Löfvenskiöld, släkt

Löfvenskiöld (ej Löfvenskjöld, före adlandet Löfgren), släkt, enligt uppgift (Magnus Haraldi) härstammande från en borgmästare i Västerås vid namn Anders Simonsson, som uppges (Omberg) ha dött 1588 och varit bror till den som riksdagsman kände borgmästaren där Erik Simonsson. Någon Anders Simonsson nämnes emellertid ej i samtida längder över borgare i Västerås 1571, 1580 och 1587 (Kumlien).

Anders Simonssons uppgivne son Simon Andersson (1588–1637) skall (Magnus Haraldi) efter sina föräldrars tidiga död ha vistats hos sin morbror fogden Anders Nilsson (d tidigast 1594) på Gripsholm, som – ovisst med vad rätt – identifierats (W 25:18:1) med hertig Karls 1590 adlade stallmästare med samma namn (d 1602). Efter långvarig tjänstgöring i den lokala förvaltningen i Småland (Magnus Haraldi) nämnes Simon Andersson 1621 bland kammarskrivare och lärdrängar i Sthlm (RKB), 1624 som hovbokhållare (rikshuvudboken) och 1625 först som bokhållare i K M:ts räkningekammare och sedan som hovkamrerare (STb). Han tjänstgjorde under generalbokhållaren Abraham Cabiljau (bd 7) i Sthlm ännu 1628 (rikshuvudboken) men blev 1629 (Kammarkoll:s kanslis arkiv) landsbokhållare i Ög och uppges 1636 "för någre år sedan" ha försnillat pengar för kronan (SRP). 1626 hade han emellertid som pant för lån till kronan av mer än 1800 dlr silvermynt fått elva skattehemman i Tjust och i Vimmerby landsförsamling, vilka hans barn hade kvar till 1639.

Son till Simon Andersson var kontraktsprosten magister Ericus Simonius (1626–88) i Vadstena, som var riksdagsman 1660 och 1680. Tal av honom finns i R 405, UUB, och brev till honom och andra kh:ar i Vadstena ingår i T 63:2, LSB. Han uppges ha varit far till rektor Sven Frondelius (d 1696; jfr lat frons = löv) i Kexholm (Setterdahl).

Ericus Simonius var bror till landsbokhållaren i Vm Simon Simonsson Löffgreen (1630–84). Hans dotter Helena blev i äktenskap med prosten Jacob Boëthius (bd 5) stammor för alla senare personer med detta släktnamn. Av hennes bröder blev magister Eric Löfgreen (1672–1709) efter verksamhet som regementspastor hovpredikant 1705 och domprost i Gbg 1707 (tilltr 1709). En annan bror, Carl Löfgréen (d 1717), blev 1707 häradshövding i Bro och Vätö, Väddö och Frötuna och Länna skeppslag samt Lyhundra, Långhundra, Seminghundra och Vallentuna härad i Uppland och därtill borgmästare i Norrtälje; from 1715 förändrades hans domsaga genom att Långhundra, Seminghundra och Vallentuna utbyttes mot Närdinghundra, Frösåker och Sjuhundra.

Ericus Simonius' och Simon Simonsson Löffgreens bror Petrus Simonius Loefgreen (1627–91) blev magister i Uppsala 1652 och inskrevs 1654 vid universitetet i Dorpat, där han s å utnämndes till prof i vältalighet och poesi men uppges ha avböjt. 1656 flydde han undan ryssarna till Sverige, där han i Linköping blev lektor i logik och fysik 1657, i historia och praktisk filosofi 1666 och förste teol lektor 1673 samt domprost 1681. Lœfgreen var riksdagsman 1672 och 1689. Hans brevkopiebok 1653–60 finns i UUB (G 153) liksom hans "Spicilegium theologicum" (T 43), medan hans sorgeskrift över Karl X Gustav (Warmholtz nr 4820a) finns i LSB (H 168). Bland hans 18 barn – alla helsyskon – var kh Petrus Löfgreen (1666–1726) i Torpa, Ög, och landskamreraren och postinspektoren Samuel Löfgreen (1670–1717) i Karlskrona. Deras äldste bror, Simon Löfgren (1661–1723), blev magister i Uppsala 1688 och i Linköping konrektor 1690, rektor 1692, lektor i logik 1694 och i historia och moral 1695, andre teol lektor 1700 och förste teol lektor 1701. Han deltog i utskottsmötet i Sthlm 1710 och blev 1712 kh i Söderköping och kontraktsprost. Hans son Olof Löfgren (1697–1753) var rådman och kämnärspreses i Norrköping. Dennes äldre bror kh Petrus Simonius Löfgren (1692–1745) i Gryt, Ög, var far till kommissionslantmätaren Simon Petrus Löfgren (1725–89) i Söderköping. Den senares äldre bror häradsskrivaren Anders Löfgren (1724–76) i Linköping var far till rådmannen och postmästaren Simon Petrus Löfgren (1757–95) i Säter.

