Peter Fjellstedt

Fjellstedt, Peter, f 17 sept 1802 på Fjällane i Silleruds sn (Värml), d 4 jan 1881 i Uppsala (Domk). Föräldrar: snickaren Lars Larsson o Catharina Carlsdtr. Intogs i Karlstads lärdomsskola i sept 1819, inskr vid Lunds univ 1 okt 1823, teol ex 8 okt 1825, elev vid teol sem där okt s å, utex 5 dec 1827, prästv i Karlstad 1 maj 1828, tjänstgjorde inom Engelska kyrkomissionssällsk från b av 1829 till sl av aug 1842 (från sl av mars 1829 1 1/2 års vistelse vid sällsk:s missionsinst i London för studium av orientaliska språk, som lärare i bl a grekiska o exegetik vid missionsinst i Basel hösten 1830, lärare vid prästsem i Palamcottah, Tinnevelly, Indien, 1831–34, missionär i Smyrna i Mindre Asien 1836–juli 1840 samt därefter litterärt arbete), resepredikant i Baselska missionssällsk:s tjänst i Tyskland, Schweiz, Elsass, Schleswig, Holstein o Sverige juni 1842–juni 1846, förest för Lunds missionsinst 2 febr 1846–31 dec 1855, teol dr vid univ i Halle 20 mars 1853, från 1 jan 1856 anställd i »Missionsverkets tjänst» (inseende över Missionsinst från 1 jan 1856 i Sthlm o från 1859 i Uppsala), inspektionsresor till Sv missions-sällsk:s skolor i Lappmarken, resepred till missionsverkets befordrande, disp för pastoralex  i Uppsala 5 dec 1857, kyrkoh i Västeråker o Dalby, Uppsala stift, 18 febr 1859 (tilltr ej), brukspred vid Överums bruk 1861–63, tjänstgjorde i domkyrkoförs i Gbg 1864–72, flyttade till Kornthal i Württemberg 1872 samt till Uppsala 1877.

G i mars 1831 i London m Christiana (Nanny, i kyrkböckerna även Christina) Beata Schweitzerbarth, f 15 aug 1804 i Stuttgart, d 11 juli 1876 i Bad Boll i Württemberg, dtr av läraren Johann Michael S o Johanna Rosine Friederika Herrmann.

I Peter F:s barndomshem härskade armod och han blev redan vid tio års ålder tvungen att söka sitt uppehälle på egen hand. Tanken på att få studera grep honom emellertid med allt större makt. Under vintern 1818–19 sparade han av sin arbetsförtjänst för att följande höst söka inträde vid skolan i Karlstad. Han fick även från olika håll några mindre belopp och ägde 20 rdr, då han hösten 1819 anträdde vandringen till Karlstad, dit vägen var tio mil. F blev antagen i apologistklassen, i vars matrikel han för första gången bär namnet Fjellstedt. I Karlstad hyrde han bostad hos en krögerska för en riksdaler i månaden. Det rum, där han bodde, tjänstgjorde även som utskänknings-lokal och som bostad såväl för krögerskan själv som för en hustru med två barn. Han fick använda ett kistlock som sängplats och sin rock som sängtäcke. Trots de svåra förhållanden, under vilka F arbetade, gjorde han raska framsteg i sina studier. Examens- katalogen för vårterminen 1820 innehåller om honom följande anteckning: »Begriper lätt, utmärkt flitig, fattig».

Den följande sommarferien tillbringade F i sitt hem sysselsatt med studier för att vinna inträde vid lärdoms- eller trivialskolan. På egen hand skaffade han sig så goda insikter i latinska grammatiken och Cornelius Nepos, att han vid höstterminens början kunde komma in i trivialskolans andra klass. Sitt underhåll, fick han genom att meddela privat undervisning. Han lyckades bedriva sina studier med sådan framgång, att han höstterminen 1821 erhöll A i alla ämnen. Redan nu hade F:s stora språkbegåvning blivit uppenbar. Höstterminen 1822 läste F i stor utsträckning på egen hand och var vårterminen 1823 ej alls inskriven i skolan. Han kunde därför ej få något avgångsbetyg i vanlig ordning. F:s andliga utveckling tog under skoltiden en ogynnsam riktning, och bibeln blev honom likgiltig.

