Erik Lindschöld

Lindschöld, Erik (före adl Lindeman), f 1 febr 1634 i Skänninge (Klingspor), d 11 juni 1690 i Sthlm (Karl XI; Klingspor). Föräldrar: smeden o borgmästaren Olof Håkansson o Margareta Eriksdtr Nohlanvähr. Skolstudier i Linköping från 39, inskr vid UU 22 jan 51, preceptor för Karl X Gustavs illegitime son greve Gustaf Carlson 24 nov 58, dennes följeslagare under resor i Europa 59—sommaren 68, inskr vid univ i Heidelberg 63, prof eloquentiae vid UU 26 juni 67 (tilltr ej), sekr i k kansliet 26 sept 68, legationssekr vid greve Clas Totts ambassad till Polen 69, adl (med namnet Lindenschöld) 26 juli 69, prot:sekr i rådskammaren 27 maj 71, kabinettssekr 73, hovråd 23 nov 74, deltog i riksdagarna 75, 78, 80, 82-83 o 86, lagman i Bohuslän 11 maj 76, kansliråd o statssekr trol i nov 77, led av reduktionskommissionen 9 dec 80, hovkansler 11 sept 85, ordf i justitierevisionen 85, lantmarskalk 6 sept 86, president i lagkommissionen 6 dec 86, k råd från 20 jan 87, led av kommissionen till överseende av actorum causæ förrättningar 8 maj 87, kansler vid LU 30 maj 87, frih o greve 10 dec 87, led av reduktionsdeputationen 17 aug 88, guvernör för kronprinsen, sedermera Karl XII 22 dec 88.

G 7 sept 1669 i Sthlm (Renskrivna stamtavlor, RHA) m Elisabeth Cronström, f 28 april 1653 (v Schantz genealogier: Cronström, RHA), d 15 febr 1718 på Stafsund, Ekerö, Sth, dtr till kammarrådet Isaac Kock, adl C (bd 9) o Christina Hanssen.

L:s ursprung var enkelt; hans lysande bana mot samhällets höjder har ofta nämnts som ett märkligt exempel på sv ståndscirkulation. Heidenstam låter statsmannen o kungagunstlingen framträda i den första berättelsen i Karolinerna (Gröna gången) o improvisera: "Själv har jag ej anor från gravkor med fanor, och far min var smed ...". Vid sonens födelse var fadern rådman o hade varit borgmästare i L:s hemstad Skänninge. Tidigt moderlös sändes L till Linköpings skola, där hans goda anlag uppmärksammades av biskop Jonas Petri Gothus. Sjutton år gammal fick han för fortsatta studier resa till Uppsala; han tog då namnet Lindeman.

Under Kristinas sista regeringstid försvarade L i Uppsala under historieprofessorn E Figrelius (Gripenhielm, bd 17) en avhandling om monarkers rådgivare. Tesen är att en rådgivares verksamhet kräver hög moral o är av stor betydelse för kung o rike. Till rådgivare bör i första hand väljas medlemmar av de gamla adliga familjerna, men intellektuella förtjänster kan kompensera ringa börd. Man har här trott sig skönja en plädering för de ofrälses intressen o det pfalziska partiet; uppgifter spreds att Karl Gustav närvarit vid disputationen.

På Figrelius' rekommendation utsågs L, som tidigare varit informator i den Bielkenstiernska familjen, 1658 till preceptor för kungens utomäktenskaplige son Gustaf Carlson. Han fick under nio år följa sin elev på studieresor i Europa till Paris, Holland, England o Italien med långa vistelser vid tidens främsta universitet, bla tre år i Strasbourg o därefter i Heidelberg. Under den långa peregrinationen kunde L tillägna sig betydande teoretiska kunskaper på statsrättens, juridikens o politikens områden samt utveckla sina språkkunskaper o sina stora litterära talanger. Vid återkomsten till Sverige föreslogs L till professor i vältalighet vid det nygrundade universitetet i Lund o utnämndes till en professur i Uppsala. Han föredrog emellertid en ämbetsmannabana.

