J Otto Lindblad

Lindblad, Jonas Otto, f 31 mars 1809 i Karlstorp, Jönk, d 26 jan 1864 i Norra Mellby, Krist. Föräldrar: komministern Carl Johan L o Helena Maria Chrysander. Inskr vid LU 5 okt 1829, ledare för Lunds studentsångfören ca 33–46, ex filol vid LU 20 dec 36, ex filos 4 juni 44, disp pro gradu 18 juni 44, FM 22 juni 44, allt vid LU, klockare i Norra Mellby o Tjörnarp från 1 maj 47. – LM A 57.

G 18 okt 1855 i Lund (enl vb för Norra Mellby) m pianolär Emma Mathilda Eugenia Andersson, f 15 nov 1834 där, d 7 juli 1910 i Norrköping, dtr till hökerihandl Thor A o Regina Fentzch.

Otto L växte upp i ett mycket fattigt prästhem i Karlstorps sn nära Vetlanda. Fadern hade kort tid efter prästvigningen missiverats till Karlstorp som adjunkt till prosten J Chrysander. Prostens dotter Helena Maria hade, sedan hon ett par år tidigare blivit änka, återvänt till föräldrahemmet. Hon gifte nu om sig med faderns adjunkt. Av deras sex barn var L det näst äldsta. Han synes ha haft musikaliskt påbrå från båda föräldrarna, som skall ha varit goda sångare. Fadern spelade också violin o i hemmet fanns ett enkelt klavikord.

Redan i barndomen började L odla två intressen, som följde honom genom livet: musik o jakt. Skolundervisning, främst i latin, fick han tillsammans med syskonen hos morfadern. Vid tio års ålder sändes han till skolan i Växjö, där han o den yngre brodern Carl skrevs in i nedre apologistklassen för att efter ett par års utbildning kunna tjäna sitt levebröd. L nådde dock så goda studieresultat, att man beslöt låta honom gå den lärda vägen. Under tiden hade fadern fått en komministratur i Jäts sn, men hans ekonomiska resurser förblev dock så begränsade, att L från fjorton års ålder huvudsakligen måste försörja sig själv som informator vid sidan av de egna studierna.

Musikundervisningen vid trivialskolan o gymnasiet i Växjö fungerade vid denna tid så dåligt att biskop Tegnér offentligt krävde en förbättring i sitt skoltal 1826. L anklagade i sina memoarer den oduglige sångläraren för att ha förstört hans goda röst genom att forcera den under målbrottet. Lika oduglig var enligt L instrumentalläraren, som två gånger i veckan ledde den sk Discanten, en liten orkester mest bestående av pojkar, som skulle bli klockare o spelmän. Mest tycks L ha lärt sig genom sitt musicerande tillsammans med kamraterna J Meurling o A E Christiernin. De sjöng o spelade stycken, som de själva arrangerat trestämmigt. Gruppen utökades till en hel manskvartett genom Tegnérs blivande svärson K Rappe.

På hösten 1829 begav sig L till Lund. Vid sidan av sina studier inom den filosofiska fakulteten var han 1830–35 anställd som informator hos generalmajor M Clairfelt, därefter hos lagman A G Kiellander i Alnarp. Han sysselsatte sig också mycket med musik i olika former. Han, Meurling o Christiernin blev kända som "det musikaliska klöverbladet". Dessutom spelade L med både i Akademiska kapellet, som leddes av universitetskapellmästaren E Wenster, o i privata kammarmusikensembler. I jan 1830 blev han medlem i Musikaliska sällskapet i Malmö. Ett halvår senare tillkom hans första bevarade kompositionsförsök. I slutet av s å grundades Akademiska föreningen, som bl a skapade nya förutsättningar för studenternas musikliv, inom vilket L kom att spela en alltmer framträdande roll. Stora följdverkningar fick hans o hela "klöverbladets" anslutning, antagligen på hösten 1831, till zoologidocenten S Lovens lilla sånggrupp, som snart växte till en hel akademisk manskör.

Om året 1833 heter det i L:s levnadsminnen: "Studierna sköttes dåligt men musiken desto ivrigare." Att musiken så tagit överhanden berodde på att den kände violinisten o musikpedagogen M Lundholm 1832 bosatt sig i Lund, där han stannade till 1836. L:s nära kontakt med Lundholm – de delade bostad i tre år – innebar en mångsidig musikalisk påverkan, som måste ha stärkt om inte rentav väckt L:s beslut att helt ägna sig åt musiken. I ett tillbakablickande brev till sin bror, den senare kände nykterhetsmannen o kontraktsprosten Johan Michael L (1817–93) skrev L 1853, att han kommit att uppfatta som sin kallelse att vinnlägga sig om "bildning i musik". Ät detta sade sig L ha ägnat mer flit, tid o arbete än brodern kanske trodde. (Brodern förebrådde ännu i sitt gravkväde över L denne för att alltför länge ha ägnat sig åt studentlivets nöjen.)

