Gustaf (Gösta) F Liljencrants

2 Liljencrants, Gustaf (Gösta) Fredrik, sonson till L 1, f 7 nov 1801 på Sandbro, Björklinge, Upps, d 8 mars 1869 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: landsh greve Johan Wilhelm L o Johanna Beata v Engeström. Kadett vid Karlberg 16 maj 15, utex 22 sept 18, löjtn vid Livg till häst 4 sept 22, ordonnansofficer hos konungen 4 febr 28, ryttmästare 21 april 28, deltog i riksdagarna 28/29—65/66 (förstärkta bankoutsk 34/35, 40/41, 47/48, 56/58 o 65/66, banko-, utsk 44/45 o 47/48, förstärkta KU 34/35 o 53/54, allm besvärs- o ekonomiutsk 50/51 o 59/60, KU 50/51, 53/54, förstärkta lagutsk 56/58, bevilln:utsk 62/63, förstärkta bevilln:utsk 62/63, förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 62/63), adjutant hos konungen 14 mars 33, major i armén 28 jan 36, kabinettskammarherre 21 juli 36, överstelöjtn i armén 28jan 42, förste hovmarskalk 14 dec 44, avsked från reg med tillstånd att kvarstå som överstelöjtn i armén 24 febr 45, landsh i Sthlms län 12 juni 49—5 juli 67, ordf i Sthlms läns hushålln:sällsk 30 jan 50-30 jan 68 (led av förvaltn:utsk 59, HedL 68), i Fosterländska fören 50—68, led av styr för Evangeliska fosterlandsstiftelsen från 7 maj 56, ordf i Sthlms läns sparbank 62-68, i Sthlms läns landsting 63-66. - LLA 48, HedLLA 68.

G 6 mars 1828 på Rostorp, Pelarne, Kalm, m frih Johanna Jakobina Eleonora Stiernstedt, f 13 aug 1806 i Huddinge, Sth, d 30 april 1854 i Sthlm, Klara, dtr till majoren frih Samuel Peter S o frih Sofia Charlotta v Gedda.

Tidigt föräldralös blev Gösta L vid 15 års ålder den tredje innehavaren av den blott fyra år gamla grevetiteln. Vid 17 år blev han officer vid Livgardet till häst, där han protegerades av greve Magnus Brahe, Karl Johans bekante gunstling, som ordnade så att L blev ordonnansofficer o senare adjutant hos konungen. Det ledde till en karriär vid hovet, där L avancerade till kabinettskammarherre o förste hovmarskalk. Sina åligganden skötte han med punktlighet, samvetsgrannhet, stränghet o en kanske väl långt driven hushållsanda. Som hovchef hos Oscar I drev han sparsamheten så långt, att kungaparet blev beryktat för sin snålhet. Men kungen uppskattade hans "månhet om principalen" o utnämnde honom till landshövding i Sthlms län 1849.

Vid sitt tillträde till denna post hade L säkerligen ganska liten kännedom om de mångskiftande uppgifter, som åvilar en länschef. Genom en receptiv begåvning o en otrolig arbetsförmåga satte han sig snart in i de ärenden han hade att handlägga. Vid författningarnas tillämpning ådagalade han stor noggrannhet, o hans verksamhetslust skulle ibland ha förmått honom att ingripa på områden, som formellt låg utanför hans kompetens, men där han ansåg sig ha "en viss patriarkalisk överhöghet" (Krook). I sitt personliga uppträdande var han kärv. Liksom sin far o farfar var han oerhört talträngd. Vid avgången från landshövdingeämbetet 1867 hyllades hans "nit, ordningssinne, omtänksamhet och välmening". Särskilt framhölls hans arbete för kommunikationernas förbättring, lättnader i det betungande skjutsningsbesväret o ordnandet av länets sjukvård. Den sistnämnda insatsen föll huvudsakligen under de år han var ordförande i Sthlms läns landsting. Hans sätt att sköta ordförandeskapet där hade emellertid på liberalt håll väckt kritik. "Greve L, uppsträckt i landshövdingeuniform med sina ordnar, mustascher och glasögon, var imposant att skåda, men han nöjde sig icke med skenet, utan förklarade i allmänhet, när han talade, och han talade i alla frågor, att det vore bäst att låta Konungens befallningshavande sköta om den eller den saken. Med uppställningen av propositionerna föll det sig icke så noga" (Östgöta Corresp 1863, cit efter Nilsson 1966, s 334).