Hösten 1823 begav sig F till Lund, där han uppvisade sitt ofullständiga betyg för universitetets rektor. Denne sände honom till filosofiska fakultetens dekanus Esaias Tegnér, som själv var värmlänning och inspektor för Värmlands nation. Tegnér fann snart, att F hade goda kunskaper och kunde om honom intyga: »Petrum Fjellstedt vidi, examinavi et adprobavi» (Jag har sett, prövat och godkänt Peter Fjellstedt).

Vid terminens slut fick F på rekommendation av Tegnér plats som informator hos överstelöjtnant C Kuylenstierna på Jansberg och dennes släkting major C J von Mentzer på Lilla Segerstad. Under vistelsen i Småland, som varade ett år och åtta månader, fick F uppleva ett andligt genombrott. »Alla luftslott», som han byggt, blev enligt hans egen skildring »tillintetgjorda genom nådens vindfläkt» och »ingen självberedd själaspis» kunde längre mätta honom. F hade före sin omvändelse flera gånger predikat i Långa-ryds kyrka. Hans predikningar bar nu prägeln av den sinnesändring, som ägt rum hos honom, och kyrkan fylldes av åhörare. Sommaren 1824 började han känna kallelsen att bli missionär.

Hösten 1825 fortsatte F sina studier i Lund. Särskilt uppskattade han den undervisning i dogmatik, som han fick av B J Bergqvist, en lärjunge till Henric Schartau. Med hjälp av den herrnhutiskt påverkade professorn A Hylander fick han nyåret 1826 tillträda en plats vid en av föreståndaren för Brödraförsamlingen i Göteborg, pastor Efraim Stare, grundad skola.

Den herrnhutiska fromhet, som F lärde känna i Gbg, bidrog till att fördjupa hans andliga liv och han kom till »en klar, evangelisk syn på de stora bibliska sanningarna». Den 13 nov 1826 lät han upptaga sig som medlem i brödrasocieteten. Senare försvagades emellertid hans intresse för herrnhutismen. Under vistelsen i Gbg fick F tillfälle att förvärva en ingående kännedom om missionsverksamheten. Stares bibliotek innehöll, enligt vad F uppger, mer än 200 missionsskrifter, och denna samling stod till hans förfogande. Hans önskan att gå ut som missionär växte sig allt starkare. De försök, som vid denna tidpunkt gjordes att förverkliga denna plan, misslyckades emellertid. Vid prästexamen erhöll F högsta betyget i de flesta teologiska ämnena. Kort efter prästvigningen 1828 vann han inträde vid missionsanstalten i Basel.

Baselinstitutet skulle enligt överenskommelse årligen ställa fyra elever till Engelska kyrkomissionssällskapets förfogande. För 1829 var F en av de utsedda. På resan till England besökte F sitt hemland. I Lund blev han bekant med Peter Wieselgren. I Gbg, dit F anlände 10 jan 1829, sökte han upp Stare och andra vänner. Hans besök ledde här till bildandet av ett sällskap, som erhöll namnet Svenska missionssällskapet i Gbg.

I början av februari anlände F till Sthlm, där han trädde i beröring med F M Franzén, då kyrkoherde i Klara, överhovpredikanten och sekreteraren i Svenska bibelsällskapet, sedermera biskopen J J Hedrén och andra ledande män inom den andliga verksamheten. F:s intryck av det andliga tillståndet i Sverige var mycket mörkt. Med undantag av några få präster hade han ej träffat några sant kristliga lärare, »som önska förkunna sanningen till själars räddning».

I slutet av mars 1829 anlände F till London. Här skulle han lära sig arabiska, amhariska (det etiopiska riksspråket) och tigrinja, som talades i den etiopiska provinsen Tigré eller Tigraj, där han skulle upptaga missionsarbete. F studerade även medicin och olika naturvetenskapliga ämnen. Oroligheter i Etiopien omintetgjorde emellertid hans planer. Han fortsatte därför våren 1830 sina medicinska studier och började dessutom läsa koptiska och persiska. Någon tid tjänstgjorde han vid institutet i Basel men kallades redan i slutet av 1830 till lärare vid prästseminariet i Palamcottah i Sydindien. Kort efter sitt giftermål reste han och hans maka ut till missionsfältet. Där fick F träda in i det arbete, som den gamla dansk-halleska missionen börjat bland tamulerna.