I sept 1668 utnämndes L till k sekreterare o avancerade snabbt inom kansliet. Bland sina gelikar inom den betydelsefulla gruppen ofrälse eller nyadlade kanslitjänstemän intog L snart den främsta platsen till följd av sina lysande personliga egenskaper o sina stora kunskaper. Under kanslitjänstgöringen kom han även att brukas för diplomatiska uppdrag. Redan 1668 sändes han till Polen som biträde åt Clas Tott vid dennes beskickning under polska kungavalet. Hemkommen adlades han med namnet Lindenschöld men skrev sig åtminstone från 1672 Lindschöld (E 1490, RA), vilket även är grevebrevets namnform (orig perg i Ericsbergsarkivet).

L:s verksamhet avsåg främst den inre förvaltningen, o han slöt sig under förmyndarregeringens tid närmast till rikskanslern M G De la Gardie. Detta var naturligt redan med hänsyn till hans tidigare tjänst hos den pfalziska dynastin. Men L var angelägen om goda förbindelser också med rådsadeln i övrigt. Per Brahe, som berömde L i rådet 1675, kallade honom för sin "intimus amicus"; de s k Bondeska anekdoterna från 1680-talet ger honom ett varmt erkännande för hans bildning, uppriktighet o tjänstvillighet.

Sedan Karl XI tillträtt regeringen, blev L:s ställning än starkare. Han hade nu stora möjligheter att påverka den unge monarken. Kungen befann sig ofta på resor o åtföljdes då gärna av L. När De la Gardies ställning alltmer försvagades o kanslern stod infor sitt fall under den stora politiska kris, som började 1675, bytte L läger. Han hade nu goda förbindelser med Johan Gyllenstierna, rådsmajoritetens fiende o Karl XI:s handgångne man. L lär även ha varit den som föranledde kungens beslut att ur rådskretsen kalla Gyllenstierna till högkvarteret, ett beslut som fick vittgående följder. Den franske ambassadören Feuquiéres tecknar en bild av ett nära förbund mellan Gyllenstierna o L. Under krigsåren fick L fylla allehanda uppgifter inom förvaltningen o delta i penninganskaffningen till de militära utgifterna. Han visade energi o rådighet i flottans angelägenheter. Berömd blev hans avgörande insats vid beslutet om att såga upp isen för att flottan skulle kunna lämna Sthlms skärgård febr 1676.

L:s viktigaste uppgift blev nu att tjänstgöra som förbindelseman mellan kungen i Skåne o riksrådet i Sthlm. Att denna ställning till sist kunde leda till misshälligheter mellan den maktsträvande, men ännu ej allenarådande, Johan Gyllenstierna o honom är uppenbart. När L 1679 råkade ut för en tids onåd, är det troligt att han fallit offer för Gyllenstiernas maktlystnad. Det var en svår kris för L (jfr självbiogr), men det skulle inte dröja länge, förrän han återigen togs i bruk. Efter Gyllenstiernas död i juni 1680 reste Karl XI själv ut till Stafsund, där L slagit sig ned under onådens dagar, o anmodade honom att åter träda i tjänst. Det är en ofta beskriven, tämligen burlesk scen, när monarken ville betyga husets herre sin vänskap o sitt återställda förtroende (jfr Ingers, s 237). Från den dagen var L en av kungens mest betrodda medhjälpare på politikens, lagstiftningens o rättskipningens områden. Han var en central punkt i hovlivet, alltid glad o vid gott mod, alltid beredd att i dikt eller prosa hylla monarken o hans närmaste eller att ge uttryck åt deras sorg vid olika dödsfall.

Karl XI utsåg L till den då sexårige tronföljarens guvernör, o till vägledning utarbetade kungen en kortfattad instruktion 1688, som präglas av hans enkla o praktiska verklighetssinne. Två år senare utbyttes denna mot en ny av helt annan innebörd, troligen författad av L. Det är ett praktfullt dokument med en uppfostringsplan, som erinrar om den som uppgjordes av Mattias Biörenklou för Karl XI. Idealet är här en lärd bildning på teologisk o klassisk grundval. L:s inflytande kan märkas i några moderna principer bl a på språkundervisningens o historiens områden. Allmänt uppfattades L under hela denna period som kungens mest inflytelserike medhjälpare. Under 1680-talet avancerade han till alltmer betydande poster. 1685 hade Karl XI utsett honom till hovkansler, då en befattning av stor betydelse. Han förblev en av enväldets o reduktionens viktigaste främjare.

