket. Bilderna förmedlar i avklarnad stillhet en sammanfattning av hans konstnärskaps rikedom: glädjen och lättheten, allvaret och styrkan. Om somrarna återknöt S kontakten med västkusten: han uppsökte 1966 Röra strand på Tjörn och köpte s å sommarhus på Stenungsön.

1972 gjorde S i FrKA en tillbakablickande utställning, där han visade målningar tillkomna före 1947, vid sidan av de sena. Kort efter utställningens slut avled han.

Som berättare kunde S ha drag av fullfjädrad skådespelare. Det glittrade av infall när han talade, skrev - eller målade. "En målare som inte besegrat en poet, en arkitekt, en kompositör eller skådespelare i sig, är ingen målare. Och den som inte anser sig ha anledning göra det, tror jag inte heller är det." Dessa rader i S:s Anteckningar (Paletten 1947, nr 4) uttrycker hans livs valsituationer men också bredden i hans begåvning.