Sven Leijonmarck

1 Leijonmarck, Sven, före adl Åkermarck, d 25 febr 1649 i Uskela prästgård, Åbo o Björneb, Finl, d 26 juli 1728 på Finsta, Skederid, Sth. Föräldrar: kontraktsprosten Christiem Christierni Agricola o Brita Svensdtr Forssenia. Inskr vid Åbo akad 64, disp där 10 maj 73, inskr vid UU 14 juli 73, testimonium acad 17 mars 75, landssekr i Uppsala 17 maj 79, krigsfiskal 19 april 83, actor causae vid likvidationskommissionen 7 april 84–93, advokatfiskal vid kammarkoll med e o assessors titel vid kammarrevisionen 14 sept 85, deltog i riksdagarna 86, 89, 93, 97, 10, 13–14 o 20 (SU 13–14), sekr i RA 22 juni 86, adl 29 okt 86, led av lagkommissionen 11 dec 89, uppdrag att författa texten till Svecia antiqua et hodierna 19 juni 95, led av kommissionen ang statsverket 21 mars 97, v president vid Åbo hovrätt 1 okt 01 (tilltr 6 maj 02), led av kommissorialrätten över landsh Ramsay 31 maj 17, avsked från presidentämb med landsh:s titel 3 nov 21.

G 1) 12 febr 80 i Sthlm, Nik, m Magdalena Adlersköld, dp 16 febr 64 där, Ty, d 92 där (ringn 28 mars, Nik), dtr till kommissarien Lydert Bartels, adl Adlersköld, o Catharina Pahl; 2) 1 maj 96 i Sthlm, Nik, m Elisabet Berghult, d 08 i Sthlm (ringn 23 juni, Nik), samt förut g Croese; 3) anhöll om k tillstånd 10 maj 09 för giftermål m Margareta Catharina Spieker, dtr till handl i Åbo Jean S o Catharina Wittfooth.

Efter avslutade studier fick L tjänst som sekreterare hos riksrådet Lorentz Creutz d ä; det gemensamma finländska ursprunget kan ha varit ett föreningsband. Då denne nödgades överta ett högt sjömilitärt befäl, fick L vara behjälplig vid flottans utrustning för det danska kriget samt härvid anskaffa likvida medel från Avesta kopparverk, som Creutz drev. Efter Creutz död i sjöslaget vid Öland 1676 synes L ha vistats hos olika anförvanter till denne o har tydligen länge bevarat förbindelser med släkten.

På ämbetsmannabanan inträdde L, då han 79 utsågs till landssekreterare i Uppsala. Till reduktionsverksamheten fick L anknytning då han 84 utsågs till actor causae (åklagare) vid likvidationskommissionen. Han uppmärksammades genom sin medverkan till upptäckten av de stora Sneckensköldska förskingringarna av kronomedel i Livland, som bidrog till generalguvernören Krister Horns fall 86. Troligen var det med hänsyn till L: s förtjänster härvid som Karl XI 86 biföll hans ansökan om förnyat adelskap såsom ättling till en äldre frälsesläkt Agricola. Uppgiften har visats vara oriktig men L var troligen i god tro om sin börd. — Inom reduktionskommissionen o även sedan han lämnat kollegiet fick L utarbeta åtskilliga promemorior rörande möjligheter att återta tidigare av kronan innehavda gods eller resa krav på skadestånd. Han ansågs höra till dem som hårdhänt drivit de fiskaliska kraven o möter i tidens smädedikter vid sidan av Karl XI :s främsta medhjälpare på detta område.