Det har gjorts gällande att L främst eftersträvat att med kungens hjälp bygga upp en egen maktposition. Genom att i allo stödja monarken skulle han främjat sin egen nytta. Troligen har han dock främst påverkats av statsrättslig spekulation — som flera andra svenskar i Karl XI:s omgivning (Grauers 1949) — till försvar för enväldig furstemakt, främst av fransk doktrin men även av engelsk (Hobbes). Närmast var det erfarenheterna från de inre striderna i Frankrike i början av Ludvig XIV:s regeringstid, som fängslat hans intresse. Den starka furstemakten tedde sig då som landets räddning undan kaos. Detta är temat i en roman av Jean Barclay, Argenis, som L högt skattade o översatte till svenska. Han uppvaktade såväl Karl XI som senare hans son med detta arbete. Härtill kom ett annat motiv for L o flera av hans samtida, den duglige ofrälse mannens ovilja mot en ej sällan arrogant o pretentiös bördsadel, som endast kungen kunde stävja. Vid 1686 års riksdag betecknade han kungen som "det högsta som Gud satt på jorden". Uttrycket "Dei vicarius" möter i adelns supplik om reduktion av donationerna 1682, som delvis avfattats av L.

Det karolinska enväldets förutsättning var den krigsdiktatur, som det danska kriget gjort nödvändig o som präglades av kungens personliga insatser. När freden återställts, gällde det att skapa lagliga former för det nya systemet. Början gjordes vid 1680 års riksdag med suveränitetsförklaringen. Det var en annan statsrättslig teori som nu introducerades i vårt land än den tidigare rådskonstitutionalismen. På område efter område kan konstateras hur L verksamt bidragit till kungamaktens utbyggnad o riksstyrelsens centralisering. Andan i statsstyrelsen förändrades. Vid 1680-talets fyra riksdagar var L en av de mest betydelsefulla förfäktarna av den k politiken, av en hårdhänt reduktion o av en räfst med förmyndarregeringen. Det råder ingen tvekan om att han handlade i nära samförstånd med kungen o vanligen även med den allt radikalare reduktionens främste målsman Jacob Gyllenborg.

L hörde till de ivrigaste förkämparna för radikala åtgärder. Magalotti utpekar honom redan 1674 som en av dem som vid sidan av Johan Gyllenstierna väckte kungens intresse for en reduktion. L utpekas i Anecdotes de Suéde som författare till bondeståndets skrivelse vid 1680 års riksdag med krav på en omfattande reduktion, som främst skulle riktas mot högadeln. Andra antog att den L närastående Olof Thegner fört pennan åt bondeståndet. Efter beslutet blev han medlem av den reduktionskommission, som skulle genomföra detta, men deltog där endast i de tre första sammanträdena (Munthe 1971). Vid 1682 års riksdag hörde L till dem, som ville tillerkänna kungen makt att återta län, under vilka villkor de än hade givits innehavaren. Frågan hade då fått ökad aktualitet, sedan de ofrälse stånden gentemot adeln påyrkat skärpt reduktion av donationsgodsen. L delade åsikten, att kungen ej kunnat med full äganderätt giva förläningar; han ägde därför taga dem åter. Det var L:s förslag, som Karl XI nu fullföljde. L:s linje i debatterna om reduktion var i övrigt, att stånden borde överlämna denna åt kungens omdöme: De kunde ej besluta "i det som dependerar av Kungl Maj:t", resp "intet kan adeln statuera något uti sin egen sak" (AdRP 6 nov 1682).

När reduktionen några år senare än en gång skärptes, o nu med olika, tämligen djärva, rättsliga konstruktioner, o fick omfatta av enskilda från kronan köpta gods, tillhandahöll L återigen argument för åtgärderna. Gods, som köpts mot lönefordringar eller andra inte räntebärande fordringar, skulle få reduceras. L hade 1688 av Karl XI insatts i den nybildade reduktionsdeputationen, som fick ersätta reduktionskollegium o reduktionskommissionen. Då ytterligare krav senare ställdes på köparna av kronogods att åter-bära vad de ansågs ha orättfärdigt uppburit av inte vid köpet specificerade räntor — s k "oköpta räntor" — återfinns L bland dem som energiskt kämpade även härför. Kravet kunde motiveras utifrån uppfattningen att köparna gjort en obehörig vinst.

