Anders Lagercrona

Lagercrona, Anders, f trol 1654 i Sthlm, d 7 jan 1739 där. Föräldrar: assessorn MD Johannes L o Margareta Andersdtr. Fänrik vid Västerbottens reg 75, löjtn där 10 aug 76, kaptenlöjtn maj 77, reg:kvartermästare 23 aug 78, hovjunkare 79, deltog i riksdagarna 82—83, 86, 89, 93, 97, 19, 20, 23, 26—27 o 31, major vid Västerbottens reg 19 febr 94, överstelöjtn där 3 dec 96, generaladjutant 27 sept 00, överste för Västerbottens reg 14 okt 02, generalmajor av infanteriet 24 febr 04, frih 3 juli 05 (introd 19), entledigad från sina ämbeten 10.

G tidigast 82 o senast 84 m Margareta Gyllenadler, f 55, d 19 jan 99, begr i Dalhem, Ög, dtr till biskopen Samuel Enander, adl G, o Brita Nilsdtr, samt tidigare g m assessorn Gustaf Adolf Du Rietz (d 81).

L hörde till de yngre officerare som fördelaktigt uppmärksammades av Karl XI under kriget i Skåne 1676—79 men inte som truppförare utan ovanligt nog genom stabstjänst. Efter kriget gjorde han sig nyttig i kungens militära reformarbete o vann officiellt erkännande som expert på utrustningsfrågor. Under 90-talet anförtroddes L att självständigt verkställa omfattande inspektioner av infanteriets beklädnad o vapen. När han kort efter Stora nordiska krigets utbrott befordrades till den krigsadministrativa nyckelposten som generaladjutant hos Karl XII, kunde hans fackkompetens inte sättas i fråga.

L:s första viktiga uppdrag blev att organisera huvudarméns embarkering för överfarten till Estland hösten 1700, o han genomförde detta uppdrag på ett sätt som kraftigt förhöjde hans anseende hos kungen. Hans ordinarie huvuduppgift som generaladjutant var att inom staben handlägga o vid behov inför kungen föredra ärenden rörande intendenturtjänsten (beklädnad, utspisning o avlöning) vid huvudarmén. Hans påtagliga energi, skicklighet o framgång i denna befattning föranledde snart Karl XII att betydligt vidga hans ansvarsområde. Vid sidan av generalkrigskommissarien Adlersteen ledde han indrivningen av kontributioner under första året i Polen; vidare fick han praktiskt taget fria händer att sköta kronans upplåning av penningmedel från tyska handelshus, o han betroddes att förvalta generaladjutantens fonder o kassor nästan som ett affärsbankkapital.

För krigets ekonomi försummade L emellertid inte sin egen. Faktiskt verkade han under fälttågen i Polen o Ryssland som ett slags privatbankir. Till hans låntagare hörde kung Stanislaw, Mazepa, kronan själv o många officerare. Det syns klarlagt, att L i sina olika finansiella operationer inte alltid höll sitt eget kapital skilt från kronans, o att han under åren som generaladjutant blev en förmögen man.

Grunden för L:s länge favoriserade ställning hos Karl XII syns framför allt ha varit, att han liksom senare Grothusen o Goertz, på ett eller annat sätt, ojämförligt snabbt kunde ställa även mycket stora penningbelopp till kungens förfogande vid plötsliga behov. Denna ställning var emellertid ständigt hotad. L fick tidigt mäktiga fiender i kungens närmaste omgivning, däribland regeringschefen Piper o kungens militäre ställföreträdare Rehnskiöld. Det förefaller som om han allmänt hade betraktats som något av kungens onda genius med ett särskilt fördärvligt inflytande i personfrågor. Redan 03 var han ytterligt nära att tvingas lämna armén; han förklarades av krigsrätten skyldig till att ha försökt dölja en honom underställd tjänstemans förskingring av kontributionsintäkter. Men kungen underlät att offentliggöra domen, o saken blev vilande.

