August (Agi) Lindegren

Lindegren, August (Agi), f 29 dec 1858 i Hudiksvall, d 16 nov 1927 på Drottningholm, Lovö, Sth. Föräldrar: grosshandl Thiodolf L o Rosa Regnänder. Elev vid KTH:s fackavd för arkitektur 14 sept 77 (e elev 6 okt 81) —82, elev vid FrKA sept 82—18 maj 85, studier i Frankrike o Italien 85—86, i Tyskland o Italien 88 o 90 samt i Tyskland o Frankrike 96, prakt arkitekt 85—11, arkitekt i överintendentsämb 19 maj 85, slottsarkitekt vid Drottningholms slott 94—21, ordf i Konstnärsklubben 04-08. - Litt et art 91, LSkS 98, LFrKA 99.

G okt 1890 i Hudiksvall m konstnären Annie Hjortzberg, f 24 nov 1865 i Sthlm, Klara, d 22 jan 1940 i Lidingö, dtr till överingenjören Arvid Olof H o Maria Henriette Lyon.

Efter att ha genomgått fem klasser vid Hudiksvalls läroverk studerade L vid KTH o konstakademin. Vid examen därifrån 1885 erhöll han av akademin hertigliga medaljen o företog tillsammans med sin lärare vid KTH A T Gellerstedt (bd 17) en studieresa till Tyskland, Frankrike o Italien. Avsikten var att studera arkitektur, men under sommaren 1885 tjänstgjorde han som sidenmönsterritare i Paris, o i Sienas rådhus överraskade han sig själv med att rita av dekorationer, som intresserade honom. Dekorativ konst betraktades ofta av tidens arkitekter som en underordnad sak, som borde överlåtas till bildhuggare o målare. Undantag var F W Scholander, M Isæus (bd 20) o Gellerstedt, som uppmuntrade honom. Intresset för dekorativ konst torde ha väckts, redan då han 1880—81 tjänstgjorde på Isæus' ritkontor.

Det vid denna tid nyvaknade intresset för dekorativ utsmyckning av byggnader gjorde att L:s kunskaper på området uppmärksammades. Efter hemkomsten 1888 ledde han den inre dekoreringen av två stora fastigheter på Östermalm i Sthlm, nämligen Bunzowska huset, Strandvägen 29—33, o hörnhuset Linnégatan 32—Sibyllegatan 16. Som en direkt följd av L:s vistelse i Siena kan man i entrén från Linnégatan beskåda en parafras av Simone Martinis berömda porträtt av Guidoriccio da Fogliano. Dekoren är i båda fastigheterna synnerligen rik o varierad. I de målade partierna anknyter han till de gamla italienska mästarnas stil med klara färger o skarpa konturer. Denna "konturerade dekoration" hade introducerats i Sverige av Isæus.

Omedelbart därefter fick L sin första stora beställning som kyrkodekoratör. I den av Carl Möller i nygotisk stil uppförda Johannes kyrka i Sthlm utfördes 1889—90 vägg- o takmålningar efter ritningar av L. I en liten skrift från 18% om dekorationskonst förordar L stilrestaureringar i Viollet-le-Ducs anda. Dekoren i en kyrka bör anpassas till byggnadens ursprungliga stil, o i barockkyrkor bör dekoren utföras i relief. Målningarna i Johannes kyrka borde då ha utförts i gotisk stil, men så är knappast fallet. I korvalvet framställs i mittfältet Kristus som Majestas Domini, vilket snarare för tanken till romansk stil. Även de båda omgivande apostlarna har omslutits av mandorla, vilket är ikonografiskt felaktigt. De nischformade blinderingarna ut- efter sidskeppens väggar har smyckats med schablonerat brokadmönster, sannolikt en följd av L:s verksamhet i Paris. Dessa målningar vann emellertid stor uppskattning, o L blev kyrkorestauratören på modet.

