N Erland H Nordenskiöld

7 Nordenskiöld, Nils Erland Herbert, bror till N 5, f 19 juli 1877 i Sthlm, Finska, d 5 juli 1932 i Gbg, Johanneb. Mogenhetsex som privatist i Falun vt 96, inskr vid UU ht 96, FK där 15 sept 98, resor till Patagonien 99, till Argentina o Bolivia 01–02, till Peru o Bolivia 04–05, amanuens vid naturhist riksmuseets etnogr avd 06–07, resa till norra Argentina o Bolivia 08–09, intendent vid Gbgs museum o förest vid dess etnogr avd 1 febr 13, resa till Bolivia o Brasilien 13–14, undervisade i etnogr vid GH 20–23, prof i allm o jämf etnogr där 5 dec (stadf 31 dec) 23, gen:sekr vid 21:a internat amerikanistkongressen i Gbg 24, föreläsare vid University of California, Berkeley, USA, ht 26, resor i USA, Panama o Colombia 26–27, ordf i styr för Gbgs lyceum för flickor från 27, led av styr för Broströmska donationen från 28. – Fil hedersdr vid GH 16 sept 16, LVVS 18, LVSL 21.

G 2 april 1910 i Sthlm, Matt, m Olga Vilhelmina Adelöw, f 12 febr 1887 i Uppsala, d 3 jan 1959 i Örebro (kbf i Västerljung, Söd), dtr till snickaren Vilhelm Ferdinand A o Johanna Karolina Widlund.

Erland N:s uppväxt och fostran präglades i hög grad av faderns, Adolf Erik N (N 4), vetenskapliga gärning. De första åren hade N sitt hem i VA:s hus vid Drottninggatan i Sthlm, där fadern såsom intendent vid Riksmuseets mineralogiska avdelning både hade sitt arbete och sin bostad. N började sin vetenskapliga bana som zoolog med studier inriktade på Östersjöns sötvattenmolluskfauna. Kort efter sin fil kand-examen företog han sin första resa till Sydamerika 1899. Hans kusin Otto N (N 6) hade hemfört ett märkligt skinn från södra Patagonien under sin expedition 1897. Den unge zoologen N:s uppdrag var att närmare undersöka faunan i det aktuella området och omständigheterna kring det märkliga fyndet. N åtföljdes på sin resa av O Borge, expeditionens botaniker.

Redan i mars 1901 var det dags för en ny sydamerikafärd, denna gång tillsammans med R Fries (bd 16, s 521) och O Landberg med Argentinas och Bolivias gränstrakter som mål. Detta företag, den sk sv Chaco-Cordillera-expeditionen, hade planerats tillsammans med E v Rosen och G v Hofsten (bd 19, s 192), vilka anslöt i Salta i nordvästra Argentina i aug s å. N var även denna gång inriktad på zoologiska observationer, v Rosen var expeditionens etnograf och arkeolog, Fries och v Hofsten dess botaniker resp ornitolog. Från Salta begav man sig till den ökenartade högslätten Puna de Jujuy och vidare till det bolivianska Chaco o trakterna längs Pilcomayofloden. I juni 1902 återvände deltagarna till Sverige, medförande värdefulla och omfattande samlingar inom sina resp områden. Det var under denna resa som N:s intresse för indianerna och deras kultur väcktes. Indianernas hotade kultur och utsatta sociala situation gjorde djupa intryck på honom. Chaco-Cordillera-expeditionen hemförde 137 lådor med arkeologiskt och etnografiskt material från flera av de i Chaco-området boende indianfolken, som mataco, toba och choroti, och det blev framför allt zoologen N som kom att bearbeta dessa samlingar i en rad vetenskapliga skrifter.

Det dröjde inte mer än två år förrän N på nytt befann sig i Sydamerika. Målet denna gång var den peruansk-bolivianska högslätten söder, öster och norr om Titicacasjön samt framför allt den andinska bergskedjans östsluttningar mot regnskogsområdet mellan floderna Madre de Dios och Beni. Resan företogs 1904–05 tillsammans med N Holmgren, expeditionens zoolog (kanske en medveten markering från den nyblivne etnografen N:s sida), samt till en början löjtnant D Bildt, expeditionens mecenat. Här möter man för första gången N:s stora intresse för problematiken kring den ömsesidiga kulturpåverkan mellan hög- och lågland i Sydamerika som senare skulle komma att bli föremål för flera av hans vetenskapliga studier och jämförande analyser.

N observerade inte stillatigande de övergrepp och förföljelser som indianbefolkningen utsattes för i den beryktade gummirushens sista år och som han med stor indignation behandlade i artiklar och föredrag vid hemkomsten. Detta engagemang gjorde att han inte återvände till Uppsala utan istället kom till Riksmuseets etnografiska avdelning, till namnet som amanuens men till gagnet som dess föreståndare. Samtidigt reste han runt och höll föreläsningar om Sydamerikas indianer och den Nya världens kulturhistoria.

