Ernst M Manker

Manker, Ernst Mauritz, f 20 mars 1893 i Valla, Göt, d 1 febr 1972 i Sthlm, Matt. Föräldrar: sjökaptenen o lantbrukaren Edvard Olsson o Mathilda Kristiansdtr. Elev vid Mariannelunds praktiska skola, studentex vid privata elementarskolan i Lund vt 21, inskr vid GH ht 21–ht 25, anställd vid Gbgs Posten 22–23, utförde forskningsuppdrag åt Gbgs museums etnografiska avd 23–24, FK vid GH 1 nov 24, tf museiassistent vid Naturhist riksmuseets etnografiska avd (från 25 statens etnografiska museum) 25–37, red för Acta Lapponica 38–61, andre intendent o förest för NordM:s lapska avd 1 juli 39, intendent där 1 juli 45, ledare för NordM:s o landsantikvariernas lappmarksundersökningar 48-56, ordf i Sv fjällklubben 49-58, förste intendent vid NordM 8 april 57–61. – Fil hedersdr vid StH 29 maj 53.

G 9 juli 1933 i Sthlm, Hedv El, m Lea (Lill) Kristina Jansson, f 10 sept 1902 i Söderby-Karl, Sth, dtr till hemmansägaren Anton Gustaf J o Johanna Kristina Andersdtr.

Ernst M var född på Tjörn men växte upp på en gård i Götaälvdalen. Fadern var sjökapten men hade gått i land och blivit bonde. Sina ungdomsår tillbragte M i en miljö präglad av driftighet och företagsamhet. Redan 1913 började han en publicistisk verksamhet som snart tog stora proportioner. Det rörde sig om praktiska anvisningar i jordbruksfrågor, reseskildringar, naturstudier, novellistiska försök, dikter och andra bidrag i landsorts- och fackpress, veckotidningar, tidskrifter och tillfällighetspublikationer.

Först relativt sent kompletterade M sin utbildning med studentexamen men avlade därefter snabbt kandidatexamen med allmän och jämförande etnografi som främsta ämne. Under sina studieår erhöll han vissa forskningsuppdrag av chefen för etnografiska museet i Gbg, professor Erland Nordenskiöld. Efter att ha flyttat till Sthlm fick han sin arbetsplats på vad som sedan blev statens etnografiska museum. Hans forskningar berörde till en början främst afrikanistik, men snart kom han att specialisera sig på de sv samernas kultur, ett ämne som fångade hans intresse för hela livet. Sin första personliga kontakt med samerna hade han fatt under en lång fotvandring genom Lappland 1926. Redan under dessa år igångsatte han de omfattande forskningar som kom att framläggas i hans magnum opus, tvåbandsverket Die lappische Zaubertrommel (1938 och 1950).

Vid denna tid fanns föremålssamlingar belysande samisk odling dels i etnografiska museet i Sthlm, dels och framförallt i NordM. 1939 förmådde sistnämnda institution statsmakterna att inrätta en särskild tjänst för sin samiska avdelning. Till förste innehavare av denna utsågs M, som utan dröjsmål startade en verksamhet, som snart gav betydande resultat. De statliga samlingarna av hithörande föremål sammanfördes med vad som redan fanns i NordM, och så småningom fick M tillfälle att öppna en ny och utvidgad skådesamling, som även museitekniskt innebar ett klart framsteg.

Framförallt igångsatte emellertid M en intensifierad och fördjupad fältforskning, där han själv var en outtröttlig inspirator och deltagare. Vid dokumentationen kom inte minst hans framstående skicklighet som fotograf att spela en stor roll. Betydelsefull var också den snabbhet med vilken M såg till att resultaten av de stora inventeringsarbetena blev framlagda i tryck. För att möjliggöra detta tog M initiativet till en ny serie vetenskapliga publikationer vid NordM, kallad Acta Lapponica. Den inleddes med den första magnifika delen av trumboken, och M kom sedan att ända till sin pensionering fungera som ansvarig utgivare för de viktiga källskrifter till samernas historia som publicerades där.

I trumboken presenterades på ett föredömligt sätt alla kända lapska trolltrummor och alla tillgängliga uppgifter om deras användning. Det där framlagda materialet har kommit att spela en stor roll inom internationell forskning, alldeles särskilt på religionsvetenskapens fält. Men också flera av hans andra stora arbeten, bland vilka märks The nornadism of the Swedish mountain Lapps (1953), Lapparnas heliga ställen (1957) och Fångstgropar och stalotomter (1960), har med sitt överväldigande rika material, framlagt med akribi och kritisk sans, blivit grundläggande för den fortsatta forskningen. – Som nummer två i Acta-serien trycktes 1938 Nils Nilsson Skums Same sita – Lappbyn, genom vilken den märklige samiske konstnären först blev känd för en större publik.

M fann det angeläget att vid sidan av de vetenskapliga arbetena sprida kunskap om den samiska kulturen i vidare kretsar. Det skedde genom ett otal uppsatser och mindre skrifter, av vilka en del översattes till främmande språk. Mycket uppskattad blev hans turisthandbok De svenska fjällapparna (1947). Postumt publicerades 1978 Medmänniskor i norr, som kan betraktas som ett slags testamente av den då sedan sex år bortgångne forskaren, som här fick tillfälle att ge uttryck åt sin väl avvägda uppfattning i de kontroversiella frågorna om samernas ställning i det moderna samhället.

Vid sidan av Lappland stod M:s födelsebygd Tjörn hans hjärta nära. Särskilt efter sin pensionering ägnade han mycken möda åt utforskningen av denna bohuslänska bygd. 1965 publicerade han ett stort arbete om Kvarnarna på Tjörn, och åtskilliga smärre uppsatser och minnesbilder är sannolikt att betrakta som förarbeten till en bredare skildring, som emellertid aldrig kom till stånd. Vid sin bortgång var han sysselsatt med omfattande forskningar rörande de talrika mestadels förhistoriska fynd av skidor som gjorts i torvmossarna i de nordliga delarna av Norge, Finland och Sverige. – M:s upptäckarglädje och önskan att delge andra sina erfarenheter och rön blev oförminskade genom åren. In i det sista var han outtröttligt verksam i forskningens tjänst.