Under den starkt skärpta reduktionspolitiken, som Jakob Gyllenborg genomdrev efter Klas Flemings död 86, kom L likväl vid flera tillfällen att intaga en oppositionell hållning o råkade i allvarliga svårigheter. Tydligen har han förfäktat de sanningskrav, som han ställde som historisk forskare även om dessa stod i strid med de fiskaliska intressena o Karl XI :s antiaristokratiska politik. Hans hållning tilldrog sig särskilt Anders Fryxells sympati o intresse. Den första svåra konflikten avsåg Gyllenborgs utredning om kopparkompaniet. L hade inte velat godta reduktionsdeputationens skildring av det gamla kopparkompaniet o dess skadliga innebörd för rikets finanser. Karl XI hade i en resolution 23 juni 88 tillskrivit kompaniet en del av ansvaret för rikets tidigare utblottade tillstånd — ett favoritämne i den kungliga propagandan. I ett memorial 6 mars 89 till reduktionsdeputationen protesterade L med fog emot denna uppfattning samtidigt som han antydde att deputationen ej var underkunnig om äldre tiders händelser; kompaniet hade varit till rikets nytta. Reaktionen blev hård. L kastades i fängelse o måste slå till reträtt. 16 mars kunde reduktionsdeputationen behandla en inlaga av honom, där han tog tillbaka sina påståenden o bönföll om nåd. I en särskild supplik betygade han sin "hjärtans ångest" samt beklagade sina stora fel o misstag. Karl XI var inte nöjd härmed utan avfordrade L en ny supplik i ännu mer devota ordalag innan han 20 mars 89 tillkännagav att han avstod från att beivra L:s "oanständiga conduite". Samtidigt anmodade han kanslikollegium att varna L. Den betydelse Karl XI tillade tillbakavisandet av L:s kritik framgår även av att han lät trycka bl a L:s memorial, supplik o avbön (Stiernman, 5). Den svåra konflikten var emellertid inte avvecklad härmed. Såväl reduktionsdeputerade som kungen själv höll även i fortsättningen ögonen på L, o kanslikollegium tillhölls i ett onådigt brev att noggrant undersöka hans uppträdande. L anhöll förgäves om att få försvara sig inför kanslirätt.

L hade 86 efterträtt Erik Runell Palmskiöld som arkivsekreterare i kanslikollegiet (närmast motsvarande riksarkivarie). Till biträde i arkivarbetet fick han Elias Palm-skiöld, sin blivande efterträdare. Pietetsfullt har denne samlat material till L:s biografi (i Palmskiöldska saml, UUB). Själv åberopade L som merit omfattande arkivforskningar vid reduktionsarbetet. Som arkivsekreterare fick han uppleva den stora slottsbranden 97 o efter denna söka bringa ordning i de rester av det stora arkivet, som kunnat räddas (Bergh). Under branden visade L, efter en första bestörtning, rådighet. Senare fick han svårigheter i anledning av de stölder, som begåtts under de kaotiska förhållandena, o även genom Hadorphs o Peringskiölds energiska samlarverksamhet inom antikvitetskollegiet; åtskilliga dokument, som bort komma till arkivet, gick felaktigt till den konkurrerande institutionen. L fick kämpa hårt för riksarkivets rätt (Schück).

Posten som arkivsekreterare kom för L:s del att medföra viktiga uppgifter i tidens politik, särskilt vid de aktioner, som mot 80-talets slut företogs mot den gamla rådsaristokratin. L fick ur äldre rådsprotokoll framta dåmera förgripliga yttranden, en del av förberedelserna till kassationsakten 89, varmed alla mot enväldet stridande, främst konstitutionalistiska uttalanden i rådsprotokoll annullerades. L fick 25 april 89 befallning att extrahera dessa o sammanfoga dem i en handling. Han uppsköt emellertid verkställigheten o ärendet blev ej avslutat förrän 97, då kassationsakten föranledde nya stridigheter inom förmyndareregeringen. I den situationen kunde vissa formuleringar i de kasserade protokollen liksom i L:s relation därom utnyttjas av de rivaliserande fraktionerna. När den stora lagkommissionen 86 tillsattes för att utarbeta en ny lagbok, fick L i uppdrag att tillhandahålla historiska källor. 89 blev han trots konflikten med kungen själv medlem av kommissionen. Han kom därefter ända till år 02 — då han flyttade till Åbo — att vara en av kommissionens flitigaste ledamöter. Allmänt kan man säga att L vid skiljaktigheter inom kommissionen närmast slöt sig till den framstående juristen, landshövdingen Erik Lovisin. L:s insatser i utarbetandet av det nya lagverket kom i första hand att röra sig på områden, där han ansågs besitta en speciell kunskap, nämligen statsrätten o rättshistorien.