Vid 1686 års riksdag förordade L även reduktion av pant- o köpegodsen. Han åberopade den för kronan förmånliga rättsgrundsatsen "alterum tantum", hämtad från romersk rätt. Den innebar, att när guldna räntor uppgått till samma belopp som gäldsumman, skulle fortsatt ränta ej behöva erläggas. Därutöver erlagda räntebelopp kunde avräknas på huvudstolen. L motiverade sin ståndpunkt med att detta "är i sig och efter allt folks lag æqvitabelt och riket nyttigt" (AdRP 1686, s 25, 63). Pantegodsen hade i allmänhet belånats mot 8%, vilket innebar att kronan efter 25 år kunde återta desamma utan någon annan avbetalning på huvudstolen än räntan.

Det var L i nära samverkan med Jacob Gyllenborg som drev igenom denna nya, förhatliga reduktion. Han fann ytterligare argument för sin ståndpunkt i statsnyttan, "salus publica", i statens nödrätt, "necessitas publica" o i olika rättvisekrav. Säkerligen har han influerats av liknande tankar, som han observerat i Ludvig XIV:s Frankrike. Vid denna tid kan man dock finna att L ibland ådagalade moderation. Som lantmarskalk (sept 1686) borde han tillvarata även ståndets rätt o intresse; troligen har han varit känslig för denna synpunkt, kanske även till sist beaktat det radikala reduktionsverkets skadeverkningar. I fråga om reduktionsåtgärder i Skåne o de baltiska provinserna företrädde L samma strängt fiskaliska synpunkter. I visst samband med hans verksamhet på reduktionens område står hans andel i indelningsverkets genomförande.

L hade under sina många studieår förskaffat sig ett aktningsvärt juridiskt kunnande. Hans insatser på juridikens fält blev betydande. Han deltog på framträdande plats i dömande verksamhet, sedan han tagit säte i rådet. Vid olika tillfallen fick han även fungera som president i Svea hovrätt. Som hovkansler blev han ordf i justitierevisionen. Även för enväldets utbyggnad på lagstiftningens område var L ivrigt verksam. Frågan aktualiserades vid 1682 års riksdag. L angav först att kungen ägde en fri administrativ lagstiftningskompetens; det var den fråga, som närmast var aktuell (AdRP 7 nov 1682). Men när adelsståndet sedan till kungen överförde hela lagstiftningen, var L med därom.

Frågan om förhållandet mellan stat o kyrka hade länge varit under debatt. Vitt skilda meningar om den kyrkliga organisationen hade fått ta sig uttryck i de olika lagförslag som sett dagen. Ett 1682 utformat lagförslag präglades ännu av kyrkans självständighetssträvan, främst med avseende på läran, prästtjänsternas tillsättande, kyrklig ekonomi o kyrklig domsrätt. En alldeles annan tendens gjorde sig gällande i den kommission för förslagets behandling, som Karl XI därefter tillsatte, o vari L ingick. Kommissionens lagförslag blev senare (öremål för ytterligare överarbetning, men ej hos ständerna. Den sista versionen är försedd med åtskilliga ändringar o väsentliga tillägg av L:s hand. Kungens lagstiftningsmakt markerades nu, 1686, av beslutet att kyrkolagen skulle utgå av trycket utan ständernas medverkan.

Exemplet fick sin snara efterföljd, när ständerna hemställde hos kungen, att han måtte "i lika måtto" överse, förbättra o bringa i god ordning den allmänna lagen. L hade redan före riksdagen 1686 intresserat sig för en fullständig kodifikation. I ett märkligt betänkande under 1680-talet, som anses härröra från honom, uppställdes ett program härför, som nära sammanfaller med hans i lagkommissionen senare uttalade åsikter. I betänkandet anges de krav, som bör ställas på ett lagverk: tillräckligt omfång, överensstämmelse med tidens förhållanden, kvalitet. Lagen bör vara allmän o gemensam för landets alla invånare, äga språklig klarhet o enkelhet. För utförande av en sådan lagrevision krävdes vidsträckta kunskaper ej blott i sv rätt utan även i utländsk o i naturrätt. Programmet syftade till att minska domarnas möjlighet att på egen hand fylla ut de stora luckor, som fanns i lagen. De borde bindas genom en fullständig o lättillämpad lagtext; det var krav, som Karl XI ofta skulle framföra.

