Bruno A Liljefors

1 Liljefors, Bruno Andreas, f 14 maj 1860 i Uppsala, d 18 dec 1939 där. Föräldrar: handelsmannen Anders L o Maria Margareta Lindbäck. Elev vid FrKA 29 aug 79-mars 82, studieresa till Tyskland, Italien o Frankrike 83, till Frankrike 84 o 87, förest för Valands målarskola, Gbg, sept 88-maj 89. — LFrKA 20, Tessinmedaljen i guld 25, fil hedersdr vid UU 16 sept 27.

G 1) 25 mars 1887 (-95) i Sthlm (enl vb för Västra Ryd, Sth) m Anna Olivia Olofsson, f 16 jan 1864 i Rasbo, Upps, t 7 febr 1947 i Norrköping, Borg, dtr till godsäg Adolf O o Erika Christina Westerlund; 2) 23 juni 1895 i Khvn m sin första hustrus syster Signe Adolfina Helena Olofsson, f 13 okt 1871 i Gamla Uppsala, t 25 jan 1944 i Uppsala.

Bruno L:s föräldrar var båda av uppländsk bondesläkt, på moderns sida sannolikt med inslag av vallonblod. Sin tidiga barndom mindes L "som en hemsk dröm, klen och sjuklig som jag var och ofta levande i feber och ångest" (Det vildas rike). På äldre dar sökte han en del av förklaringen till sin bräckliga hälsa under barnaåren i bostadsmiljön. På gården till det numera rivna hus i kvarteret Örtedalen i hörnet av nuvarande Skolgatan o Svartbäcksgatan i Uppsala, där L föddes o där familjen bodde tills L var i åttaårsåldern, låg svinhus o slakteri. Slakten ägde rum på gården ute i det fria. "Det var kanske inte så nyttigt för en liten barnunge med lättrörd fantasi att se och höra". I slutet av 1860-talet flyttade familjen litet längre norrut till kvarteret Edda vid Svartbäcksgatan. Föräldrahemmet förefaller ha varit harmoniskt o man höll en standard som kan betecknas som lågborgerlig. Modern skötte familjens kruthandel, medan fadern arbetade i ett bränneri o ett hembiträde svarade för matlagningen. Fadern var musikalisk, spelade fiol o gjorde också egna melodier. På kvällarna läste han gärna högt ur sin älsklingsskald Esaias Tegnérs dikter. För L framstod fadern som "den sansade men absoluta kraften", medan modern "var mildheten och ömheten, den ständigt vakna omtanken". I sexårsåldern fick L lära sig läsa o rita av en målarmästardotter, Selma Göting. Efter förberedande skola gick han sex år i Uppsala katedralskola. Sin fritid ägnade han åt vad som livet igenom skulle förbli hans favoritsysselsättningar: teckning o målning, jakt o gymnastik. Han utvecklades till elitgymnast, med räckgymnastik som specialitet, o han tillhörde den trupp gymnaster som Viktor Balck turnerade med i England o Belgien 1880.

1879 antogs L som elev vid Konstakademin i Sthlm, där han blev kamrat med Anders Zorn, som han tog starka intryck av. Vänskapen skulle bli bestående. L var redan nu inriktad på djurmåleri, men han rönte ringa uppmuntran på detta område, om man bortser från att han fick ett visst stöd av professor P D Holm. Då L vid ett tillfälle efter att ha rådgjort med Holm hade målat en räv ur minnet utan modell blev resultatet utsatt för hård kamratkritik. "Hör du, Bruno, det ser ut, som om håren vore klistrade på'n", var Zorns kommentar (Malmberg). Det blev Zorn som sedan visade L hur ett rävskinn skulle målas.

Även om fadern skickade pengar till sonen så ofta han kunde, var denne tvungen att bidra till sin försörjning under studietiden vid akademin. I likhet med många av sina kamrater sökte o fick han uppdrag som tecknare för olika pressorgan. Ny illustrerad tidning antog 1880 en djurteckning av honom, den första han fick publicerad. De följande åren fortsatte han att leverera teckningar av olika slag till denna tidning, men också till Familjejournalen, Svea o Nornan. Dessutom hade han, i varje fall från 1881, en liten kundkrets som beställde djurmålningar av honom, bl a grosshandlare Oscar Lamm o konsul Ludvig Arosenius, vilka båda samtidigt gynnade Zorn. Beställningarna gällde vanligen kattor eller rävar, de sistnämnda utförda efter uppstoppade modeller i VA. Arbetet för brödfödan i kombination med den föga stimulerande undervisningen vid akademin gjorde att hans närvaro vid lektionerna blev ganska sporadisk. Då han i febr 1882 erhöll en varning för frånvaro av akademins direktör Georg v Rosen, beslöt han att sluta skolan. Han återlämnade sitt elevdiplom i mars s å. Det var inte frågan om någon revolt mot akademin. Beslutet fattades efter moget övervägande av vad som skulle gagna hans utveckling som konstnär bäst, vilket framgår av korrespondensen med föräldrarna o Zorn. L tycks knappast ha hyst något större intresse för konstpolitik, även om han anslöt sig till de s k opponenterna 1885 o året därpå blev medlem av Konstnärsförbundet, som skulle föra kampen mot akademin vidare. Han utträdde ur förbundet i dec 1912.