Nästa stora uppgift, nämligen att utforma o leda den inre dekoreringen av Uppsala domkyrka, fick L 1890. Vid senare restaureringar har man på många orter utplånat L:s alster, men i Uppsala beslöt man vid den stora restaureringen på 1970-talet att till största delen bevara hans verk. L fick uppdraget att utarbeta skisser till dekoren samt rita o färglägga förslag till fönster. Han skulle leda arbetena, men under honom tillsattes flera dekorationsmålare o kalkstensputsare. Bland de förra märktes hans yngre svåger Olle Hjortzberg (bd 19), som sedan vid flera tillfällen kom att samarbeta med honom. L stod under Helgo Zettervalls överinseende. Avsikten var att understryka kyrkans gotiska karaktär. I gravkoren fann man på några ställen fragment av medeltidsmålningar, som lades till grund för utsmyckningen. Det har med rätta påtalats, att restaureringen utförts så, att man inte kan urskilja vad som är gammalt o vad som är nytt (Söderberg). I övrigt har de dekorativa mönstren i kyrkan hämtats från sv medeltidskyrkor, det mest dominerande från Risinge i Östergötland, medan andra ofta återkommer hos Albertus pictor.

För den rikare utsmyckning, som planerades i kor o transept, samt för glasmålningarna ansågs det önskvärt, att L närmare fick studera gotiska kyrkor på kontinenten. Restaureringskommittén bidrog med pengar, o L for till Tyskland o Italien på en kombinerad studie- o bröllopsresa. L var särskilt mån om att få träffa Alexander Linnemann i Frankfurt am Main, enligt L "Tysklands förnämste gotiske målare". Denne hade lett restaureringen av domen i Frankfurt, o han hade en ansedd verkstad för glasmåleri. Av honom inhämtade L upplysningar om källor för ornament o symboler. Tyska förebilder har sannolikt anlitats för den rika utsmyckningen på kor- o transeptväggarna i Uppsala. Man anknöt till en medeltida sedvänja, då alla vid restaureringen verksamma konstnärer lät porträttera sig själva i en rad medaljonger, som löper utefter båda transeptarmarna. L återfinns på södra transeptarmens västra vägg.

Bland övriga gotiska kyrkor, som restaurerades av L, märks Västerås domkyrka. 1896—98 ledde L här både yttre o inre restaurering. Bl a uppfördes portaler o dörrar efter hans ritningar, o på västra fasaden återställdes ett medeltida sicksackmönster. Orgelläktare i sten med en praktorgel i gotisk stil med förgyllda fialer uppfördes utefter västra väggen. Ribbor o gördelbågar dekorerades i mönster, som enligt L:s egen uppgift hämtats från uppländska o västmanländska kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet. Här utformade L även figurmålningar. Vid senare restaurering har det mesta av L:s inre dekor avlägsnats. Några av L ritade o färglagda fönster, orgelläktaren med orgel o målningarna ovan orgelläktaren har dock bevarats. Andra exempel på av L grundligt restaurerade gotiska kyrkor är Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, Mariakyrkan i Sigtuna o S:ta Klara i Sthlm. I den senare, restaurerad 1905—06, utfördes emellertid takmålningarna av Olle Hjortzberg, medan L svarade för snickerierna. En orgel i klart gotisk stil liksom orgelläktaren med träskulpturer är av särskilt intresse.

Då Jakobs kyrka (påbörjad vid 1500-talets slut) i Sthlm restaurerades 1892—94, gjordes dekorationerna efter ritningar av L. Här återfinns ett av de från Albertus pictor stammande mönster, som använts i Uppsala domkyrka. Ett annat mönster företer stor likhet med dekoren i Hertig Karls kammare på Gripsholm. Här har L tydligt sökt efterlikna, vad som skapades under Vasarenässansen.

L:s princip, att dekoren i barockkyrkor borde utföras i relief, har han tillämpat i t ex Katarina o Hedvig Eleonora i Sthlm o i S:t Olai i Norrköping. Dessa restaureringar ägde rum 1891—93 samtidigt med arbetena i Uppsala domkyrka, o det förhärskande mönstret i Katarina är så gott som identiskt med det som använts i Uppsala o Jakob, fastän nu omsatt i relief. Senare utbyttes den gamla altartavlan i Katarina mot en reliefgrupp i gips, föreställande korsnedtagningen, vilken ritats av L. Detta skedde för att ytterligare understryka kyrkans barockkaraktär. I Hedvig Eleonora uppsattes mellan kupolfönstren kartuscher med barockmönster i relief, o liknande dekor fyllde korvalvet. Restaureringen av S:t Olai måste anses misslyckad. Kyrkan nyuppfördes 1765 men L anknöt till den ursprungliga kyrkans stil från 1626 o försåg rokokokyrkan med en överlastad barockdekor. I samtliga dessa kyrkor har L:s dekor senare avlägsnats.