Det var till följd av vad L yttrat vid 1686 års riksdag som lagkommissionen tillsattes, o L blev dess ordförande. Han intresserade sig för en ny konungabalk, som skulle ersätta landslagens o fixera det karolinska enväldet. I kommissionen kunde L 1687 meddela, att han var färdig med sitt arbete härpå; texten till hans förslag synes dock ej vara bevarad. Man kan likväl med ledning av kommissionens protokoll i stort sett rekonstruera det. Det följde till en början nära landslagens konungabalk, men när monarkens rättigheter skulle preciseras, blev lagtexten helt förändrad (Hasselberg 1943).

L var även i övrigt ivrig att modernisera den sv rätten i väsentliga hänseenden samt att komplettera den, där luckor fanns. Hans verksamhet i detta hänseende gick längre än vad instruktionen för lagkommissionen angav. För att skapa en "riktig och fullkomlig lag" var han villig att beakta utländsk rätt o doktrin med bortseende av "förra skäl och politi". Hans syn på lagstiftningens möjligheter var friare än den som hans efterträdare som kommissionens ledare hyste. Men L gjorde ett undantag för det fall att klara Guds bud fanns om brott o straff; därifrån kunde undantag ej göras.

Under de fyra år som L ledde lagkommissionen hann han göra betydande insatser. Hans tankar om den allmänna lagens avgränsning i förhållande till administrativ rätt o speciallag vann beaktande. Märkligt är L:s yrkande att lika arvsrätt o giftorätt skulle införas för män o kvinnor. Förslaget mötte dock starkt motstånd, särskilt från Sven Leijonmarck (bd 22). Debatten om arvsrätt har ett samband med L:s åsikter om ståndssamhället. Han hyste en tydligt negativ uppfattning om frälsets privilegier. För en ökad likställighet mellan människor hänvisade han till "Gud och naturen". Han talade för de ofrälses rätt att besitta frälsejord o vände sig mot adelsprivilegiernas stränga bestämmelser om att adlig kvinna vid gifte med ofrälse man skulle förlora rätten till ärvd frälsejord. I några sammanhang kan man skönja att L påverkats av fransk rätt. Detta gäller bl a hans ståndpunktstagande till frågan om inteckning i fast egendom.

L spelade även en aktiv roll vid utformningen 1682 — 89 av den märkliga sk kassationsakten (Hasselberg 1968). Karl XI hemställde 1682 om en förklaring, som riktade sig mot dem, som efter Karl X Gustavs död satt den avlidne monarkens förordnanden ur kraft. Deras motiveringar förklarades innebära en förolämpning av kungamakten, ja rent av ha varit brottsliga. Uttalandena, som i vissa fall hade en konstitutionell innebörd, skulle med en från fransk rätt hämtad term kasseras, förklaras utplånade. Kungens aktion ägde ett tydligt samband med de nya männens ideologi.

I linje med L:s verksamhet vid enväldets uppbyggnad gick hans insatser vid den lokala förvaltningens. I konflikter mellan kungamakten o Sthlm förfäktade L jämte Thegner kronans intressen. Han medverkade till att kungens makt över stadens tillgångar vidgades o att stadsstyrelsen underordnades det framväxande enväldet (Corin). Andra uttryck för centralistisk politik var hans hållning i kyrkopolitiska frågor, där han verkade för de gamla danska landskapens försvenskning. Motsvarande strävanden sökte han förverkliga även i de baltiska provinserna, där den sv kyrkoordningen borde införas o till sist även sv lag.

På utrikespolitikens område hörde L till vännerna av en fransk orientering. De starka kulturella impulserna från franskt håll o traditionerna från De la Gardies dagar medverkade härtill. Så länge Bengt Oxenstierna dominerade den sv utrikesledningen o förordade en mot sjömakterna gynnsam politik, fanns dock knappast något utrymme för större insatser från L:s o hans meningsfränders sida. Men i mitten av 1680-talet yppades vissa möjligheter för en franskvänlig orientering. Ludvig XIV.s representant i Sthlm, de la Piquetiére, som kom dit 1685, fick snart nog kontakt med L o reduktionsledaren Fabian Wrede, som också hörde till de franskvänliga. Några år senare föranledde främst kommersiella intressen denna grupp till mera aktiva insatser (Landberg 1952).