När L inträdde i kommissionen pågick där en livlig debatt om innebörden av adelsskap i jämförelse med det äldre rusttjänstfrälset; frågan hade betydelse för rätt till innehav av olika jordnaturer o stod i samband även med reduktionen. När senare arvsfrågor togs upp gjorde L inlägg rörande den rätt, som "sönderkulla" barn kunde äga jämfört med dem, som fötts av samma föräldrar. Frågan stod då ännu i praxis öppen. Av särskilt intresse är L:s försvar för sönernas rätt enligt landslagen att ärva dubbelt mot döttrarna. Medan Lindschöld o flera andra av kommissionens medlemmar yrkade på lika arvsrätt — som f ö var den romerskrättsliga regeln — hävdade L behovet av skydd för sönerna för att bevara jordegendomarna i släkten, vilket blev sv lags ståndpunkt ända till 1845. Även i andra sammanhang kommer L:s benägenhet att försvara adelns företrädesrättigheter till synes (Ylikangas). Påtagligt är detta i familjerättsliga sammanhang, där han var motståndare till äktenskap mellan frälse o ofrälse o stödde kravet på faderns godkännande av giftermål. Inom kommissionen har L gjort flera andra självständiga inlägg av stort intresse, ofta i anslutning till sina djupgående romerskrättsliga studier. Kommissionen utarbetade under den tid L deltog i dess arbeten flera förslag till nya balkar. Av dessa har L avfattat den giftermålsbalk, som 90 sändes på remiss, liksom förslaget till lägersm ålsbal k.

L medverkade genom aktmässiga utredningar i rättegångarna mot de livländska adelsmän (Patkul mfl), som under Karl XI :s sista år bekämpade reduktionen i Livland o stod anklagade för högmålsbrott. Som arkivsekreterare fick han också i uppdrag att tillsammans med fältkamreraren Blåman vaka över att texten till Erik Dahlberghs stora verk Svecia antiqua et ho-dierna färdigställdes. Uppdraget ankom till en början på rikshistoriografen Lagerlööf, men denne var försvagad av sjukdom o blev försenad. På L:s förslag fick då den framåtsträvande kanslitjänstemannen Olof Hermelin överta uppdraget. Samarbetet dem emellan var till en början gott men förbyttes snart i bitter fiendskap, i synnerhet sedan Hermelin o inte L 99 utsetts till rikshistoriograf. L kritiserade skarpt de partier av texten till Dahlberghs verk, som Hermelin lät trycka o delvis författat. Han vann härvid stöd av Dahlbergh själv, men Hermelin hölls om ryggen av andra o vann snart Karl XII:s bevågenhet.

L:s ekonomiska villkor i kansliet var inte lysande. Kanslipresidenten Bengt Oxenstierna betonade, att "L meriterar mycket väl något rikligare underhåll än han härtill haver haft". Men härav blev ingenting. När L till sist fick sin befordran blev det till Åbo hovrätt, där han 01 blev vice president. Till en början sökte han hålla sig kvar i Sthlm men måste 02 böja sig för Karl XII:s hot att utse någon annan till ämbetet. Han kom att stanna i Åbo till den ryska ockupationen 13, då han liksom hovrätten i övrigt förflyttades till Sthlm.

Som privatperson var L en täntligen ivrig processmakare. Hans argumentation berikades av hans breda lärdom, men verkar ej sällan alltför advokatorisk (JägerskiÖld 1963). Troligen under Åbotiden har L påverkats av pietismen, som börjat utbreda sig där. Hans familj kom att sluta sig till samma lära. Hans vota o andra uttalanden får en annan utformning än tidigare. Han "yttrade gudaktighet i tal och andakt, havande sektiska idéer utan skenhelighet". Återverkningarna härav märkes även i hans politiska hållning 13—14.