I aug 1882 anträdde L sin första o enda större studieresa utomlands. Tillsammans med marinmålaren Arvid Johansson for han via Hamburg till Düsseldorf, där han en tid bodde hos August Jernberg (bd 20). Denne introducerade honom hos den kände djurmålaren C F Deiker, för vilken L tog lektioner mot ett arvode av 30 kr i månaden. Under vistelsen i Düsseldorf hade L också möjlighet att bedriva djurstudier i stadens zoologiska trädgård, vid den här tiden en av Europas största. I nov 82 for han till Freilassing i Bayern, där han bodde i en bondgård tillsammans med Johan Tirén. Där målade han Lekande kattungar o Räv som luktar på ett kruthorn för Ludvig Arosenius samt Pojkar jagande en ekorre, utförd efter ett fotografi. I slutet av febr reste han vidare till Italien, där han besökte Venedig, Florens, Rom, Neapel o Pompeji för att sedan fortsätta till Paris o Grez-sur-Loing. I denna lilla by i Fontainebleauskogen fanns sedan ett par år tillbaka en skandinavisk konstnärskoloni vars medelpunkt var Carl Larsson (bd 22, s 290). L hade lärt känna Larsson 1881. Bekantskapen förnyades nu o utvecklades till en varaktig vänskap. Under de närmaste åren skulle L starkt influeras av Larssons måleri. Han skulle också återvända till Grez somrarna 1884 o 1887.

Efter hemkomsten till Sverige i juli 1883 slog L sig ner i fädernesocknen Ärentuna för att året därpå flytta till Kvarnbo i Uppland. I Ärentuna tog han itu med en stort upplagd komposition avsedd för Parissalongen året därpå, Duvhök och orrar, signerad 1884 (NM). I enlighet med friluftsmåleriets krav tillkom den ute i naturen, o L hade enligt vad han berättat ett väldigt besvär med att gillra upp duvhöken, som han själv skjutit, o de döda orrarna i buskaget. Med detta stilleben för ögonen skapade han en bild som övertygande återger djurens blixtsnabba rörelser i kampögonblicket. Både när det gäller komposition o måleriskt föredrag är tavlan påverkad av Grez-konsten. Duken ger en närbild av ett stycke natur som fyller hela tavelytan. Skildringen koncentreras till djuren, medan det omgivande snölandskapet är flyktigt skisserat men i en kräsen kolorit där gråvalörerna dominerar. Under de närmaste åren skulle L skapa en rad verk med likartad komposition men i regel av mindre format, Räv och morkulla 1885, Fem djurstudier s å (NM), Rävfamilj 1886 (NM), Nötskrika s å. De röjer alla inflytande från Grez-målarna, framför allt från Carl Larsson o från japanska träsnitt. Även om de är utförda i olja har de akvarellens lätthet o präglas av ett raffinemang o en elegans som L senare överger. Till motiven är de emellertid helt L:ska. I de solfyllda, idylliska landskapsutsnitten med prästkragar, blåklockor o klöverblom pågår kampen för tillvaron, djurens kamp på liv o död. Dessa målningar har av Lindwall träffande sammanställts med ett citat ur ett föredrag om kampen för tillvaron som Frithiof Holmgren (bd 19), fysiolog o övertygad darwinist, höll 1873 o där han erinrade om att även i den soligaste naturidyll solen dock skiner "över ett enda stort bataljfält". Det kan i sammanhanget påpekas att L hyste stor beundran för Holmgren o umgicks i det holmgrenska hemmet på 80-talet.