Simon Löfgréns, Petrus Löfgreens och Samuel Löfgréens bror landskamreraren i Ög Anders Löfgreen (1668–1728) var far till Henrik Andersson (kallade sig Henrik Anders) Löfgren (1699–1765). Denne blev e o kanslist i krigsexpeditionen 1719 och i utrikesexpeditionen 1720 samt följde 1722 Herman Cedercreutz (bd 7) till Ryssland som sekreterare. Återkommen därifrån 1723 antogs han 1725 till hovmästare för pagerna och blev 1728 advokatfiskal vid kammarrevisionen, 1736 assessor där och 1740 preses i den kammarrätt som 1737 tillkommit vid flottans eskader i Sthlm. 1743 adlades han med namnet L, och 1747 blev han amiralitetskammarråd. L har karakteriserats som "vitterhetsdilettant" (Ingers). Han skrev sålunda dikter på framför allt latin, av vilka vissa publicerats i tidskrifter, medan det mesta jämte hans självbiografiska anteckningar och avskrifter av hans fullmakter föreligger i W 25:18:1-7, LSB. I LSB (B 91–92) finns också hans samlingar till en brett upplagd biografi över Erik Lindschöld (bd 23). L:s adliga släktgren dog ut på manssidan redan 1767 med hans ende efterlevande son.

Hans farbror Gabriel Löfgren (tidigare Löfgreen; 1672–1744) blev 1703 (tilltr 1704) interimsborgmästare i Helsingborg och 1705 ordinarie justitieborgmästare där. En mängd rapporter från honom till Magnus Stenbock 1709 om danskarnas förberedelser för landstigningen i Skåne finns i Ericsbergsarkivet, RA, och avskrifter av Stenbocks brev till honom i Nissafors bruksarkiv, nu i länsmuseet i Jönköping. I samband med att danskarna besatte Helsingborg på hösten s å miste Löfgren sin lösegendom där och kom i dansk fångenskap. Från 1710 till sin död var han häradshövding i Villand, Gärd och Albo i Skåne. Löfgren fick 1734 liksom sin förutnämnde brorson konung Fredriks skriftliga löfte om adelskap, om någon adlades vid detta års riksdag, men blev förbigången, då brorsonen 1743 adlades. Hans söner häradshövdingen i Kåkind, Valla, Gudhem och Vilske i Västergötland Alexander Löfgren (1722–76) och interimsamiralitetskommissarien vid örlogseskadern i Gbg Samuel Löfgren fick 1756 konung Adolf Fredriks bifall till adoption på kusinens adelskap, vilket dock först 1758 anmäldes i rådet och först 1774 ledde till introduktion på riddarhuset med namnet L. Alexander L:s släktgren dog ut redan med hans son postmästaren i Eksjö magister Olof Gabriel L (1760–90).

Samuel L (1726–1804), som fick amiralitetsöverkommissaries n h o v vid sitt avsked 1766, köpte säterierna Öströ i Dagsås, Hall, och Uddarp i Skepparslöv, Krist. Han förvärvade 1774–84 efterhand Nissafors järnbruk i Källeryd med säterierna Källeryd i Källeryd och Bjärsved i Norra Hestra, allt i Jönk, och 1787–92 likaså efterhand säteriet Snälleröd i Färingtofta, Krist. Genom sitt testamente 1797 gjorde han Nissafors och Snälleröd till fideikommiss för sina söner, sedermera presidenten Salomon L (L 1), som 1810 blev friherre enligt RF, § 37, och Carl Fredric L (1769–1853). Den senare deltog 1788 i sjöslaget vid Hogland. Han fick 1805 K M:ts tillstånd att överflytta fideikommisskaraktären från det senare försålda Snälleröd till det av honom inköpta Fåleberg i Hassle (nu Enåsa), Skar. Han har efterlämnat en dagbok från en resa på kontinenten 1799–1801 (tidigare i RHA; förf felidentifierad i Sthlms dagblad 1922, där referat av dagboken publicerats; jfr brev 9 april 1801 i Ericsbergsarkivets autografsaml, RA, o K K:son Leijonhufvuds ms Utkast till en hist om släkten Leijonhufvud, RHA) och 1836 nedskrivna självbiografiska anteckningar 1769–99 (Nissafors bruksarkiv 6 A:62; xeroxkop i RA). L blev överstelöjtnant 1809 och hovmarskalk 1814 (Nissafors bruksarkiv) men levde länge utrikes för att undgå bysättning (Rosengren m fl; jfr L 2). Son till honom var lantbruksarkitekten Charles Emil L (L 2). Med dennes äldre bror, hovmarskalken och majoren friherre Axel Salomon Ferdinand (ej Fredrik) L (1808–92), dog släkten ut, varefter de båda fideikommissen tillföll deras fasters sonson Gustaf Abraham Edvard Leijonhufvud (bd 22, s 469).

Att släkten L var utdöd föranledde att namnet Löwensköld på 1920-talet vid renskrivningen av romaner av Selma Lagerlöf fick ersätta namnet Löwenborg, som då nyligen förekommit i dagspressen.

Utan samband med ovan behandlade släkt var den norska släkten Løvenskiold, av vilken Severin Lövenskiold (1777–1856) och hans sonson Carl Otto Lövenskiold (1839–1916) var norska statsministrar i Sthlm 1828–41 resp april–juni 1884 och den förre senare riksståthållare i Norge.