En höjdpunkt i L:s bana blev lantmarskalksposten vid 1686 års riksdag. Det var en tydlig markering. Ingen nyadlad av riddarklassen hade dittills utsetts till lantmarskalk. I fråga om rikets yttre politik hade en vidlyftig översikt lämnats i den sekreta propositionen (15 sept 1686). L förklarade, på ärkebiskopens fråga, att därmed endast avsågs information i syfte att få anslag i händelse av nytt krig. Någon meningsyttring från riksdagens sida avsågs inte o än mindre några direktiv.

Sedan riksdagen avslutats, fick L taga plats i rådet. Hans verksamhet där vette åt många olika håll, administration, utrikespolitik o undervisningsväsende. I synnerhet var universiteten föremål för hans omsorg. För UU:s del kom han att bevara goda förbindelser med dess kansler De la Gardie. Många gånger vände sig denne till den allt mäktigare L med bön om hjälp i universitetets angelägenheter. L ådagalade härvid vidsynthet o ett för tiden stort frisinne (Annerstedt). I den stora strid om den cartesianska filosofin, som åter bröt ut i Uppsala — den förra hade pågått 1664— 65 — hörde L till dem som motsatte sig försök att begränsa forskningens frihet o att underordna de övriga fakulteterna den teologiska (Lindborg).

Som kansler för LU från 1687 fick L ett annat verksamhetsområde. Han hade tidigare varit universitetet behjälplig med dess ärenden i kansliet. Efter det danska krigets slut hade han avvärjt alla planer på universitetets nedläggning eller flyttning till Kristianstad; härvid hade han god hjälp av lundabiskopen Canutus Hahn (bd 17). Viktiga åtgärder till ordningens upprätthållande bland lärare o studenter härrörde från L. Han sökte förbättra universitetets efter reduktion av dess egendom starkt försämrade ekonomi o gjorde en betydelsefull insats genom att säkra dess äganderätt till Lundagård (Rosén 1968, s 80 f). L stödde också Samuel v Pufendorf, som kunde förbli i sv tjänst även efter svårigheterna under det danska kriget.

L:s betydelse för den sv litteraturen var stor. Som ämbetsman kunde han ställa sitt inflytande till författares förfogande; privat var han en betydande mecenat. Med tiden intog han en nyckelställning i den litterära världen. L hör själv till våra betydande poeter från 1600-talets andra hälft, på både svenska o latin. Själv betraktade han sig som en amatör: "Min poesi är ringa / och ej det namnet värd". Vanligen berömmes han för behaglighet, kvickhet, ledigt versifierande. Han skrev dryckes-, bröllops- o begravningspoesi präglad av tidens franska smak, ej minst av den gängse sentimentaliteten.

L författade även mera seriösa verk. Han ställde sin talang i dynastins o enväldets tjänst. Hans främsta profana diktning är latinsk. Ett tidigt alster är hans sång över Tåget över Stora Bält, en "nitidissimum carmen" skriven efter mötet med Karl X Gustav på Själland under resan ut i Europa 1658 (Ihre). Två år senare följde Officium pietatis i anledning av konungens död (tr i Strasbourg) o 1661 ett sorgekväde över en av M G De la Gardies söner. En särställning i L:s produktion intar hans religiösa diktning. Tillsammans med Haquin Spegel utgav han 1680 Barna bibel. Åtskilligt av vad där ingår av L:s hand är tydligen av äldre datum, som vissa psaltarparafraser. I Jesper Swedbergs psalmbok möter åtskilliga av L:s psalmer. Några har därefter tagits med i 1819 års psalmbok, överarbetade av Wallin, nämligen dess nr 437 o nr 459. Den senare bär nu nummer 551 (Liedgren, Belfrage). — L:s diktning har samlats av P Hanselli i Vitterhetsarbeten af svenska författare, 4, men samlingen är ingalunda fullständig.