Man bör komma ihåg, att möjligheterna till högre musikutbildning var mycket beskurna i Sverige vid denna tid. Det var inte ovanligt att musikbegåvningar sökte sig till universitetsstäderna for att studera humaniora o samtidigt utbilda sig i musik, vilket delvis fick ske genom självstudier. Man kunde, som L gjorde i sin resejournal 1841, hävda, att humanistisk bildning var en nödvändig förutsättning för verklig musikbildning. Om man sedan avslutade sin utbildning med en musikalisk studieresa till utlandet kunde man anses kompetent for ledande musikbefattningar. Ett exempel på detta är L:s något yngre samtida J A Josephson (bd 20) som blev director musices i Uppsala.

I L:s omgivning var reaktionerna på att han sträckte sina musikaliska ambitioner utöver amatörskapets råmärken delvis starkt negativa. Hans nationsinspektor, professor A O Lindfors, sökte förgäves avråda honom från violinspelet. Släkten oroades över att examen oupphörligt fördröjdes. När L i början av 1836 tog en tillfällig anställning som kapellmästare för ett tiotal operaföreställningar i bla Ystad, blev hans morbror, v häradshövdingen O Chrysander i Malmö, så förargad, att han drog in sitt periodiska understöd till den fattige L. S å avlade denne dock äntligen sin filologie kandidatexamen med bla Cum laude i estetik.

Det var hans avsikt att ta magistergraden 1838, men pga olika omständigheter, inte minst långvariga sjukdomsperioder, skedde detta inte förrän i juni 1844. I början av denna månad avlade han filosofie kandidatexamen med praktisk o teoretisk filosofi plus en rad naturvetenskapliga ämnen. Disputationen följde kort därpå. Professorn i estetik C A Hagberg hade fördelat sin översättning av ett par Tasso-dikter på sju disputander, däribland L.

När L avslutade sin akademiska bana var han redan en erkänd musiker — violinist men främst körledare o tonsättare. I den lovénska sångkretsen blev L snart den ledande kraften. En viss omorganisation, som bla medförde att kören började uppträda offentligt, synes ha genomförts 1833. I en skrivelse till Akademiska föreningen 1846 talar L om två konserter, som han, uppenbarligen just 1833, gav "med den då nybildade sångföreningen". 1838 antog kören, som först senare fixerade sitt namn till Lunds studentsångförening, en fastare organisation med av L skrivna stadgar, möjligen ett tecken på en viss frigörelse från Akademiska föreningen. Till skillnad från Uppsalas motsvarighet, Allmänna Sången, där alla sångintresserade studenter hade medlemsrätt o som därför brukade omfatta c:a 200 personer, behöll lundakören det slutna sångsällskapets karaktär med som mest c:a 60 medlemmar. Genom L utvecklades den till Nordens då främsta studentkör.

Sannolikt har Lundholm, som kom till Lund från Uppsala, förmedlat också sångliga erfarenheter därifrån. I sina hågkomster säger L, att Lundholm "förledde mig till åtskilliga musikaliska dumheter", bl a att skriva flerstämmiga sånger. L:s första manskörskomposition torde ha tillkommit 1836. Zoologiska jägarförbundets sång har L själv betecknat som sitt opus 1. Han blev medlem i förbundet i maj 1836, o på sommaren så sjöngs sången i samband med de skjuttävlingar i Kristianstad, i vilka L erövrade det av Karl XIV Johan skänkta priset. Efter en passus i denna sång fick L fö sitt smeknamn Kulan. Opus 2 i L:s verkförteckning var den välkända Vintern rasat ut bland våra fjällar, o sedan följde ytterligare en lång rad kompositioner, som gav en särskild profil åt körens repertoar.

1838 inleddes de vänskapliga studentkontakter mellan Lund o Khvn, som blev studentskandinavismens upptakt. I denna rörelse spelade L o hans kör en stor roll. 1839 gjorde lundensarna ett uppmärksammat framträdande i Khvn, vilket ledde till bildandet av den danska Studentersangforeningen. Sedan L:s sånger så börjat tryckas, spreds de snabbt i både Sverige o Danmark o runt hela Norden. L blev en av 1800-talets allra mest sjungna sv tonsättare.

1839 började L anordna offentliga soaréer, som inleddes med ett konsertprogram o avslutades med att han tillsammans med en liten ensemble av spelkunniga sångare spelade upp till dans. Framgången blev stor o skapade bl a ekonomiska möjligheter för utländska studier. Sommaren 1840 sammanställde han på egen hand en ännu bevarad harmonilära efter tyska förlagor. Året därpå utvidgade han sina harmonikunskaper genom en resa via Khvn till Hamburg, där han deltog i den tredje nordtyska musikfesten o därefter fick lektioner av festens ledare, kapellmästare Krebs. Studierna avbröts dock efter endast några veckor, o det planerade besöket i Berlin inhiberades. På hemvägen ådrog han sig ett reumatiskt lidande, som under ett o ett halvt år höll honom i sjuksängen. Denna sjukdom bidrog kraftigt till det ekonomiska betryck, som han sedan aldrig kunde befria sig från.

