Laurentius Petri Gothus

Laurentius Petri Gothus, f 1529 eller 1530 i Söderköping, d 12 febr 1579 i Uppsala. Inskr vid univ i Wittenberg 12 juli 46, predikant vid hovet under 50-talet, ånyo inskr vid univ i Wittenberg 21 april 57, mag där 10 febr 58, var åter i Sthlm juli 61, resa till Tyskland 62, studier i Rostock 64, prof vid UU 8 juni 66, rektor där senast 72, ärkebiskop från juni (k stadf dec) 74.

G m Margareta, dtr till ärkebiskop Laurentius Petri d ä (s 376) o omg m ärkebiskop Andreas Laurentii (Björnram; bd 4) i hans andra gifte.

L var borgarson från Söderköping. Hans första lärare var magister Ericus Petri, som under 1540-talet var hertig Eriks informator. När L 46 påbörjade sina studier i Wittenberg, skedde det med understöd av hertigen. Troligen på grund av kriget i Tyskland, som desorganiserade univ, återvände han hem men återupptog studierna 57 — alltjämt med hjälp från Erik — o blev 58 magister i Wittenberg. I början av 65 var L hemma i Sverige, där han 66 blev prof i grekiska o snart rektor vid det återupprättade univ i Uppsala.

I Wittenberg hade Melanchthon varit hans lärare framför alla. Han kom därför att se reformationen ur dennes synpunkt o blev "en sv Melanchthon", en humanismens o bildningens förkämpe. I mitten av 50-talet, då L för andra gången kom till Wittenberg, hade Melanchthon påbörjat sina historieföreläsningar o dedicerat sin Chronicon till hertig Erik som i ett entusiastiskt tackbrev sade sig hoppas på en skildring av goternas bedrifter. Säkerligen har detta inspirerat L till hans latinska lärodikt Strategema (59), där han efter en episod hos Herodotos skildrade skyternas kamp mot perserkonungen Darius, med skyterna som forntidens svenskar i Johannes Magnus högpatriotiska anda (Nordström). Dikten har också setts som en politisk allegori, tillkommen med hertig Eriks goda minne. "De falska och högmodiga perserna är en varning för danskarna att återfalla i sina gamla beteendemönster" (Johannesson, s 27). Sin poetiska förmåga ådagalade han även i Aliqvot elegiae (61), främst i dikten till sin nyss avlidna syster. Likt sin vän o studiekamrat Henricus Mollerus, en tid Gustav I:s hovskald, förstod han också att på formfulländat humanistlatin hylla Vasarna.

I ett flertal handskrifter föreligger en sv krönika, en bearbetning av Olavus Petris berömda sv arbete. Den kan dateras till 59 o har allmänt ansetts vara utarbetad av Laurentius Petri d ä (tryckt SRS II). Ett försök att lansera Peder Swart som författare (Wikholm) måste anses förfelat. I stället torde den böra tillskrivas L. Här föreligger nämligen den av hertig Erik önskade stora skildringen såväl av de utländska som sv goternas bedrifter, helt anknytande til) linjen i L:s nyssnämnda Strategema.

Men latinpoeten o krönikören L fick mer betydelse som religiös författare o bildningsarbetare. I En ny christeligh böneboock (Rostock 64), en översättning från plattyskan, anknöt han till medeltidens fromhetsvärld. Så ock i 67 års sv psalmbok o dess tillägg 72, där L framstår som reformationens främste psalmdiktare näst efter Olavus Petri. Han ägde poetiskt sinne för den förreformatoriska diktningens innerlighet o till o med för Mariakulten. Härtill bidrog ej minst hans studier för David Ghytræus i Rostock.

73 avled L:s svärfar, ärkebiskopen Laurentius Petri. Först i juni 74 företogs val o trots att L ej erhållit majoritet i det prästerliga valkollegiet utnämndes han i dec av kungen, dock först sedan han godkänt 17 artiklar, vilka klart förebådade de stundande liturgiska reformerna. Därmed band kungen den konciliante L vid sitt katolicerande reformprogram. Vid invigningen i juli 75 tvangs L att godta även smörjningsceremonin o när i febr 77 den nya liturgin, "Röda boken", trots hårt motstånd från flera håll antogs, uppgavs dess företal vara av L:s hand o han kom att framstå som kungens man. Med sin uppskattning av förreformatoriskt fromhetsliv, sin strävan efter värdigare gudstjänstordning o sin längtan efter kyrklig enhet o arbetsro har han med ärligt uppsåt sökt lösningen i kompromissens form men drivits längre än han innerst önskade. Ty när det i början av 78 gick upp för honom att de drivande krafterna med Klosterlasse (se s 363) i spetsen var förklädda katoliker, ingrep han. Klosterlasse avstängdes från prästerlig verksamhet o med sin sista skrift Contra novas papistarum machinationes avvisade L klart men utan tidens vanliga hätskhet mässoffret, det katolska prästämbetet o all helgondyrkan. Till antiliturgisternas angrepp mot honom för kompromissen kom nu kungens vrede o indragna inkomster. Tydligen förkortade allt detta hans liv. Men hans slutliga ställningstagande fick i det följande starkt inflytande på den kyrkliga opinionen.