Vid sidan om måleriet fortsatte L att göra illustrationer för tidningar, tidskrifter o böcker. Han gjorde också ett eget album med karikatyrer som Wahlström o Widstrand publicerade 1884. Det innehöll humoristiska scener ur pojk- o djurlivet o blev så uppskattat att han fick beställning på ytterligare ett album året därpå. 1885 fick han av Bonniers uppdraget att illustrera kalmarlektorn Oscar Swahns Våra öfverliggare o några år senare gjorde han på Bonniers beställning en rad teckningar till en volym av August Blanches Samlade arbeten, utgiven 1890. Han levererade vidare ett 20-tal teckningar till Viktor Balcks Illustrerad idrottsbok som utkom med tre delar 1886-88. Av Carl G Laurin fick han beställning på teckningar för den upplaga av Folkskolans läsebok som kom ut 1890. L gjorde illustrationerna till några av fablerna o till kapitlet Djur i Sverige. Som tecknare visar L förmåga till träffsäker karakteristik av människor o situationer. Sina närmaste förebilder torde han haft i Wilhelm Busch o Carl Larsson.

I mars 1887 vigdes L vid Anna Olofsson. Efter att ha tillbringat en del av sommaren i Grez slog sig de nygifta ner i Kvarnbo utanför Uppsala, där L som ungkarl resi-derat i övervåningen till mjölnarens hus. Nu lät han uppföra ett nytt boningshus med ateljé. Sommaren 1888 besökte han Visby där han utförde ett par stora målningar med motiv från de typiskt gotländska idrotterna, pärk, varpa, stång-störtning. De har detaljer som slående erinrar om Édouard Manet (Lindwall). Ht 1888 o vt 1889 vikarierade L för Carl Larsson som föreståndare för Valands målarskola i Gbg. Nu fick han flera beställningar av Pontus Fürstenberg, bl a dekorerade han ett par dörrar i det furstenbergska hemmet. Beställningarna hjälpte upp hans ekonomi, o han kunde realisera en länge närd önskan: att köpa sig en "ögonblicksfotografiapparat". Kameran o kikaren skulle i framtiden bli viktiga redskap i L:s målarutrustning.

De sista åren av 1880-talet förändras L:s måleri. Landskapet vidgas till rymliga skogsinteriörer, dagsljuset viker för skymningen o bilderna får en lyrisk, ibland elegisk stämning. Penselföringen blir bredare, formen mer summarisk. Han följer här den tendens mot syntetism o symbolism som gör sig gällande både på kontinenten o i Sverige. En likartad övergång från realistisk redovisande skildring till romantisk stämningskonst kan man samtidigt iaktta hos L:s sv kolleger, Karl Nordström, Nils Kreuger o prins Eugen. Tjäderspel från 88 betecknar inledningen till denna nya period i L:s konst. Bilden är målad ur minnet o tillkom i Gbg. Det tjäderspel han återger hade han bevittnat åtta år tidigare i Uppland o säkert länge drömt om att måla men inte mäktat förrän nu. Med denna målning samt Nattstycke o ytterligare ett par verk var L företrädd på världsutställningen i Paris 1889, där han erövrade en 2:a klassens medalj. L fortsätter under början av 1890-talet skildringarna av det sv skogslandskapet. Nu försvinner ofta djuren som staffage o ersätts av människan, jägaren. Exempel på detta är Jägaren 1891, Tjäderskytt s å (belönad med guldmedalj i München 1892) o Tjuvskytt 1894. Den sistnämnda målningen har en starkt förtätad stämning av skogsmystik o konstnären lyckas suggerera fram en akustisk effekt genom bilden av jägaren som väntar i skymningen mellan de högstammiga furorna, andlöst lyssnande med handen bakom örat.

I målningarna från 1890-talets första hälft tolkar L gärna känslor av ensamhet, inåtvändhet o resignation. Det är tidstypiskt men säkert också uttryck för hans eget känsloläge vid denna tid. Äktenskapet var disharmoniskt o slutade med skilsmässa 1895. Midsommarafton s å gifte L om sig med Signe Olofsson, yngre syster till den första hustrun. Under de första åren av det nya äktenskapet förde L en ambulerande tillvaro, men huvudsakligen uppehöll han sig i ostkustens skärgård, som han hade blivit betagen i då han sommaren 1894 bodde på Östra Lagnö med bl a Albert Engström, JAG Acke o Elias Erdtman som grannar. 1895 o 1896 tillbringade han tidvis på Idö utanför Västervik. De väldiga sjöfågelssträcken som passerade ute i havsbandet gjorde ett djupt intryck på honom, "det vackraste jag sett i fågelliv", skrev han till brodern Karl. Sommaren 1896 slog han o hustrun sig ner på Ängsholmen på Mörkö i Södermanland, där de stannade till 1898, då de flyttade till Hanstavik på Ingarön, varifrån de återvände till Ängsholmen 1901. Det nya äktenskapet verkade vitaliserande på L o hans konst, som nu åter förändras. Perspektiven vidgas till väldiga utsikter i hans tavlor, dagsljuset återvänder, en ny motivkrets introduceras: skärgården med hav, kobbar o fågelliv.