När det på våren 1845 blev känt, att L av ekonomiska skäl tänkte söka sig bort från Lund, inlämnades till universitetet en av så gott som hela studentkåren undertecknad petition med begäran om årligt arvode åt L, som ansågs oumbärlig för studentsångens fortlevnad. Till ansökan fogades en verkförteckning enligt vilken kören dittills hade sjungit 39 olika sånger av L. Dessutom hade 15 romanser, duetter o trios sjungits "av särskilda sällskaper i Köpenhamn eller Lund". Ytterligare hade L komponerat "åtskilliga inpromptu. Dansar m m". En del av kompositionerna hade tillkommit för akademiska högtidligheter, t ex Ur svenska hjertans djup en gång i samband med kung Oscars tronbestigning 1844. Både detta år o det följande utdelade konsistoriet gratifikationer till L för hans insatser i sådana sammanhang. Konsistoriet förde också studenternas petition vidare till kanslern med varmt tillstyrkande, eftersom "musik och sång äro väsentliga bildningsmedel", o sångföreningen utövat en "välgörande inverkan på ungdomens sedliga förhållande". Kansler beviljade på hösten det sökta anslaget, men det kunde av tekniska skäl endast ges för ett år i taget.

L, som under tiden blivit mycket hedrad vid det skandinaviska studentmötet i Khvn 1845, började dock samtidigt skaffa sig kompetens för en fast anställning, nämligen som klockare. I dec s å fick han dels ut ett intyg på sina berömliga kunskaper i växelundervisningsmetoden, dels avlade han klockarexamen med mycket goda vitsord. Slutligen skaffade han sig det i sammanhanget nödvändiga intyget på förmåga att slå åder o att vaccinera.

På våren 1846 gav L några konserter med kören till förmån för Akademiska föreningens planerade byggnad. För samma ändamål men mest i syfte att göra lundasången känd i Uppsverige gjorde han därefter en långvarig konsertturné med en kvartett ur kören. Mottagandet var överallt, även i stockholmspressen, synnerligen positivt. L hyllades både som en av Sveriges mest lovande tonsättare o som framstående sångpedagog o körledare. Vid återkomsten till Lund uppstod en bitter fejd rörande den ekonomiska redovisningen till Akademiska föreningen. L tog så illa vid sig av detta, att han lämnade anförarposten i studentsångföreningen. Några månader senare följde han en uppmaning från hovjunkaren G G Bergengren i Norra Mellby (strax söder om Hässleholm) att söka den ledigblivna klockartjänsten där, som ansågs ekonomiskt fördelaktig. Hans två mest meriterade medsökande var båda i likhet med företrädaren präster, o starka krafter stödde den ene av dem. L vann dock valet o tillträdde tjänsten 1 maj 1847. Han tvingades bl a genom åtskilliga lagsökningar till en mycket enkel livsföring. 1855 ansåg han sig dock ha återbetalt så pass mycket av sina väldiga studieskulder, att han kunde gifta sig. Hans hustru, den 25 år yngre pianolärarinnan Emma Andersson, var dotter till en av hans forna fordringsägare i Lund.

Som klockare hade L att leda sången i Norra Mellbys o Tjörnarps kyrkor, som båda saknade såväl orgel som uppvärmningsanordningar. Den kyrkokör, som han skapade som en av de tidigaste i landet, skall ha haft ett hundratal medlemmar. L utökade sin lön genom att ge musiklektioner o även genom att sälja o stämma pianon. Han jagade ofta o deltog också livligt i bygdens sällskapsliv. Till studentsångföreningen återvände han vid vissa tillfällen som vid invigningen av Akademiska föreningens nya hus 1851 o studenttågen till Kristiania (Oslo) s å o till Uppsala 1856. Ibland gav han soaréer i Lund o Malmö, sista gången 1859. Han fortsatte också att komponera om än inte så flitigt som förut. Förläggarna var ivriga att fa trycka hans verk, i synnerhet manskörs- o solosångerna. Trots uppmaning från operachefen G O Hyltén-Cavallius lyckades L aldrig förverkliga någon av sina planer på ett sångspel för scenen. Sannolikt har L själv upplevt detta som ett belägg bland flera på att han inte helt kunnat infria de förväntningar, som han väckt.

1862 drabbades L av en lungsjukdom, som 14 månader senare ändade hans liv. Under sjukdomen tecknade han ned sina levnadsminnen, men skildringen nådde endast fram till 1845. Hans liv blev inte det han i sin ungdom drömt. Om detta talade han i sin svanesång, Minnets tempel, som han strax före sin bortgång tonsatte som en romans följd av en manskörssång.

L:s verkförteckning upptar till helt övervägande del vokalmusik i olika former, även sällsynta sådana som duetter utan ackompanjemang o sånger för en röst o violin. Till en del av sångerna, bl a den välkända Ångbåtssång, Sätt maskinen igång, herr kapten!, har L själv skrivit texten. Vissa sånger, som endast brukats i den trängre kamratkretsen, kunde enligt L inte tryckas utan ändring av texten. Solosångerna till piano var på sin tid bekanta men har sedan helt fallit ur bruk. Det är i sina manskörssånger, varav de flesta tillkommit i intimt samband med hans grundläggande verksamhet inom Lunds studentsångförening, som L gett sitt värdefullaste bidrag till den sv musiken.