Vistelsen i Sydindien blev ej långvarig. Varken F eller hans hustru tålde klimatet och redan på nyåret 1835 måste de med sina två döttrar lämna Indien. Under hemresan dog den yngsta dottern och fick sin grav i Indiska oceanen. Efter två månaders vistelse i England reste makarna till Stuttgart, där F sammanträffade med en yngre kamrat från studietiden i Basel, den sedermera som missionär och upptäcktsresande ryktbare Ludvig Krapf. F lyckades hjälpa honom att övervinna den tvekan om missionskallelsen, som gripit honom. Våren 1837 kunde Krapf utsändas till Etiopien, som nu var öppet för missionsarbetet. Det var han, som senare gav Evangeliska Fosterlands-stiftelsen impulsen till att upptaga mission bland galla-stammarna i Östafrika.

En ny missionsuppgift fick F i Smyrna, dit han avreste i början av år 1836. Möjligheterna för kristen mission i Turkiet visade sig emellertid vara obetydliga. I juli 1840 måste F av hälsoskäl lämna Smyrna och återvända till Europa. Därmed var hans verksamhet som missionär bland icke kristna folk avslutad. Under den sista perioden på missionsfältet hade han arbetat med en revision av den turkiska bibelöversättningen.

Sedan F någon tid ägnat sig åt litterärt arbete och tryckningen av ett par turkiska översättningar, kallades han 1842 av Baselska missionssällskapet till resepredikant för missionen. I denna egenskap besökte han Schweiz och Elsass. Sommaren 1843 återvände han till hemlandet efter femton års bortovaro. Under en färd, som varade i tio månader, besökte han de flesta landskapen i mellersta och södra Sverige och predikade i omkring 100 församlingar. Det har beräknats, att han under resan med sin förkunnelse nådde mer än 100 000 personer. Hans egna erfarenheter från olika missionsfält gav liv åt hans skildringar. Såsom ingen före honom lyckades han vinna både präster och lekmän för missionsarbetet.

F:s deltagande i prästmötet i Linköping 29–31 aug 1843 blev av ej ringa betydelse för missionssakens utveckling i Linköpings stift och följdes snart av flera missionsresor inom stiftet. I dec 1843 och jan 1844 företog han resor med Jönköping som utgångspunkt. Kort före jul uppträdde F i Bälaryd, där ett fönster vid predikstolen måste tagas ut för att de, som ej fick plats i kyrkan, skulle kunna höra föredraget. Efter jul predikade han i Linderås, Lommaryd och Säby, och besökte då för första gången familjen Hermelin på Gripenbergs slott. Den 9 jan 1844 höll han en missionspredikan i Flisby och följande dag i N Solberga. Två dagar å rad höll F bibelförklaringar på Glömminge i N Solberga, sedan major Baltzar Weduwars tid känt som ett betydelsefullt centrum för läseriet i trakten. I slutet av januari predikade han i Adelöv.

Över Jönköping for F sedan till de platser, där han tillbragt sin informatorstid. Hos fru Emilie Petersen på Herrestad kom han i förbindelse med syskonen Rappe: Elise Rappe samt fyra bröder, Adolf, ägare av Strömsrum, Axel, sedermera landshövding, som innehade Kristinelund utanför Kalmar, August, bosatt på Trollebo, och Wilhelm på Tagel. Till Tagel kom F 19 febr, besökte Trollebo i början av mars och reste därifrån till eksjötrakten och vidare till östra Småland. I slutet av april predikade han i Jä-reda i Kalmar län för 3 000 personer, som samlats från 5 mils omkrets.

I april 1845 framlade Adolf Rappe ett förslag, som åsyftade att göra det möjligt för F att helt ägna sig åt missionsverksamhet i Sverige. Adolf Rappe skulle själv jämte några andra missionsvänner utsända ett upprop för insamlande av en fond om minst 20 000 rdr bko. Räntan, 1 000 rdr bko, skulle användas till underhåll åt F och hans familj samt till familjens pensionering. Efter åtskilliga förhandlingar stiftades 2–3 juli 1845 Lunds missionssällskap. I sällskapets styrelse blev domprosten, senare ärkebiskopen Henrik Reuterdahl ordförande och sedermera professorn, slutligen biskopen E G Bring sekreterare. Bland övriga styrelseledamöter må nämnas: J H Thomander och prostarna J Kallenberg, P Wieselgren och P G Ahnfelt, den sistnämnde en av suppleanterna.