L gjorde sig under den karolinska epokens sista tid känd som oppositionsman. Hans författarskap till en av de mest uppmärksammade politiska stridsskrifterna (Alla fyra ständernas i Finland tal) är omtvistat. Ämnet har i senare forskning dryftats av en rad forskare (Ahlström, Artéus, Lundquist, Renvall o Rosén). De skäl som anförts mot L:s av ålder antagna författarskap synes knappast övertygande. Föga troligt är däremot antagandet, att L skrivit andra oppositionella skrifter från denna tid (Ahlström 1971 o 1974). Under riksdagen 13— 14 kallades L till medlem av sekreta utskottet o i ståndet hörde han till de flitiga talarna. Han förordade energiskt att Ulrika Eleonora under kungens frånvaro skulle utses till regent med uppdrag att öppna fredsunderhandlingar. Bakom denna handlingslinje kan man även spåra ett motstånd mot planer på att förbereda hertig Karl Fredriks succession, samtidigt som ett försvagande av enyäldet skymtar. Med det hessiska fursteparet knöt L förbindelser. Arvprins Fredrik vistades sommaren 15 lång tid hos L på Finsta gård under de militära förberedelserna i Uppland inför ett ryskt anfallshot. Höjdpunkten av L:s politiska verksamhet under detta skede är hans hos adeln ingivna memorial 26 febr 14 (HSH 28). Här krävde han under hänvisning till rikets nödläge ett regentskap för prinsessan Ulrika Eleonora, som hade att regera med råds råde. I memorialet har E Hjäme funnit "frihetstidens anda fullmogen". L sökte nämligen hävda en verklig rättighet för ständerna att i kungens frånvaro förordna om "ett fullkomligt föreståndarskap i riket" (s 107). Inom ståndet hade emellertid en av L kraftigt betonad jämförelse mellan situationen under Sigismunds frånvaro i Polen o hertig Karls riksföreståndarskap väckt kritik; parallellen var ju ej ofarlig. Vid voteringen 1 mars 14 slöt ständerna likväl upp kring L:s yrkande. L hade stöd av lantmarskalken Johan Creutz, likaledes finländare o son till L:s första arbetsgivare, som delade hans uppfattning. Emellertid mötte oppositionsmännens planer starkt motstånd hos rådet, där Hom i ett dramatiskt sammanträde 15 mars 14 strängt tillrättavisade Creutz o hans likasinnade, de "andra storskrikarne". L hänvisade, som så ofta efter sin religiösa väckelse, till sin tro. Det klandrade memorialet hade han uppsatt "efter en trogen bön uti några dagar".

L:s handlande under dessa år har förvånat mot bakgrund av att han varit enväldets tjänare i många år. Men troligen går hans politiska principer ytterst tillbaka på de lärdomar om politik o statsrätt, som han en gång fått vid Åbo akademi av Samuel Gyldenstolpe. Det är kanske en på tidiga naturrättsliga åskådningar (Grotius) byggd statslära, som åter kommer till synes, när det starka trycket från envåldsmonarkin tillfälligt släppt. Vid det politiska nydaningsarbete, som följde på Karl XII:s död 18, har han däremot inte spelat någon nämnvärd roll. Hans bana hade då redan passerat sin höjdpunkt.

Innan hovrätten efter freden återflyttade till Åbo begärde L sitt avsked. Han erhöll det med landshövdings titel. Förgäves hade han kort dessförinnan sökt utnyttja sina förbindelser med arvprins Fredrik för att få ett annat ämbete. Orsaken till hans oväntade avsked torde ha varit den envishet med vilken L i hovrätten hävdade att sv domstol inte ägde döma över gärningar, som begåtts under den ryska ockupationen av Finland (talan mot Gustaf Lillbeck). L hämtade sina argument från folkrättslig litteratur (Grotius m fl) o romersk rätt. Domstolens dom liksom riksrådets gick i motsatt riktning. L:s långrandiga skrivsätt o uppträdande i övrigt föranledde härvid rådet att tilldela honom en skarp reprimand (Jägerskiöld 1964).

Efter avskedet bosatte sig L slutgiltigt på det av honom 88 förvärvade Finsta gods i Skederid. Där samlade han sina dokument o sitt bibliotek o tillbragte sina återstående levnadsår som en de lärda mödors patriark. Hans numera skingrade samlingar (dit de bekanta i tjänsten utarbetade s k Åkermarckska kopieböckerna ej hörde) omfattade särskilt Finland — vars historia han avsåg att skriva — o Livland. Eric Benzelius d y har lämnat en skildring av L i denna miljö: "Han arbetar lell dag o natt, o är såsom insövd uti böcker o m: ser . . . Har lärt av den vackra mannen många märkeliga påminnelser.. . Med denne gubben dör mången vacker vetenskap i våra inhemska handlingar mm".

L ägnade sig tidigt även åt vittert författande. Av hans hand finns ett antal anonyma sv hyllnings- o sorgekväden i tidens stil bevarade samt några latinska dikter.