Ruben M Liljefors

2 Liljefors, Ruben Mattias, bror till L 1, f 30 sept 1871 i Uppsala, d 4 mars 1936 där. Mogenhetsex vid h a l i Uppsala vt 90, inskr vid UU 11 sept 90, FK 14 sept 95, studier för I Hedenblad i Uppsala, kompositionsstudier för Salomon Jadassohn vid musikkonservatoriet i Leipzig 95—96 o 97—99, organistex vid musikkonservatoriet i Sthlm (MK) 00, dirigentstudier för Hermann Kutzschbach i Dresden 02, vik anförare för Allm sången i Uppsala 02, sånglär vid Gbgs h samskola 02—08, dirigent för Göta Par Bricoles sångkör i Gbg 02 - 11, kormästare för Gbgs Filharmoniska sällskap 02—11, sånglär vid Sigrid Rudebecks flickskola 03-08, dirigent för Gbgs studentkårs sångkör 03—09, kyrkosångarex vid MK 07, kompositionsstudier för Felix Draesecke i Dresden o Max Reger i Leipzig 09— 11, ledare för Sångsällsk TS i Gbg 10—11, kapellmästare för Gävleborgs läns orkesterfören 12—31, ledare för musiksällsk Concordia i Gävle 12—31, musiklär vid h a l i Gävle 31 dec 12—31. Tonsättare. — LMA 08, Litt et art 27.

G 30 maj 1901 i Stavanger, Norge, m Christiane Egelind Petersen, f 1 sept 1876 där, d 2 okt 1927 i Ulricehamn (enl db för Gävle, Staffans), dtr till grosshandl Roland Olaus P o Marie Pauline Egelind.

Under sin studietid i Uppsala spelade Ruben L violoncell i Akademiska kapellet o deltog även i studentsången; hans huvudinstrument var eljest piano. Han samlade o utgav även folkmelodier för studenternas folkdansförening Philochoros, o hans intresse för folkmusiken varade livet ut; så sent som 1929 utgav han en egen samling Uppländsk folkmusik. Flera av L:s kompositioner visar också anknytningar till sv folkmelos, men genom hans omfattande studier i Tyskland kom hans musikaliska ideal att främst förankras i den tyska romantiska traditionen, o formellt o satsmässigt kan hans musik karaktäriseras som nyromantisk med en i huvudsak lyrisk hållning.

L gjorde en påfallande stark debut som tonsättare med en rad uppmärksammade verk, som hörde till de mest angelägna inom den sv nyproduktionen vid sekelskiftet, främst då violinsonaten (op 2, 1896), pianokonserten (op 5, 1899), konsertuvertyren (1905), en rad sånger samt Ess-dursymfonin (1906). Dessa verk präglas av en ungdomlig uttryckskraft o en väl tuktad formvilja, pianosatsen är fyllig o välklingande o sångerna visar en naturlig känsla för vokal linjeföring. I orkesterverken är instrumentationen klar o välbalanserad o dessutom färgrik o fantasifull, o även den stämningsrika sviten Sommar (1899) nådde en bredare popularitet o kom att följas av andra likartade verk som Fyra småstycken i folkton o Tre bagateller för stråkorkester; ett ofta spelat stycke är också det livfulla Intermezzo, A-dur. Under sin Gävle-tid skrev L i stort endast just sådana smärre orkesterstycken samt sånger, men om hans genuina känsla för sonatformen o därmed för större musikaliska formsammanhang vittnar en pianosonat, f-moll, från 1930-talet, där den nästan patetiska tonen o den kraftfulla o pianistiskt tacksamma satsen bringar återklanger från de mera känsloladdade ungdomsverken.

Även i sina sånger stannar L i första hand inför lyriska stämningar, ofta förbundna med naturintryck, men också de rymmer starkt känslobetonade inslag, som musikaliskt tecknas med stor intensitet. Särskilt bör framhållas L:s många Karlfeldt-sånger, som alla vittnar om frändskap med o inlevelse i skaldens uttrycksvärld, o vidare de stort anlagda Rydberg-tonsättningarna, de mjukt lyriska Runeberg-förtoningarna o de karaktärsfulla Fröding-sångerna. L:s register sträcker sig från brett genomkomponerade, ibland nästan balladartade ting till sånger av enkel strofisk vistyp, o inte minst omtyckta blev hans barnvisor, främst samlingarna Blommornas bok (op 10) o När det lider mot jul (op 19); titelvisan i den senare med ord av Jeanna Oterdahl hör till våra allmänt sjungna julsånger, En mer originell sida av samma genre visar L i samlingen Troll- och tomtehistorier till dikter av Hugo Hamilton. Till L:s mer kända visor hör vidare Skolgossarnas sång, Vi äro den knoppande våren, ur kantaten till Gäfle h a l 1914. Hans mest bekanta o uppskattade verk torde dock vara körverket Blomsterfursten (op 14), till ord av Carl Snoilsky, skrivet till Linné-jubileet 1907 o senare framfört bl a vid den sv musikfesten i Dortmund 1912. Här samverkar också på ett osökt sätt de egenskaper, som främst kom att. utmärka L:s senare musik: den lyriska inlevelsen, förenad med milt behag o en nästan drömlik atmosfär, o den djupa naturkänslan, som får en närmast svärmisk-mytisk innebörd.

L:s dirigentverksamhet i Gbg kom trots hans ovedersägliga kapacitet o entusiasm inte att sätta några djupare spår, men som dirigent o skolmusiker i Gävle från 1912 blev han en centralgestalt i stadens musikliv; på grund av nedsatt hörsel tvangs han begära förtidspension 1931. Med den nystartade orkesterföreningens 25-mannaorkester framförde han en avsevärd del av såväl den klassiska som den romantiska internationella repertoaren o dessutom en lång rad nyare sv verk. Orkestern hade vid denna tid tämligen få gästdirigenter, o L ledde huvudparten av konserterna själv. Om arbetets omfattning o orkesterns kapacitet vittnar bl a, att vid 1 O-årsjubileet 15—16 jan 1922, samtidigt orkesterns 300:e o 301:a konserter, framfördes Beethovens sjunde symfoni, Egmontuvertyr o femte pianokonsert, Bruchs violin konsert o Mozarts Ess-dur-symfoni; för detta tillfälle hade L komponerat en Festuvertyr, C-dur, som utmärker sig för klangfull melodik o fast formgivning.

Som dirigent var L på en gång fantasifullt livlig o balanserat klar, o i umgänget med musikerna liksom med sin övriga omgivning var han lugn o vänlig, närmast blid. Han verkade på flera sätt aktivt för att förbättra såväl orkesterns standard som de enskilda musikernas sociala villkor. Som gästdirigent framträdde L i andra sv orkesterföreningar, men för längre dirigentgäst- spel lade det dagliga musiklärararbetet hinder i vägen. L hade även åtskilliga privatelever i piano, däribland sonen Ingemar, o till hans fåtaliga kompositionselever hörde bl a Josef Eriksson o Knut Håkanson.