Urskogen lockade, och 1908 kunde N tack vare sin gode vän A Hernmarcks (bd 18, s 723) generositet utrusta en ny expedition till Sydamerika. I febr lämnade han Sverige i sällskap med två landsmän, W Andersson och C Moberg. Det var en till antalet deltagare liten expedition men dess vetenskapliga resultat kom att bli desto större. Över Buenos Aires ställdes färden åter till norra Argentina och chaco-indianerna vid Pilcomayofloden, vidare norrut förbi staden Santa Cruz de la Sierra till låglandsindianerna vid Mamoré- och Guaporéfloderna i norra Bolivia på gränsen till Brasilien. När N i dec 1909 återvände till hemlandet hemförde han ånyo ett mycket rikt material, som tillsammans med tidigare boliviasamlingar utgjorde stommen i hans senare jämförande forskning om de sydamerikanska indianernas kulturhistoria.

I sina etnografiskt intressanta skildringar från denna färd redogör N ingående och i en ledig och medryckande stil för indianskt samhällsliv och materiell kultur; i den första, Indianlif i el Gran Chaco (Syd-Amerika) beskrivs huvudsakligen de båda chacofolken ashluslay (chulupi) och choroti samt deras grannar i nordväst, chané och chiriguano. Boken Indianer och hvita i nordöstra Bolivia ägnas framför allt åt resorna och upplevelserna bland låglandsindianerna i det fuktiga nordöstra Bolivias regnskogar och sumpmarker, bl a churapa, yuracare, chacobo, guarayii.

Ännu en gång skulle N bege sig till sina indianvänner i Bolivia och angränsande trakter. Det var 1913 då han som nybliven intendent vid Gbgs museum och föreståndare för dess etnografiska avdelning (numera Gbgs etnografiska museum) tillsammans med sin hustru företog en drygt ettårig strapatsrik resa genom det svårtillgängliga centrala och norra Bolivia, som han skildrat i sin utmärkta reseskildring Forskningar och äventyr i Sydamerika. Expeditionens väg gick i nordlig riktning från norra Argentina via övre Rio Bermejo och Rio Pilcomayo förbi Cochabamba och den av N studerade inkaruinen Incallacta och vidare ner mot det fuktiga låglandet och floderna Mamoré, Madidi och Guaporé. Det blev en mödosam och påfrestande färd med besök och kortare vistelser hos många olika indianfolk (chiriguano, quechua, mosetene, chimane, ma-ropa, mövima, itonama, guarayii, cavifia, chama, mfl). N lyckades även få kontakt med isolerade grupper på angränsande brasilianskt område som huanyam- och huari-indianerna.

Från alla dessa folk hemfördes till Gbgs museum rika och idag unika samlingar; några av de indianfolk som N besökte har senare helt utrotats och de flesta andra har till stor del förlorat sin kulturella identitet. Vistelsen i Bolivia bjöd också på allvarliga motgångar för expeditionen; en av expeditionsmedlemmarna, J Berg, blev mördad, och strax därefter kom världskrigets utbrott, som tvingade N att avbryta sitt fältarbete och återvända till Sverige.

Det kom att dröja 13 år innan N vände åter till Sydamerika men denna gång, den sista, var målet kontinentens nordvästligaste hörn: Panamanäset och Chocó-provinsen i nordvästra Colombia. Han åtföljdes på resan av sin hustru, äldste sonen Eric och arkeologen S Linné. N reste via Californien, dit han inbjudits av professor Robert H Lowie i Berkeley att under hösten 1926 hålla en serie föreläsningar på temat de sydamerikanska indianernas kulturhistoria och att deltaga i arkeologiska utgrävningar nära Lodi i Californien. I början av 1927 sammanstrålade expeditionsmedlemmarna i Panama, och det första målet var chocó-indianernas bosättningar vid Sambufloden i Darién. I sällskap med medicinmannen Sélimo Huacoriso, som blev N:s främste informant, fortsatte expeditionen sin resa söderut in på colombianskt territorium för fältstudier bland de två chocó-folken, emberá och vvaunana.

Vid återkomsten till Panama besöktes bogotá-indianerna (en grupp av guaymi) i västra Panama samt slutligen cuna-indianerna i San Blas-arkipelagen längs Panamas karibkust liksom deras släktingar på colombianskt område strax söder därom. Även från denna sista expedition hemfördes värdefulla etnografiska samlingar till Gbgs museum, men det som huvudsakligen kom att fånga N:s intresse var cuna-indianernas bildskrift samt de religiösa och magiska föreställningar som omgav denna. N inriktade sig efter hemkomsten främst på materialet från cuna-vistelsen i sin vetenskapliga produktion. Hans planer på en chocó-monografi förverkligades aldrig, men han hann publicera en populär skildring av hela expeditionen där mycket av etnografiskt intresse är noterat.