Med L:s litterära verksamhet sammanhängde hans intresse för teater, o han författade i fransk stil flera sk värdskap för hovets räkning. De efterbildade föreställningar, där solkungen var medelpunkten; rollen skulle nu uppbäras av Karl XI. L utvecklade i anslutning till ett värdskap i en dikt, hur symbolen skulle tolkas (1670). Den berömda föreställning av Racines Iphigénie, som ett antal adelsdamer (jfr bd 22, s 1) föranstaltade i Wrangelska palatset 1684, hade ett starkt stöd i L; han kom hovdamerna till hjälp med tre långa hyllningsdikter (Vitterhetsarb, s 151). L är troligen initiativtagare till överflyttandet från Uppsala till Sthlm av en teater, som fick sin scen i Lejonkulan vid slottet. Repertoaren var här franskt influerad. Som en teaterns främjare hyllades L av Isack Börk (bd 7) i ett drama, som troligen uppförts på Stafsund, framför o på det Parnassberg, som avbildats i Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna.

För den sv medaljkonsten gjorde L insatser som uppslagsgivare. Han uppges ha infört nordstjärnan som kungamaktens symbol i sv tradition; den ersatte solen, som alltför starkt erinrade om Ludvig XIV. Han anses också ha avfattat devisen Nescit occasum, som med tiden kom att pryda nordstjärneorden (Stenström, Johannesson).

L saknade från början förmögenhet. Sina tidvis betydande inkomster använde han bla till anskaffande av ett gott bibliotek o till mecenatskap. Med hjälp av sin makas förmögenhet — hon var född Cronström — o sina förbindelser i finansvärlden — särskilt Joel Gripenstierna (bd 17) var hans vän — lyckades han förvärva flera egendomar i stockholmstrakten. Av några hemman på Ekerö skapade han Stafsunds gods, där han efter Tessins ritningar byggde det ännu bevarade karaktärshuset. Han förskönade sin huvudgård med vackra park- o trädgårdsanläggningar. L förvärvade även det mitt emot Stafsund belägna Kaggeholm, vars slottsbyggnad dock härstammar från senare tid, samt Lindevads gård utanför Skänninge, hans hemtrakt.

Trots de politiska motsättningarna mellan L som reduktionens o enväldets handgångne man o De la Gardie bevarades ett vänskapligt förhållande dem emellan. Det blev nu den ruinerade o förödmjukade kanslern som förtrodde sig till L. De förenades i ett stort o äkta intresse för vetenskap, litteratur o konst, enkannerligen för svensk o fransk.

L var under dessa svåra år för den gamla aristokratin, som så drabbats av olycka, personligen vänlig o hjälpsam. Detta står i så markant motsättning till hans verksamhet i enväldets o reduktionens tjänst att man satte ifråga om L:s tankevärld var sammanhängande, om han verkligen var uppriktig eller om han i vissa sammanhang förställt sig. Sannolikt har han dock kunnat förena sin politiska huvudlinje med vad hans goda hjärta o en mänsklig sympati för högadelns bildade män begärde av honom. Tydligt är emellertid att L var villig medverka till särskilda undantag för vissa klienter, även därför att de gav ekonomisk erkänsla.

L kom att bli föremål för en allmän uppskattning. Författaren till Anecdotes de Suéde (troligen Oliwekrans) omnämnde honom i varma ordalag trots sin mot enväldet o dess män starkt negativa tendens. L "hade mycken urskillning, fattade en sak lätt och bragte den utan möda till papper; dessutom mycket arbetsam och alltid glad; att ingen hade så mycket välde över konungens sinne, som han, också förmögen att vinna andra människors ynnest." Karl XI antecknade efter hans död i sin dagbok: "Jag haver mist uti honom en trogen och redlig tjänare, som mente mig och min k son, vars gouverneur han var, och hela riket väl..." Kungen upprepade dessa omdömen i flera brev. Som en glad medmänniska o sällskapsbroder blev L legendarisk. Ännu Lenngren hyllar honom som den "glade Lindschöld". L ägnades flera dikter av den framåtsträvande unge Olof Hermelin, vars bana i mycket erinrade om L:s (S Olsson).

L avled i en febersjukdom i juni 1690. Vid sin bortgång efterlämnade han tre söner, vilka alla stupade under det stora nordiska kriget, den siste 1709. Endast dottern efterlämnade avkomma. I hennes familj bevarades Stafsund o den L:ska miljön till 1800-talets början.