L var alltifrån 1828 en flitig o aktiv deltagare i riksdagarna, där han ansågs som "ett av den konservativa adelns främsta namn" (Ekman, s 324). Han räknades till kärntruppen i det gamla junkerpartiet, som 1851 bekämpat Hartmansdorffs representationsförslag o 1854 stött Gustaf Lagerbjelkes klassvalsförslag. Den senares riks-nämndsförslag 1857 stödde L dock inte. Vid riksdagen 1859/60 kom L med en egen motion, som i vissa avseenden anknöt till Lagerbjelkes tidigare förslag. Adelns representanter skulle således väljas, varjämte jordägande ofrälse ämbetsmän skulle inympas på adeln. L föreslog att bördsadeln skulle väljas distriktsvis. De ofrälse jordägarna - vilkas antal sattes till 20 - skulle rösta efter en graderad skala byggd på hemmantal. Ett förstärkt konstitutionsutskott tillstyrkte förslaget, som emellertid vid följande riksmöte förkastades av alla stånden (Förhammar, s 98 o 128).

Vid riksdagen 1865 var L aktivt engagerad i den propagandakampanj, som fördes mot representationsreformen. Han stod jämte Carl Göran Mörner som inbjudare till det s k Phoenixmötet 17 nov, där förslagets motståndare samlades till diskussion. Emellertid invaldes han vid denna riksdag inte i något viktigare utskott, emedan han ansågs så ultrakonservativ, att detta skulle ha verkat som en utmaning. L blev efterhand alltmer pessimistisk. Säkerligen hade hans son (L 3), som var ivrig reformvän, bidragit till att underblåsa faderns rädsla för vad som komma skulle, om regeringens förslag nedvoterades.

L tog 1867 avsked från landshövdingeämbetet o drog sig tillbaka från politiken till sin fideikommissegendom Heby i Södermanland, som han ärvt 1861. Där ägnade han sig odelat åt sina religiösa intressen. Han var varmt troende, stod nära Ro-senius o uppehöll kontakter med "läsarevänner" runt om i landet. På riddarhuset pläderade han för en friare religionsutövning o ett upphävande av konventikelplakatet. Särskilt reagerade han mot att det barbariska vatten- o brödstraffet användes mot fritänkare (AdRP 1853-1854, 8, s 340). Hans inlägg i diskussionen om konventikelplakatet formades till ett av talrika bibelcitat beledsagat väckelserop: "Detta är väckelsens tid". Riksdagen avslog dock hans förslag till ny lagstiftning angående nattvardens utdelande av lekmän. Vid ett möte hos C G Lewenhaupt 4 juni 1855 föreslog P Fjellstedt bildandet av en fri luthersk kyrka, vilket bl a L o Rosenius avstyrkte (Rodén, s 83). L var en av stiftarna av Evangeliska fosterlandsstiftelsen 7 maj 1856 o invaldes samma dag i dess styrelse. I jan 1862 utsågs L jämte fyra andra att som EFS:s representanter förhandla om ett samgående om en förenad missionsverksamhet med Sv missionssällskapet, vilket dock gick om intet (Sundkler, s 361). — Han hade ett vaket socialt samvete. I ett brev (cit hos Nerman, s 12) uppmanar han en jordägare "att med mindre likgiltighet och mera kristeligt omfatta den mängd av statfolk och andra arbetshjon som den moderna lanthushållningen skapat."