I maj månad 1846 gav sig F ut på en längre predikoresa. Färden gick genom Skåne österut, vidare genom Blekinge och Småland. Från Kalmar län fortsatte F till Sthlm för att där övervara det stora Nordiska nykterhetsmötet 14 juni 1846. Färden gick sedan genom Dalarna ända upp till Sundsvall och Härnösand. I aug besökte han Östergötland och Öland. Överallt strömmade folk till för att höra den märklige predikanten.

Hösten 1847 kunde missionsinstitutet i Lund börja sin verksamhet. Antalet elever var endast två, C J Fast (bd 15) och A Elgqvist (bd 13). Undervisningen var upplagd på grundval av mogenhetsexamen, som fordrades för inträde. F, som fann detta vara en brist i skolans organisation, tillkännagav i april 1848, att han på egen bekostnad tagit hand om två ynglingar, vilka han skulle låta gå i Lunds katedralskola och även själv i mån av tid meddela undervisning, tills de kunde taga studentexamen. Detta initiativ ledde senare till bildandet av den s k Fjellstedtska skolan. År 1849 kunde Fast och Elgqvist utsändas till Kina som missionärer.

F betraktades inom kort som en av den evangeliska väckelsens främsta män. Riksdagsman J Johansson i Jönköpings län klagade i en skrivelse 7 dec 1853 över den utbredning, som läseriet fått i Säby församling och kringliggande socknar, sedan baron S A Hermelin »gift sig med en dotter av doktor Fjellstedt, Rikets Överläsare». Även om F sökte undvika strid, kunde han ej undgå att bli utsatt för angrepp från väckelserörelsens motståndare. Härtill kom, att de svårigheter, som så hårt drabbade Lunds missionssällskap, då Fast mördades av kinesiska rövare och Elgqvist missmodig återvände hem, och den svenska Kinamissionen sålunda fullständigt misslyckats, gav missionsfientliga tidningar ett kärkommet tillfälle att angripa missionsverksamheten.

Efter flera års överläggningar samman-slogs Svenska missionssällskapet och Lunds missionssällskap 1 jan 1856. I samband härmed flyttades det av F ledda missionsinstitutet i Lund till Sthlm, där huset Söderman-nagatan 11 på frih J Alströmers förslag inköptes till skollokaler.

Sedan F förklarat sig icke vilja ifrågakomma som ledare för missionsskolan, kallades på hans förslag pastor P A Ahlberg till skolans föreståndare. F tjänstgjorde som studieledare från hösten 1856, tills Ahlberg i maj 1857 kunde tillträda föreståndarebefattningen. Redan 1858 flyttade Ahlberg med den ena av missionsskolans avdelningar, kateketavdelningen, till Kristdala, och senare till Vetlanda. F övertog ledningen för missions- och prästavdelningen. Sedan F i febr 1859 på generalmajoren greve G von Essens kallelse utnämnts till kyrkoherde i Västeråker och Dalby, Uppsala stift, flyttades skolan till Uppsala. Till en början var elevernas antal endast tre.

Sommaren 1857 företog F på uppdrag av Svenska missionssällskapet en längre resa till Norrland. Den 22 aug 1857 höll han en missionsgudstjänst i Östersund och predikade följande dag i högmässan i samma stad. Sedermera kontraktsprosten P Wagenius har levande skildrat ett besök av F i Östersunds kyrka, sannolikt 22 aug 1857, ett typiskt exempel på det starka intryck F:s framträdande gjorde:

»När jag i minnet går ännu längre tillbaka och söker efter sådana för anden ljuvliga, himmelska intryck, kommer jag ihåg en skön sommarafton i Östersunds kyrka, då västersolen lyste in genom fönstren och kringstrålade den gudsman, som då stod på predikstolen och vittnade om den gudomliga, härliga världsmissionen. Med den gladaste förvissning och hänförelse anförde och tillämpade han härom många, många av de profetiska löftena om den tid, då jorden skall varda uppfylld av Herrens kunskap, likasom vattnet betäcker havets botten. Jag minns, huru åskådligt och fröjdefullt för det kristna hoppet han skildrade den ström av levande vatten, som enligt Hes: 47 m fl ställen utgår ifrån Herrens hus och i allt större och större myckenhet utbreder sig över ödemarkerna ända ut i havet samt gör allt friskt och fruktbärande genom sin livgivande kraft. När man hörde hans anförande ur Gamla och Nya testamentet, förnam man, att den gudomliga uppenbarelsen och Guds rikes utvecklingshistoria låg framför honom som en uppslagen bok. Hans utseende härvid, hans glada trosvisshet, hans klara, härliga framställning gjorde på mig det intrycket, att jag tyckte mig se och höra en av Gamla testamentets profeter stå där inför Herren och förkunna de uppenbarelser han mottagit av honom.»

