Sune Lindqvist

Lindqvist, Sune, f 20 mars 1887 i Eskilstuna, d 23 mars 1976 i Uppsala. Föräldrar: läroverkskollegan Carl Axel L o affärsinnehavaren Eva Mathilda Hermannia Brambeck. Mogenhetsex vid Strängnäs h a l 25 maj 05, inskr vid UU 14 sept 05, FK där 27 okt 08, eo amanuens vid UU:s museum för nordiska fornsaker 3 april —31 dec 09, amanuens (med kortvariga förordnanden som antikvarie) vid VHAA 1 jan 10-15 dec 27, FL vid UU 29 maj 15, disp där 15 dec 15, FD där 31 maj 16, doc o tf lär i nordisk o jämförande fornkunskap vid StH 10 febr 16-31 dec 27, prof i nordisk o jämförande fornkunskap vid UU 13 okt 27 (tilltr 4 febr 28) - 1 jan 53, v ordf i Upplands fornminnesfören:s styr 41—51. — HedL Södermanlands fornminnesfören 19, LHVU 28, LVHAA 32, LGAA 32, LVS 38, HedL Fören Gotlands fornvänner 42, HedL Upplands fornminnesfören 51, HedL Sv arkeologiska samf 63, HedL av fem studentnationer.

G 29 maj 1919 i Sthlm, Skeppsh, m FL Ingeborg Ericsdotter Wilcke, f 25 mars 1891 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 24 febr 1974 i Uppsala, dtr till kommendörkaptenen Johan Eric W o Hanna Fredrika Andersson.

Mycket tidigt faderlös uppfostrades L tillsammans med tre äldre syskon av sin mor, som var prostdotter från Jäders sn. Vid UU fick L genom sina val av studieämnen (nord o jämf fornkunskap, nordiska språk, geologi med mineralogi) snabbt kontakt med tre livaktiga forskarmiljöer o många framstående lärare, som vid denna tid var inriktade på tvärvetenskaplig forskning. Som medlem av Knut Stjernas o Oscar Almgrens seminarium fick han erfarenheter både av de hela riket omfattande förberedelserna till en bebyggelseanalys, baserad på fasta fornlämningar o fynd för att nå kunskap om den sv bygdens grundläggning, o av en för sin tid synnerligen god utgrävningsteknik. Av stor betydelse för L blev också tidiga kontakter med en äldre generation arkeologer, bland vilka kan nämnas riksantikvarierna Hans Hildebrand, Oscar Montelius o Bernhard Salin o den berömde danske vetenskapsmannen Sophus Müller. L:s förmåga att göra snabba iakttagelser o hans tekniska uppfinningsrikedom kan till en del vara förklaringen till hans stora effektivitet som fältarkeolog, men den var troligen också en följd av att han tillhörde den första cyklande generationen o slapp förflytta sig gående eller med lejda hästar.

L:s verksamhet under 18 år vid Statens hist museum blev mångsidig. L var både som museiman o forskare en nyskapare. Den av honom verkställda nyutställningen av samlingarna från forntiden gav, tillsammans med hans instruktiva katalog därtill, en översikt av stor betydelse för arkeologistuderande o allmänhet fram till tillkomsten av det nya museet vid Narvavägen under 1940-talet. Som institutionschef ansvarade han för den förebildliga restaureringen av Valsgärde-fynden o för deras exponering i UU:s mus för nordiska fornsaker under 1930- o 40-talen. Mellan 1909 o 1971 publicerade L över 200 skrifter, recensioner o smärre meddelanden. En nästan färdig doktorsavhandling över ämnet Nerikes sten- och bronsålder (aldrig tryckt) övergav han, sedan han i hemstaden Eskilstuna tillvaratagit ett gravstensmaterial från vikingatid/tidig kristen tid. L:s analyser av de nyfunna s k Eskilstuna-kistorna liksom av den till samma epok tidsbestämda Ramsundsbron invid "Sigurdsristningen" i Jäders sn (tr 1914—15) visar redan mycket karakteristiska drag hos forskaren L, nämligen en allsidig föremålsanalys av ett väl avgränsat material o en sammanställning av alla bebyggelsearkeologiska, historiska o runologiska fakta, som möjliggjorde företeelsernas inlemmande i ett större, kulturhistoriskt sammanhang. I motsats till många forskare av en äldre generation o till flera av sina jämnåriga var L mindre intresserad av ren systematik o var starkt kritisk mot mångas tillämpning av Montelius' typologiska metod. Han hävdade också framgångsrikt, att den vanliga uppfattningen om en samnordisk enhetlighet i utvecklingen under förhistorisk tid i princip kunde ifrågasättas.

Av VHAA fick L snart två mycket omfattande publiceringsuppdrag, vilka kom att medföra intensivt forskningsarbete under två årtionden. De båda volymerna Uppsala högar och Ottarshögen o Gotlands Bildsteine kännetecknas i hög grad av L:s tålmodiga grundlighet vid analysen av gamla grävningsprotokoll o fragmentariska fyndmaterial. Utöver dessa hans största verk kan nämnas minst tre områden, för vilka hans forskningsresultat haft stor betydelse, nämligen den yngre nordiska järnålderns stilhistoria, den vendeltida kulturgruppens ursprung o materialinnehåll samt tidsskedet vikingatid/missionstid. Hans självständiga åsikter stimulerade ofta till en livlig debatt o ibland till mycket kritiska genmälen. Särskilt i fråga om den nordiska folkvandringstidens o vendeltidens kronologi fick han slutligen glädja sig åt många nordiska o västeuropeiska kollegers oreserverade erkännande. L höll under sina många studie- o forskningsresor i Europa kontinuerlig kontakt med forskare av skilda nationaliteter o kom att inväljas i en rad utländska, främst nordiska, akademier o samfund.

L ställde sig också höga mål som författare till vad som kan karakteriseras som populärvetenskap o kunde pedagogiskt presentera en stor mängd fakta i konkret o lättfattlig form. Det kunskapsrika arbetet om Forntidens Kumla omtalade han själv som en sammanfattning av sina teorier om Sveriges förhistoria o som ett slutresultat av sin forntidsforskning. L:s senare arbeten utgjorde synpunktsrika utredningar om Uppsala medeltida kyrkobyggnadsföretag o flera bidrag till folkvandrings- o vikingatidsforskningen, varvid han ådagalade ett ständigt vitalt intresse för okonventionella lösningar.

Genom sitt kritiska tänkande o sin stora fond av kunskaper inspirerade L som akademisk lärare under nästan 40 år en stor skara elever. Han fick också genom dem se många bestående resultat av sina egna forskningsinsatser. När vänner o tacksamma elever 1952 beslöt framställa en porträttmedalj som hedersgåva åt L, lät man hans gärning symboliseras av en fullrustad bildstensryttare o inskriptionen "Dristigt han tydde forntidens tecken".