Även i den gustavianska Adolf Fredriks kyrka i Sthlm, som restaurerades 1893—95, utförde L dekoren i relief. Gördelbågar o fält "översållades med gipsreliefer i gustavianska mönster" (Niemeyer). Vid senare restaurering har en del bevarats, men mycket av den tyngre dekoren, som knappast överensstämde med en sober 1700-talsinteriör, avlägsnades. Takmålningarna har här senare utförts av Julius Kronberg (bd 21).

När L 1904 restaurerade Gustavi domkyrka i Gbg, bevarades den nyklassiska stilen, som dock bröts av ett par ljuskronor i renässansstil. För Skeppsholmskyrkan i Sthlm ritade L redan 1889 ett förslag till ommålning, där han försökte sig på en empiredekor. Kyrkan skulle målas "i pompejanska färger, med rödbruna väggytor och i domen rosetter med gul fond. Lyckligtvis stannade projektet på papperet" (Wollin).

Till överintendentsämbetet har L inlämnat ett 70-tal förslag till större eller mindre kyrkorestaureringar. Då han samtidigt hade flera andra järn i elden, är det naturligt, att mycket blivit ett hastverk. Särskilt märkbart är detta i en rad landskyrkor, där likartade schablonmönster ofta återkommer.

L restaurerade också profana byggnader. Redan innan han 1894 blev slottsarkitekt vid Drottningholm, hade han där restaurerat Fältmarskalkssalen, Jaktsalen o Oskarssalen. Sedan följde under årens lopp nya restaureringsarbeten, av vilka det viktigaste var en reparation av Kina slott 1904. På Sthlms slott dekorerade han norra o södra portvalven med stuck o målningar. Sedan juvelerare Jean Jahnsson (bd 20) 1902 förvärvat det svårt förfallna van der Nootska huset på Södermalm i Sthlm, utsåg han sin vän L att leda restaureringsarbetet. Det utfördes tillsammans med I G Clason (bd 8) o A V Andrén (bd 1). L anlitades också för utsmyckning av flera privata slott o herresäten, bl a Trollenäs o Charlottenlund i Skåne, Bjärka-Säby i Östergötland o Näsby i Bogsta sn, Södermanland.

Även som ren arkitekt gjorde L betydande insatser. 1893 uppförde han Biologiska museet i Sthlm. I denna byggnad, belägen mellan NordM o Skansen, anknöt L till tidens nationalromantik. Stilen är fornnordisk med norska stavkyrkor som förebild. Till Stockholmsutställningen 1897 ritade L en provisorisk tillbyggnad till Clasons huvudanläggning, det halvfärdiga NordM. Resultatet blev ett pittoreskt alster, försett med två torn.

L:s största verk som arkitekt var Gustaf Vasa-kyrkan i Sthlm invigd 1906. Läget vid Odenplan ansågs kräva en korskyrka med hög överbyggnad. Tillsammans med kh E Heuman (bd 18) företog L, med bidrag från byggnadskommittén, en studieresa till Italien. I anslutning till italiensk barock är kyrkan uppbyggd över ett likarmat grekiskt kors. Förebild har varit Filippo Juvaras klosterkyrka Superga utanför Turin, men man har också antagit (Hedlund), att L vid kompositionen utgått från Michelangelos förslag till Peterskyrkan i Rom. Den inre dekoren är inte så överlastad som fallet var med L:s tidigare barockinteriörer, troligen ett resultat av resan. En äkta accent skapades, genom att L lyckades få Burchard Prechts altaruppsats från Uppsala, vilken utrangerats vid Zettervalls restaurering av domkyrkan, reparerad o uppsatt i koret. Portaler o takmålningar har inte utförts av L.