Sommaren 1861 blev F brukspredikant vid Överums bruk i norra Tjust, som ägdes av greve A Stackelberg. I samband därmed avsade han sig kyrkoherdebefattningen i Västeråker och Dalby. F var ordförande vid det kyrkliga möte, som i aug 1861 hölls på Stensnäs. Bland övriga deltagare märktes C O Rosenius, B Wadström, greve Th G Rudenschöld, baron Alströmer, lektor P Elmblad, kyrkoherde J Östberg, pastor P A Ahlberg och pastor G A Lammers. Vid mötet diskuterades bl a, om man skulle stanna kvar inom kyrkan eller icke.

F stannade som brukspredikant på Överum till slutet av 1863 och begav sig i början av följande år till Gbg. Här biträdde han till 1872 sin gamle vän Peter Wieselgren i hans arbete inom domkyrkoförsamlingen. Vistelsen i Gbg var ofta avbruten av predikoresor.

I början av 1872 flyttade F till Kornthal i Württemberg. Sina sista år från 1877 tillbringade F i Uppsala, där han avled 4 jan 1881. Adolf Rappes intresse för F:s missionsskola fortsatte även under dess följande verksamhet såsom »Fjellstedtska skolan», vilket ofta kom till synes i storartade donationer,

Likt den store hednaaposteln hade Peter F ständigt varit på resa. Han älskade friden men måste ofta kämpa hårt. Han fick utstå mycken kritik men ägde även hängivna vänner och beundrare. I Lunds stift uppstod en synnerligen stark spänning mellan hög- och lågkyrkorörelse. A N Sundberg, sedermera ärkebiskop, beskärmade sig över F:s »suckan och pust», medan P Wieselgren i ett brev till J H Thomander 16 april 1857 betecknade hans gärning som ett räddningsverk för kyrkan, ett omintetgörande av planen att underlägga hela landet sekterismen, så att statskyrkan skulle behålla endast sina »spel- och svärjarekristna».

På 1840-talet tycks C O Rosenius ha lagt i dagen en viss reservation gentemot F, men det dröjde ej länge, förrän de var förenade i ett gott samarbete. Då P P Waldenström 1872, några år efter Rosenius' död, framträdde med sin nya försoningslära, försvarade den gamle F med övertygelse den luthersk-rosenianska åskådningen. Sommaren 1874 predikade F på Öland och i Kalmar samt besökte då biskop P Genberg på Ljungby. F talade om den utbredning Waldenströms nya lära fått och sökte förmå Genberg att skriva något däremot för att stävja den skada, som enligt hans uppfattning därigenom vållades. Genberg hänvisade till vad biskop A F Beckman och andra skrivit och ansåg, att vad som kunde uträttas genom författarskap, redan vore gjort. Nu behövdes huvudsakligen predikanter, sådana som F. Den gamla åskådningen i försoningsfrågan kommer klart till synes i F:s predikan i Överum 6:e sönd efter trefaldighet 1875, publicerad i Nordöstra Smålands Missionsblad okt 1875, och i hans 1877 utgivna skrift »Hvad lärer Bibeln om Försoningen?»

In i ålderns sena höst ägnade sig F åt litterär verksamhet. Hans tidningar nådde de avlägsnaste delar av vårt land. Han utgav Lunds Missions-Tidning och Bibel-Wännen ända till 1868 och besökte därför ofta Lund. F:s »Biblia, det är all den Heliga skrift, med Förklaringar», som 1849 började: utgivas på P Palmqvists förlag, var sannolikt nämnda förlags största artikel. Är 1880 hade den under de 25 år den varit tillgänglig utgått i mer än 40 000 ex. Nya testamentet hade dessutom separat utgivits i 15 000 ex. Bibelförklaringen utgjordes av tre tjocka delar och såldes 1880 i gottköpsupplaga för 12 kr per häftat ex.

F var den store missionshärolden. I vårt land har ingen såsom han lyckats att tända intresset för evangeliets utbredande bland icke kristna folk. Men han stod även som en av de främsta banerförarna för den inre missionen under 1800-talet.