L hade 02 befordrats till chef för Västerbottens infanteriregemente, men han syns aldrig personligen ha fört det i strid. Hans enda självständiga uppdrag som befälhavande general blev ett historiskt välbekant fiasko, som väsentligt bidrog till huvudarméns undergång i Ryssland. Hösten 08 beordrades L att med en stark förtrupp av infanteri, kavalleri o artilleri besätta staden Mglin o passet vid staden Potjep för att hindra ryska styrkor att invadera centrala Severien, där sv armén avsågs ta vinterkvarter. L förirrade sig emellertid i skogarna o ryskt kavalleri förhärjade redan östra Severiens landsbygd, då Karl XII med huvudarmén nådde Mglin o Potjep.

Under tiden hade L på sin långa irrfärd med förtruppen kommit fram till Severiens centralort Starodub. Om han låtit besätta staden, skulle kampen för vinterkvarter i Severien, mänskligt att döma, inte ha varit förlorad. Hans underbefälhavare (överstarna Siegroth, J Sperling o Örnestedt) var snubblande nära gränsen till myteri, när L inte kunde övertalas att ockupera Starodub; han hänvisade till sina order o återtog marschen. L "måtte vara helt galen och från sitt förstånd", var Karl XII:s ofta citerade kommentar, då han fick veta, att denne försummat att besätta staden. Vid det laget hade den nyss tagits av ryska trupper, som befäste den kraftigt o sedan inte kunde hindras från att skövlande ströva kring i centrala Severien. Den sv armén fortsatte söderut.

Även fälttåget i Ukraina blev till skada för L:s anseende. Vid Poltava greps han under slutstriden tydligen av panik. Hans kommandon bidrog till att upplösa disciplinen vid ett antal vikande skvadroner. När armén under reträtten mot Perevolotjna marscherade förbi det sista vadstället över Vorskla, var det på som det synes oauktoriserad order från L som generaladjutant.

L fick medfölja kungen till Bender. Där avskedades han emellertid 10 från alla sina ämbeten samt befalldes att snarast "packa sig bort, emedan H M:t ej vill mera veta av honom" (Kochen). Den omedelbara anledningen till onåden var att han i Karl XII:s närvaro hade grovt okvädat sin efterträdare som kunglig favorit o penningmakare, överste Grothusen. Kungen hänvisade emellertid även till L:s "stadigt underliga förhållande till alla människor, så att han levat jämt i tvist, än med den ena och än med den andra, onödigtvis".

Antalet rättsprocesser, där L som kärande eller svarande varit part, är rekordartat stort. De han förde med kronan bidrar väsentligt att karaktärisera honom som person o ämbetsman. Sedan kungen tagit sin hand från honom, utsatte kammarrevisionen hans fögderi i Polen för en minutiös granskning, som hotade att leda till hans ruin. I många år låg hans riksbankkonto o fasta egendom under kvarstad. Han anklagades bl a för att ha försnillat sammanlagt 114 900 dlr kmt av sitt regementes avlöningsmedel o dömdes 16 att återbetala 62 262 dir samt att förete kvittenser för 52 440 eller återbetala också detta belopp. Sistnämnda domslut överklagades av L under hänvisning främst till att hans räkenskaper till största delen hade förkommit i Ryssland, o slutligen nedlades målet i justitierevisionen 34. L svarade också med krav på ersättning för väldiga penningbelopp som han skulle ha förskotterat statskassan i Polen, Ryssland o Turkiet, o faktiskt lyckades han 21 få kronan att medge en skuld till honom på 47 440 dlr kmt o att även betala den. Den åldrige L:s beskrivning av sig själv som "utblottad och i skuld över öronen" kan inte tas allvarligt. Efter hemkomsten från Turkiet bodde han till sin död i eget hus vid Götgatan i Sthlm.

Nästan alla bevarade vittnesbörd om L:s karaktär röjer antipati, o de jävas ingenstans av hans faktiska beteende så långt detta är känt. I sina relationer till andra människor framstår han som antingen ogenerat servil eller högdragen o brutal. Det är vanligt att karaktärisera L som en renodlad strebertyp, o otvivelaktigt befordrade han sina intressen både energiskt o skrupelfritt. Men hans förvärvsdrift skadade samtidigt hans karriär, o hans koleriska o misstänksamma temperament gjorde honom begränsat användbar i tjänsten.