Den magnifika upptakten till L:s många skärgårdsskildringar är Morgonstämning över havet från 1896 (Thielska galleriet), en soluppgångsskildring som tillika är symbol för den nya dag som grydde i hans eget liv. Rent koloristiskt intar målningen en särställning i L:s konst. Himlen som fyller mer än halva duken strålar i gult o purpur o i det blå vattnet glittrar otaliga gyllene reflexer. I rask takt tillkommer under samma o följande år en rad verk med havs- o fågelmotiv: Uv vid havet 1896, Vilande havstrutar s å, Havsörnar jagande lom 1897 (NM), Rastande vildgäss 1898 o Storspovar 1899. De är i regel i stort format; dragningen till det monumentala har L gemensam med sina kolleger inom Konstnärsförbundet. Den äldre motivkretsen försummas dock inte, vilket målningar som Tjäderlek och Tjädrar i topp (1899) vittnar om. Sistnämnda arbete förvärvades av finska staten s å. L hade också dekorativa uppgifter. 1898 gjorde han ett antal väggmålningar i olja i matsalen i Julius Caspars hem vid Östermalmsgatan i Sthlm o 1899 dekorerade han C R Lamms villa i Saltsjöbaden. 1900 fick han genom prins Eugen uppdraget att smycka en vägg i Norra latinläroverket i Sthlm med en skildring av Sträckande svanar, enligt uppgift en symbol för de nybakade studenterna. Det är veterligt L:s enda monumentala verk för offentlig miljö, om man bortser från de panoramor han utförde för Biologiska museet i Gustavianum i Uppsala 1889 o i Biologiska museet i Sthlm 1893.

Trots att L vid det här laget hade nått europeisk ryktbarhet som djurmålare, hade han svårt att få sina tavlor sålda o hans ekonomi var svag. C R Lamm tog 1896 initiativet till en aktion för L. Tio personer satsade vardera 1 000 kr mot att de skulle få 40 % rabatt på de tavlor de kunde vilja köpa. Det gav L momentan arbetsro. Men det var först tack vare Ernest Thiels mecenatskap som han blev befriad från ekonomiska bekymmer. I brev till brodern Karl 20 sept 1901 rapporterar L att Thiel erbjudit sig förskottera honom 15 000 kr under ett år mot säkerhet i hans tavlor. Meningen var att han inte skulle avyttra något under det året utan "sedan göra en utställning i London och då sälja och lämna honom tillbaka pengarna och behålla överskottet" (Lindwall/Liljefors). 1901 ordnade L o Thiel en separatutställning i Sthlm, inte i London, av 20 nya verk. Kritiken blev god men köparna uteblev. Thiel övertog då 19 av dukarna för 2 000 kr per styck, medan prins Eugen köpte en av dem, Bränning, för 5000 kr. Avtalet från 1900 tycks ha förlängts i något förändrat skick fram till L:s definitiva genombrott 1907.

Under dessa år fick L det lugn han behövde för att vidareutveckla sitt konstnärsskap. Han hade på 1890-talet experimenterat med att ge motiven en ornamental jugendmässig stilisering men inte nått acceptabla resultat. Nu lyckas han. Det förnämsta exemplet är Afton, vildänder 1901 (Thielska galleriet) eller Panterfällen som den också kallas. Tre änder avtecknar sig i silhuett mot vattenytan, där speglingarna av den sjunkande solen o vasstråna bildar ett lekfullt arabeskmönster i gult o svart som slående påminner om en panterfäll. Ett annat tema som fängslar honom är fenomenet med djurens kamouflagedräkter. Det motivet lyckas han avvinna fina koloristiska effekter i en närmast pointillistisk teknik, Beckasinbo 1902, Vinterhare 1905 o Beckasin 1906 (samtliga i Thielska galleriet). Om sistnämnda verk sade L själv, att det såg ut som om fågeln växte fram ur gräset. I början av 1900-talet har intrycken av det sjöfågelsliv han studerat på Idö mognat, o han kan transponera dem på sina dukar. I en bred o flockig teknik skapar han sina väldiga tavlor med Sträckande ejdrar 1900, Morgonbris, fällande ejdrar 1901, Alfågelsflock 1904, Fällande vildgäss 1907 (NM). I sept 1907 hade L en separatutställning i Sthlm. Med den fick han sitt genombrott inte bara hos kritiken, som tidigare, utan också hos publiken. Försäljningssiffran sprang upp i över 100 000 kr o ungefär den summan, eller mer, torde L i fortsättningen årligen ha förtjänat på sin konst.