L ritade också ett antal privatvillor. Till de mera kända hör två magnifika patriciervillor i nyrenässans, nämligen den ljunglöfska Villa Blackeberg, nu läkarbostad o konferensrum för Blackebergs sjukhus, o Villa Swartz i Norrköping, nu annex till Norrköpings stadsbibliotek.

Flera gravmonument o en minnessten över Sten Sture dy på Katarina kyrkogård hör till L:s rika produktion. — Även inom konsthantverk var han verksam. På världsutställningen i Chicago 1893 deltog Svenska slöjdföreningen, som uppdrog åt L att bidra med inredningen. Han ritade för ändamålet möbler i fornnordisk stil, montrar o en servis. Till flera gods formgav han möbler i olika stilarter. I samband med sina kyrkorestaureringar ritade han i flera fall armatur, nummertavlor o bänkar.

Inom bokkonsten har L spelat en betydande roll, o han anses bilda epok i sv bokbands-historia (Lindberg). Redan 1890 tog bokbindaren Gustaf Hedberg (bd 18, s 384) kontakt med L, som 1892—1908 var flitigt verksam med att för den hedbergska firmans räkning rita bokband o adresser. 65 heldekorerade skinnband kan med säkerhet tillskrivas L. Siffran ligger i underkant, då det ofta är svårt att fastställa, vem som ritat banden. Ibland användes historiska stilmönster, ibland en om cloisonismen påminnande teknik med glänsande färgplan, skilda åt av tydliga konturlinjer. Denna teknik utvecklade L till en speciell sv stil, som han bl a tillämpade på pärmarna till flera av de första årens nobelprisdiplom o som blev normgivande för diplomens utsmyckning lång tid framåt. Så småningom märks ibland i L:s bokband ett måttfullt inflytande från jugendstilen med asymmetriskt slingrande band, vajande brandliljor o liknande.

L var även verksam som bokillustratör. Sin egen bok om Västerås domkyrka har han försett med teckningar, o han illustrerade J Böttigers arbete Hedvig Eleonoras Drottningholm. I båda dessa visar han sig vara en mycket skicklig tecknare. Även F U Wrangels Les maisons souveraines de l'Europe illustrerades av L. Verket försågs med 45 helsidesplanscher o 450 vinjetter. Till 500-årsminnet av Birgittas kanonisering utgav Harald Wieselgren en exklusiv liten bok, kallad Lilla Birgittaboken. L illustrerade den med utsökta bilder efter medeltida förlagor.

L anlitades också flitigt för att rita exlibris, o en del av dem etsade han själv. När Sven Hedin adlades, ritade L hans vapen, vilket utföll till så stor belåtenhet, att Hedin skrev till L: "Du är ett snille ända ut i fingerspetsarna". Att etsa hade L lärt sig av Gellerstedt 1891, o han deltog 1895–96 i A Tallbergs etsningskurs. L utförde fina etsningar o vackra akvareller med landskaps- o stadsmotiv. Även som skämttecknare har han verkat. Han var god vän med Albert Engström, satt en tid i styrelsen för Strix o bidrog där sporadiskt med teckningar.

L hyste stort intresse för sin hemstad o dess historia. Bl a föreslog han 1894 byggande av ett museum där, o han o hans familj stödde detta verksamt både ekonomiskt o genom gåvor av värdefulla samlingar av konst o konstslöjd till vad som i våra dagar heter Hälsinglands museum.

L var verksam endast under en 20-årsperiod. Hans mångsidiga produktivitet är häpnadsväckande. Han var också en glad sällskapsbroder, som med liv o lust deltog i S. H. T:s sammankomster, där han bl a bidrog med "knyffelvisor". Han hade lätt att fa kontakt med människor, o hans bekantskapskrets var enorm. Men hans sista tid blev tragisk. Han fick en hjärnblödning 1911, som förlamade högra sidan. Något arbete kunde han inte sedan själv utföra, men han bidrog med råd till restaureringsarbeten på Drottningholm. Han avled 1927 o hade då framlevt sina sista 16 år som invalid.