Sin första etnografiska utställning anordnade N 1903 då sv Chaco-Cordillera-expeditionens samlingar visades för allmänheten i en större lokal vid Stureplan i Sthlm. Några år senare organiserade han en stor etnografisk missionsutställning och publicerade handledningar för museibesökare. Som intendent vid Gbgs museum och föreståndare för dess etnografiska avdelning, en tjänst som han innehade även sedan han blivit professor, ägnade N all sin energi åt att utöka och dokumentera samlingarna samt att presentera dem i en attraktiv och vetenskapligt korrekt utställningsmiljö. Han organiserade filmaftnar och var en flitig föredragshållare. N var även mån om att göra etnografiska samlingar tillgängliga för dem som inte kunde besöka de stora museerna; detta skedde genom sammanställningar av vandringsutställningar och museilådor. Han insåg tidigt värdet av att vända sig till den unga publiken, inte minst genom skolan. Även den akademiska ungdomen fick dra nytta av hans insikter i etnografi, trots att ämnet ännu inte existerade vid högskolan. Han blev så småningom den förste i Sverige att bedriva undervisning med examensrätt i allmän etnografi.

N var känd som en fascinerande men också krävande föredragshållare, som gärna ägnade sig åt detaljerade utläggningar kring indianska kulturfenomen eller noggranna föremålsanalyser. Han var ett ledande namn vid flera internationella amerikanistkongresser och var en uppskattad generalsekreterare vid kongressen i Gbg 1924. N inbjöds till föreläsningsturneer i Europa och USA av olika lärosäten och internationella vetenskapliga sällskap och etablerade ett vidsträckt kontaktnät med forskare runtom i världen. Särskilt betydelsefullt för göteborgsmuseet blev det mångåriga samarbetet med den tyske kännaren av Brasiliens indianer, Curt Nimuendaju (f Unckel), som under ett decennium levererade ytterst värdefulla och omfattande arkeologiska och etnografiska samlingar till Gbg.

Som författare var N outtröttlig, antingen det gällde rent vetenskapliga alster eller populära skildringar av indiansk kultur, ty indianer var, som han själv framhöll, det enda konversationsämne han kunde tänka sig. Sedan han lämnat zoologin och blivit etnograf, behandlade han i en oändlig rad avhandlingar och uppsatser i sv och utländska tidskrifter de mest skilda ämnen inom sydamerikansk etnografi och arkeologi. Hans förnämligaste verk är den privata serien Comparative Ethnographical Studies, som utkom med nio volymer 1918–31. Den tionde volymen, som behandlar cuna-materialet från den sista expeditionen 1927, publicerades postumt av hans efterföljare H Wassén 1938.

N:s reseskildringar fick en för sin tid stor spridning och kom att betyda mycket för kunskapen om och förståelsen för Sydamerikas urbefolkning. I dessa böcker är det inte bara etnografen och forskaren som talar utan även människan och indianvännen som ger lysande och inspirerande skildringar av indianlivet och kulturhistoriska sammanhang i denna då okända del av Sydamerika.

N började som naturvetenskapsman, och han behöll under hela sin karriär en förkärlek för exakta metoder. Han var en föregångsman i utnyttjandet av matematik, fysik och kemi i sina analyser av arkeologiskt och etnografiskt material, och hans studier av bl a sydamerikansk metallurgi var banbrytande. Genom sitt tvärvetenskapliga synsätt banade han nya vägar, och med sina kartografiska metoder bildade han skola i sin vetenskapsgren.

N ägnade sig övervägande åt indianernas materiella kultur i sina arbeten. Det var först under sina sista år som han intresserade sig för deras andliga kultur. Han var ytterst noggrann i sina undersökningar och mycket välorienterad i litteraturen, inte minst i spanska krönikor och liknande historiska källor. Hans värdefulla privatbibliotek räddades till museet i Gbg. N var inte heller främmande för att byta åsikt, om han funnit material som kastade nytt ljus över en fråga. Det gällde t ex diskussionen om överförandet av kulturelement mellan Sydostasien-Melanesien och Sydamerika.

På göteborgsmuseet skapades med N som självklar centralgestalt ett amerikanistiskt arv samt en musei- och forskartradition som fördes vidare av hans elever och yngre kolleger som Sven Lovén, Wassén, Linné, Stig Rydén och K G Izikowitz. N byggde upp den etnografiska avdelningen vid Gbgs museum till vad som vid hans död betraktades som en förebild för motsvarande institutioner i världen; "N:s methodical procedure, his conscientious scrutiny of documentary material, his sober examination of evidence, his sympathetic approach to the natives, have become the heritage of a school" (Lowie 1933). Idag betraktas N som en av pionjärerna inom den amerikanistiska forskningen, och hans en gång epokgörande studier och ibland djärva teorier debatteras ännu i akademiska kretsar.