Efter att ett par år, 1903-04, ha bott i Skyttorp vid Pålsundet kunde L 1905 flytta in i sin nybyggda villa Wigwam i Järna, i nära grannskap till de marker han lärt sig älska, Mörköns stränder o skogar. Somrarna tillbringade han from 1908 på Bullerön, som han inköpte detta år med tillhörande kobbar o skär. 1917 flyttade han till Österby bruk i norra Uppland. L kände sig inte så väl tillrätta i den pampiga 1700-talsherrgården. Han inredde i stället ateljéer åt sig dels vid herrgårdsdammen o dels på Täppudden vid Dannemorasjön. Kring ateljéerna grupperades burar med djur, som han hade som modeller. L studerade i regel alltid djuren i deras naturliga omgivning. Från en skyddad plats kunde han i timmar iaktta dem genom sin kikare eller med blotta ögat. Ibland tog han kameran till hjälp. Han hade en enastående förmåga att registrera djurens rörelser, att se o minnas vad han sett. Han kände djurkropparnas mekanik o samspelet mellan lemmarnas rörelser, hur räven glider fram, hur sjöfåglarna utnyttjar dyningen vid simning. Om man bortser från landskapen, som vanligen gjordes ute i det fria, tillkom djurmålningarna i ateljén o då behövde han modeller som stöd för minnet. Det kunde vara levande djur som han fångat eller nyss skjutna eller uppstoppade. De sistnämnda brukade vännen Gustaf Kolthoff (bd 21), zoologisk konservator vid Uppsala universitet, leverera.

Under de sista decennierna kommer det onekligen något av massproduktion över L:s verk, varför kvaliteten blir mycket ojämn. Hans stora popularitet gav honom fler beställningar än han kunde effektuera. Yngve Berg har berättat, att han i Fritzes konsthandel, som förmedlade köpen, sett långa listor på kunder som önskade Liljefors-tavlor. En lista lär ha upptagit namnen på mer än 30 personer som ville ha hare i snö. Det sagda hindrar självfallet inte att L långt upp i åldern skapade målningar av hög kvalitet. Det gäller kanske speciellt de intima, mjukt atmosfäriska landskap han gjorde på 1920- och 1930-talen. Någon förnyelse av hans konst under denna tid kan man däremot inte tala om, bortsett från en del inte alltid lyckade färgexperiment. Men detta förringar inte hans bestående insats som konstnär. Han är utan tvekan en av världens största djurmålare. Och han är den stora upptäckaren av den mellansvenska naturen o dess fauna.

Förutom djur- och landskapsmålningar har L utfört ett antal porträtt o skulpturer. Av Anna Olofsson målade han 1882 ett profilporträtt o 1885 en bild i helfigur. Fadern förevigade han i en målning 1884. Omkr 1906 gjorde han en skiss av Zorn efter en genomfestad natt. Den blev i sin realism så avslöjande att han av hänsyn till vännen aldrig fullbordade den o aldrig visade den för någon. Porträttet av Knut Hamilton 1916 är mer konventionellt, medan det av Emil Kleen 1919 ger en ypperlig karakteristik av den temperamentsfulla modellen. Från 1930 härrör porträttet av Vera v Essen. Det bad han själv att få måla därför att han tyckte att hon var så lik en lokatt. L har också gjort ett briljant självporträtt 1913, en gåva till Ernest Thiel. Ytterligare ett självporträtt finns i Uffizierna i Florens. — Bland hans skulpturer märks Havsörn från 1912 i Örnsköldsviks stadspark o Lek, fullbordad 1930 för Stadionparken i Sthlm. Den går tillbaka på äldre motiv som Atlet o Brottare utförda 1893 respektive 1913. På 1930-talet gjorde han bilden av Soperskan, en ung kvinna som sopar ett golv. Den finns i två versioner, den ena visar henne naken, den andra påklädd.

L drabbades 1925 av en ansiktsneuralgi med svåra smärtor som tvang honom att upphöra med strapatsfyllda jakter o friluftsliv. 1932-37 bodde han i Sthlm med ateljé först i Norra Kungstornet, sedan i Sportpalatset vid S:t Eriksgatan. De två sista åren av sitt liv tillbringade han i barndomsstaden Uppsala, där han avled i dec 1939. Efter L:s död ordnades en stor minnesutställning av hans konst 1941 i Konstakademin i Sthlm.